Varför gå över ån efter vatten?

Min hjärna har fått jobba på högvarv den senaste tiden. Så många tankar har flugit runt i mitt huvud. Många beslut som ska fattas. Jag har vridit och vänt på allt för att försöka skapa någon slags ordning i mitt kaos. Kanske viktigast av allt, jag har fått se mina egna rädslor i vitögat och besegrat dem.

Louie skulle ännu en gång bli ensam valack på gården. Jag funderade mycket över hur jag skulle göra. Klarar han av att vara ensam i hagen och ha hingstarna som sällskap runt omkring sig? Louie är ju en ganska trygg kille, men efter att ha tänkt i alla olika banor och gått igenom alla möjliga scenarion stod det klart för mig att, Louie är inte en häst som trivs med att vara själv. Han behöver en kompis han kan spendera dagen med, någon som kan hålla koll när han vilar, någon som sätter lite fart på honom. Visst klarra han av att vara ensam i hagen några dagar, någon vecka, men inte på längre sikt. Min rädsla att han snabbt ska åldras av att känna sig ensam har bränt i mitt hjärta. Ännu svårare då han för tillfället är helt underbart fin. Bättre än någonsin! Känslan var så stark att jag snabbt insåg att jag måste lösa detta och ganska så snabbt. Jag kan inte utsätta honom för en sådan situation.

Jag har länge sagt att jag inte ska ha någon fler häst än Louie. Den dagen han själv säger till mig att han inte längre vill att vi tränar, då kan jag överväga att skaffa en till häst. Tills den dagen så ska han få all min uppmärksamhet. Att ha två hästar kostar, både i tid och pengar, så det har inte varit aktuellt. Förrän nu.

Med ett stort internt motstånd bestämde jag mig för att aktivt söka en livslång kamrat till mig och Louie. 
Från djupet av mitt hjärta vill jag tacka ALLA som hört av sig till mig, som delat min "annons", bekanta som tipsat om möjliga hästar. Om ni bara visste vilka underbara människor det finns. Alla rekommendationer som kommit från människor jag inte ens känner; "Jag hörde av NN att du är en bra hästägare så då kan du få köpa min vän fast han egentligen inte är till salu". Jag blir rörd och tårögd. Tack allihopa.

På slutet hade jag tre möjliga kvar. En underbart söt  och busig ponny, en ung drömhäst, det jag alltid har önskat mig och en väluppfostrad spännande gosse. Alla tre kändes bra på olika sätt så återigen fick hjärnan och alla dessa tankar mala vidare. Efter mycket funderande hade jag valt bort en. Två kvar så jag bokade upp två resor för att åka och titta på dem. Lite tveksam till en av de två. Det kändes liksom inte helt rätt, men efter att ha träffat dem båda så skulle det blir klarare. 
Det är då det häftiga händer.

Louie, som med all säkerhet var trött och less på att spendera dagarna med en mycket ofokuserad människa,  klev in i handlingen. Han väckte mig mitt i natten med orden: Sara, varför ska du gå över ån efter vatten? Det du söker finns ju här! Jag uppfattade honom som att jag inte skulle resa iväg till andra änden av Sverige för att hitta vår nya vän. Han fanns närmare hemmet. Okej, då har vi bara en kvar.
Jag kände, nu har jag bestämt mig, det blir den här! Resan och bästa sällskapet i form av Anna var bokad.

Ännu en natt med dålig sömn. Louie väcker mig igen. Det är någon fler vi ska träffa när vi reser. 
Någon som jag inte riktigt lagt märke till.
Saker händer av en mening. Det är jag helt säker på. Resan som jag och Anna skulle göra blev hastigt avblåst, men den häst som fanns här i närheten den kunde vi ju träffa.
Tror ni fattar resten. Han är vår nya vän och om tio dagar flyttar han hem till oss. Vem han är berättar vi då. 

Etiketter: småprat

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln