Tankar om bete

Många tankar och funderingar snurrar i mitt huvud nu när betessäsongen närmar sig med stormsteg. Jag funderar mycket på det här med inbetning, hur man ska göra för att hästarnas magar ska hålla och för att klara sin häst från att få fånganfall utlöst av för mycket intag av gräs.

Under mina sju år med Sir Louie har allt som rör inbetning och betessläpp förändrats en hel del. Vi har under alla våra år tillsammans bott på samma gård och där styrs inbetning och betessläpp och allt som hör till det med strikta regler. Fast reglerna har ändrats under åren beroende på ny kunskap och nya rön som ramlat ner i våra knän. Det känns som om det är flera olika faktorer som man måste ta hänsyn till för att det ska bli bra. Men hur är det egentligen? Hur noga måste man vara?

 

AVMASKNING ELLER INTE

Vår första "regel" är att kolla om hästarna måste avmaskas. På gården har vi deltagit i ett forskningsprojekt sedan flera år tillbaka så vi har nogrann kontroll på alla hästarnas status. För hästarnas del är det också bra med denna kontroll, de hästar som inte är i behov av att avmaskas slipper helt enkelt tills nästa provtagning.Det ger även en indikation hur beteshagarna mår och vad som bör göras där gällande parasitbekämpning. Staben som arbetar och driver projektet på SVA är verkligen fantastiska! När man funderar över något i provsvaren eller bara vill bolla tankar och funderingar ställer de upp - ofta blir det långa telefonsamtal eller mailkonversationer så på den punkten känns det mesta helt klart. Ingen häst släpps ut på inbetning eller beteshagar innan avmaskningen är klar.

 

 

Det är nu som det börjar bli svårt...

Vi har fått rådet från SVA att beta in alla hästar i en gammal, mager hage. Den är brant och kuperad så det går inte att plöja och så om. Denna hage öppnas i Juni för inbetning och stängs sedan under sommaren. Detta har endast att göra med parasitbekämpning - inget annat.  

 

DET FRUKTADE FRUKTANET

Nu kommer nästa faktor in i ekvationen, Fruktan eller "socker" som finns i gräset.

För några år sedan skrevs det mycket i tidningar om att fång orsakades av en sockerart som finns i gräset som heter fruktan. ( Mer info om detta kan man läsa om på SVAs hemsida). I vårt stall fick vi listor med information om vilka tider, temperaturer och väderlekar där denna sockerart var så låg som möjligt och därför minskade risken för att hästarna skulle drabbas av fång. Fortfarande styrs vår inbetning av detta "schema" av tider, väder och temperaturer. De första dagarnas inbetning är cirka 30 minuter, sedan drygas tiden ut till någon timme och om allt flyter på övergår vi till nattbete och runt midsommar är det fri tillgång på gräs. Även om jag tycker att det är väldans krångligt ibland,så är det för hästarnas bästa, stallägarens önskemål och jag rättar mig helt och fullt efter det. Bättre att vara på den säkra sidan än tvärtom!

Men i min värld, inne i mitt huvud där funderar jag i lite andra banor...

 

När de första små spröda gröna stråna börjar komma upp ur marken då blir min häst som galen. Hela hans hjärna färgas grön och han tappar helt förmågan att lyssna på den som håller i snöret, Sir Louie ser bara GRÄS! Han äter med sådan frenesi, skulle kunna jämföra det med hetsätning och jag vet hur jag och min mage mår efter att ha hetsätit något sött och gott - inte så bra.

När vi börjar med inbetning då är det en förväntan hos hästarna utan dess like. De hoppar runt i hagen, busar och visar en sådan livsglädje och de vet att nu, NU öppnas den där magiska grinden. Grimmorna åker på och det är ibland fara för livet när man ska släppa ut dem. Snabbt ut på gräset, som en orkan sveper de fram och under den korta betestiden så äter de -  konstant.

 

Då tänker jag så här, hur bra kan det vara? Vore det inte bättre att långsamt vänja in dem så den där explosionsartade gräsfrenesin uteblir eller minskas en aning? Där hästarna lever i vilt tillstånd börjar de ju äta gräs så fort eventuell snö tinat bort, eller så gör de en grop i snön och äter det som finns därunder. Det kanske är lite extremt, men öppna upp en del av beteshagen under tidig vår då det börjar spira i marken eller låta hästarna gå inne i skogen. Skulle inte det kunna fungera?

 

Jag har faktiskt handbetat Sir Louie sedan snön försvann och det kom upp gammalt torrt gräs som i mitt tycke borde smaka allt annat än gott, men han formligen älskar det! Jag tror även att det finns någon slags instinkt i honom, ett genetiskt behov, att få äta med mulen i marken och använda sina tänder att slita av grässtråna. När han under den långa vintern inte fått äta på det sättet då bara MÅSTE han stilla begäret.

Långsamt har vi utökat betestiden. Jag har inte haft någon tanke på långt eller kort gräs, temperatur, väderlek eller annat. Bara tanken att jag måste stilla hans behov och få honom att känna att han inte behöver hetsa och stressa utan mer njuta av gräset. Han har fått beta på mindre ängar, små gräsplättar eller i skogen där blåbärsris blev en favorit! För mättnad får han såklart hö och goda träd man kan smaska på. Jag är även väldigt noga med att hålla igång honom för jag tror ju att motion och rörelse är viktigt för att hålla igång kroppen, förbränningen och matsmältningen.

 

Inbeteshagen är uppsatt och nu är det äntligen dags att få släppa ut min ystra springare på betet. Jag hoppas att Sir Louie ska kunna känna lugnet mitt i glädjen och att han kan njuta och lukta på blommorna. Vi får se hur det går...

Etiketter: reflektioner

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln