A work in progress

För drygt två veckor sedan hade jag & Louie finbesök av Angelica. Förutom hovvård fick vi oss en lektion i motivationshöjande arbete. En mycket spännande ridlektion för oss alla tre!
Tanken är att få Louie lite mer motiverad och se fram emot vissa delar av vårt arbete. För med rätt motivation och en positiv inställning kommer man långt. Jag har redan varit inne och nosat lite på den här typen av träning och jag vet att det fungerar alldeles utmärkt. Louie lär sig otroligt snabbt och med rätt belöning så gör han verkligen ALLT!

Angelicas och min tanke är att plocka in denna typ av belöningsbaserade träning i travarbetet. Vi testade oss fram och tillsammans hittade vi hur jag ska gå vidare. Då jag inte använt själva klickern i mitt andra arbete så blev det väldigt nytt både för Louie och för mig, men under vår lektion började han koppla ihop alla moment. Jag verkligen kände hur han tänkte, tänkte och tänkte. Otroligt spännande och utvecklande för oss båda.
För mig handlar det jättemycket om att hitta rätt timing, vara snabb och dela upp igångsättningen till trav så jag vet och kan förklara för Louie vilken hjälp det är han ska vara på. Supersvårt i början, men det ger ju mig en djupare insikt i hur jag gör, när, vilken hjälp använder jag - så nyttigt och spännande.

Efter denna lektion har jag varje dag använt klickern när Louie ska lyfta sina hovar. Jag valde att plocka ut detta moment ihop med klickern då vi övat mycket på just att lyfta upp hovarna. Tidigare belönade jag med röstkommando, men nu är det klick som gäller.  Det tog inte många försök innan han fattade att han skulle lyfta sina bakben dock lite svårare med frambenen. 

Det är verkligen roligt att se hur han börjar tänka och ställa frågor. Hmm ska jag göra såhär eller vad vill du? Jag märker även att han ibland blir lite trött i huvudet. Korta intervaller sedan bryta och göra andra saker för att sedan kunna gå tillbaka och repetera igen. Jag märker dag för dag hur han utvecklas och häromdagen då han klockrent lyfte på både framben och bakben, ja då blir man tårögd och mäkta stolt!

Vi har även gjort två träningar vid hand med samma tänk fast då med igångsättningar. Första "lektionen" hade vi på gårdsplanen då vi testade från halt till skritt. Det tog en stund innan Louie förstod vad jag menade plus att han var lite väl distraherad av grönt gräs och två vackra damer som beundrade honom. På slutet av denna korta träning testade jag att lägga in övergång till trav och det gick jättebra två gånger sedan blev det galoppskutt och vilda västern! Inte alls meningen att bygga upp sådant tryck, men det känns som bonus och att med rätt motivation och belöning så gör han dessa konster med glädje.

Vårt andra träningspass blev på ridbanan. Då arbetade vi på samma sätt fast utan kapson och istället bara med halsringen. Det gick över all förväntan och min känsla är att vi kan leka oss fram på detta sätt utan krav och bara hitta en glädje i arbetet. Det kändes extra viktigt då Louie ofta förknippar ridbanan med något jobbigt och mindre motiverande. Min önskan är att han ska finna en glädje och en längtan till att träna på ridbanan. Jag tror att detta är rätt väg att gå med honom.

Idag när vi var ute och red på vägen så passerade vi ridbanan och fortsatte en sväng ut i skogen. På hemvägen red vi förbi banan igen och då tänkte jag att vi testar och går in där en stund. Tre skrittsteg sedan satte Louie av i trav och travade på längs långsidan sedan var det galopp så bootsen flög åt alla håll. Det är exakt den känslan jag letar efter, mitt vackraste hjärta!

Etiketter: reflektioner

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln