Jag är ett litet stycke dynamit maskerad till sockerbit.

Herrejisses vilket ridpass det blev idag! Det var längesedan Sir Louie uppvisade sådan kraft och energi. Det var verkligen som att sitta på en tickande bomb som helt plötsligt bara exploderade. Bara att erkänna att det var TUR inte skicklighet att jag lyckades sitta kvar under alla hans krumbukter, hopp och kickar. Lite fördel också att han gjorde dessa konststycken i uppförsbacke. 

Men vilken känsla han bjuder mig på! Så häftigt med denna urkraft, kroppen bara pumpar, full med adrenalin och han är så jädra snygg. Ja, nu ser jag bara det som händer framför mig, men hållningen och den trav och galopp som kommer ur hans krumbukter, den går inte av för hackor minsann. Känner dock att jag själv måste försöka att lita på att det går bra, lita på att vi fixar det så jag inte drabbas av panik och drar i någon handbroms - vilket är lätt hänt. Men även om det är lite skräckblandad förtjusning så älskar jag den här sidan av Sir Louie. Jag är mest bara ovan och har inte helt koll på hur jag ska hantera all den kraft och energi han bjuder på. 

Jag är dock inte så förvånad över hur mycket energi som finns uppdämd i den gyllene kroppen. De senaste dagarna har jag märkt att han behöver rasta ur sig en del. Våra träningspass vid hand har mest blivit bus och studsande. Ingen fokus utan bara ENERGI!
Jag har haft fullt sjå att behålla kontrollen och hålla mig undan för ben som far åt alla håll. Viktigt för mig att också behålla mitt lugn - fast det är svårt för han är så himla fin och ståtlig så jag tror jag nästan hejar på honom i detta energikaos.  Det känns verkligen som en svår nöt att knäcka detta med energi. Jag vill ju ha den där urkraften, hans power, men med kontroll. Jag uppmuntrar ju hans energi, vi behöver den för att kunna hitta exempelvis galoppanslag eller skolskritt. Men det får inte gå överstyr så det blir farligt. 

Just den här tiden på året är ofta en tid då det finns lite extra energi att använda sig av. Kylan gör sitt till och även att hagarna är mindre och lite knaggliga så det blir inte så mycket action på dagarna. Tyvärr är även ridbanan mer eller mindre som en puckelpist och hårt frusen så det går inte att utföra någon bra träning där. Vi halkar mest omkring och det gör ju ingen glad precis. Jag är väldigt tacksam över att några mycket snälla och trevliga markägare i byn har lämnat sitt godkännande så att jag kan få rida längs deras ängar så vi har någon plats att vara på förutom på vägen. 
Nu får det bli fokus på ridning några dagar. Lätta lite på trycket på den tickande bomben.

Etiketter: reflektioner

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln