Ingenting är omöjligt!

I höstas satt jag hos mina kära vänner Åsa & Angelica och pratade häst. Vi pratade om våra hästar, träning, kurser målsättningar, ALLT som har med våra fyrbenta vänner att göra. Bland annat hamnade våra funderingar och diskussioner kring den delikata övningen skolskritt. Jag minns exakt vad jag sa när jag satt där; "skolskritt kommer jag & Sir Louie aldrig kunna göra". Jag var helt övertygad om att vi inte skulle nå denna övning. Att det varit för svårt för Sir Louie att hitta igen alla kopplingar i leder och våga sjunka i sina leder såsom man måste i denna nigande tvåtaktsrörelse. Men, jag hade fel.

 

Under alla år jag tränat och övat med Sir Louie har vi jobbat mycket med hans skritt. Från början eftersom det var den enda gångart som han klarade av att arbeta i och på senare tid för att bygga upp mer styrka i hans kropp. Han har uppvisat alla nyanser från relativt snabb utan bärmoment till långsam, långsam där han börjat visa en tendens till att våga niga i sina leder. Ett långt och tålmodigt arbete, men på något sätt har det känts som om vi inte kommer vidare. Där vi är, är så bra det kan bli. Jag har helt förlikat mig med det, för att kunna utföra en viss övning eller gångart är inte alls viktig för mig. Det viktigaste för mig är att min häst mår bra och trivs med sitt liv.

 

Men så kom den här diskussionen om skolskritt hemma i Åsas vardagsrum. Som sedan följdes upp på ridbanan med Angelica & hennes häst Whisper, och då blev jag totalt insnöad på SKOLSKRITT.

 

Kanske för att just då var jag mer redo att ta till mig nyttan av denna övning och kanske också för att just då var Sir Louie redo att lära mig den. Jag har förstått vilken styrka och balans hästen måste ha för att kunna utföra denna nigande rörelse. Det kräver även en stor portion mod, att våga släppa på kontrollen en aning och sjunka ner i lederna. Det handlar om ett förtroende mellan häst & ryttare. Att jag som ryttare kan lova min häst att när du sjunker i dina leder kommer jag sitta helt stilla på din rygg och inte rubba din balans eller din tyngdpunkt.

 

Så sedan i höstas har Sir Louie och jag arbetat mycket med förberedande övningar mot skolskritt. Jag började vårt arbete vid hand och där har han vissa gånger visat ett eller två steg, ibland bara en tendens som jag kan se i hans kropp, takt och rörelsemönster.

Vi har även övat uppsuttet och där har fokus varit att kunna korta och länga steget, göra en övergång till trav och sedan tillbaka ner i skritt igen, på så sätt har han lättare kunnat hitta igen den tvåtaktiga rörelsen. Det jag märkt är att detta arbete bygger mycket styrka, speciellt i hans ländparti. Sir Louie har fått en mycket starkare och mer taktfast galopp, han kan lättare göra bra övergångar från exempelvis trav till skritt.

 

En massa bra bonusgrejer som kommit ur dessa övningar. Så återigen var jag i det stadiet då jag kände att det spelar ingen roll om vi kommer få till mer än ett-två steg i skolskritt, vi har fått så otroligt mycket annat bra "på köpet". Det är då det händer.

 

En ridtur längs vägen där underlaget kändes mindre bra. Isigt under den nya snön så broddarna i bootsen tar rätt dåligt. Jag känner hur han slirar lite med sina bakben så min plan för vår korta ridtur är att gå i skritt och vi får arbeta med samling i skritt. Då går det långsamt och Sir Louie blir mer i bärkraft och håller ihop sig själv bättre. Efter en liten stund känner jag att fästet blir sämre så jag bestämmer mig för att vi vänder hemåt.

Vi fortsätter med vår övning, korta steg, länga ut några steg, korta upp igen. Sedan inträffar något.

Sir Louie väljer helt själv utan att jag säger något alls att gå över i SKOLSKRITT!!

 

Han skrider fram på vägen i denna taktfasta rörelse, med ett skönt gung i kroppen, ungefär som passage i skritt. När vi närmar oss infarten till gården känner jag hur han laddar på sin energi och det enda jag kan tänka på är HJÄLP, ta det lugnt det är is och du har dåligt fäste!!  Han lugnar sig lite av mitt röstkommando, lite synd så här i efterhand för jag undrar vad det kunde ha blivit för spännande av det. Väl uppe på gården är ryttarinnan helt överlycklig, lite gråtvarning och känslostorm i hela kroppen. Känslan är helt fantastisk, jag kan knappt fatta att det hänt.

Sir Louie han är helt cool, ser inte ens ut som om han ansträngt sig, ser bara ut som, jaha och ??

Fantastiska, underbara Sir Louie, tror mitt hjärta nästan svämmar över av kärlek till dig.

 

 

Etiketter: träning

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln