Ett nytt kapitel

Foto: Per-Fredrik Boman Foto: Per-Fredrik Boman

Ibland blir saker inte riktigt som man tänkt sig. Jag hade sett fram emot en helg med Hanna Engström och mina kurskamrater sedan som grädde på moset skulle jag ÄNTLIGEN få åka till Gotlands Ridakademi med mina finaste vänner. MEN, en illbatting till förkylningsbacill satte stopp för det. Nu börjar jag dock bli bättre men fortfarande är det ett evigt snörvlande och hostande.

Men jag är ju av den tron och uppfattningen att det mesta som sker har en mening, så meningen var väl att jag skulle vara hemma och vila mig och vara med min häst. Så istället för Gotland har jag på hemmaplan fått två riktigt fina lektioner med den bästa läraren av dem alla. The one and only;  Sir Louie!

Louie har verkligen tagit vår ridning till en helt ny nivå. En nivå jag aldrig i min vildaste fantasi trodde vi skulle få uppleva. Jag tror att alla som känner mig och Louie och som sett oss träna tillsammans skulle säga att han inte är den mesta känsliga varelsen i vårt universum. Sytrådshjälper och tankeöverföring har väl inte varit hans starka sida utan kanske lite mer handfasta kommandon har varit hans melodi. Men nu har han tydligt visat mig att det finns så mycket mer som han bär inom sig och som nu äntligen får komma fram. 

För mig känns det som att vi nu börjar på ett helt nytt kapitel.

Nyckeln till denna nya värld tror jag är vårt arbetet med Ground Work. Även om jag & Louie gör de allra enklaste övningarna, ledövningar, lite baklänges samt stillastående. Absolut inget avancerat och handen på hjärtat, vi gör det inte varje dag utan några gånger i veckan. Även om jag verkligen försöker att tänka på alla dessa små detaljer i allt vi gör tillsammans. När vi promenerar går vi enligt ledövningen, jag tänker på vilket ben jag startar min rörelse med så Louie och jag går TILLSAMMANS i synkronisering. Jag försöker tänka på att Louie ska kunna gå tillsammans med mig, avspänd och lugn oavsett vilken position jag väljer bredvid honom och så vidare.

Jag tror ju själv att om någon som inte vet vad vi pysslar med skulle se ett av våra markpass skulle de nog mest tycka att vi bara går omkring plus att det är ett evigt belönande från min sida. För att inte tala om de konstiga övningarna som vi utför stillastående! 
Men just dessa "enkla" övningar har hjälpt både Louie och mig till en ny sorts kroppsuppfattning. Jag tror han känner sin kropp och sitt nervsystem på en helt annan nivå än tidigare. Basövningarna vid hand i kombination med massage och stretch där han får känna sin kropp på ytterliggare ett annat sätt har öppnat nya dörrar i Louies inre.

Ett nytt kapitel börjar. Ett kapitel som handlar om lyhördhet, finmotorik, finkänslighet.
Tillsammans har Louie och jag skapat ett mönster i hur vi ska starta varje ridpass. Varje gång samma sak och varje gång upprepar jag dessa ord högt som ett mantra till oss båda. Ett sätt att komma igång i kroppen i rörelse. Jag rider utan stigbyglar för att hitta min balans i sadeln och för att kunna mjukna i min kropp och följa Louies rörelser. I min hand får endast kapsontygeln vila - Louie ska kunna känna sig fri och kunna söka sig till just den position där han för dagen behöver få vara.

För oss är detta ett perfekt sätt att synkronisera oss tillsammans. Att utforska hur Louies kropp rör sig ger mig en bättre förståelse och uppfattnming om hur läget är för dagen. Tar det stopp åt något håll och i sådana fall vad beror det på. Kroppskännedom är också ett sätt att lära känna sin häst, det blir väldigt tydligt för mig.

Ett nytt kapitel.
Hur Louie lätt följer med mina rörelser. Min vikt förläggs åt höger och han följer med mig dit. Vi testar att flytta oss lite in och ut i volten bara med hjälp av skifta vikten inåt eller utåt. Sir Louie följer med in i volten och ut ur volten. Vi hittar lite skolor längs en långsida bara genom att jag vrider min kropp inåt eller utåt, Louie följer fint med i rörelserna. Vi testar gränserna lite genom att jag bara lätt ökar min muskeltonus på insida lår. Då ökar Louie sin tonus och faller in i trav. Han balanserar och bär sig själv, tygeln hänger som en slak lina, inget bett i munnen som hjälper honom .
Händer verkligen detta? Ja det gör det och inte bara vid ett ridpass.  
En helt ny värld, ett nytt kapitel. Jag är så lycklig som får uppleva detta med DIG!
 

Foto: Per-Fredrik Boman
Etiketter: träning

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln