Moe min Moe

Ridlektion i ladan med Angelica Hesselius. Foto: Anna Karström Ridlektion i ladan med Angelica Hesselius. Foto: Anna Karström

Tänk att det blev så rätt. Ibland måste jag nypa mig i armen för att känna så det är "på riktigt". Det känns så självklart att det är just här som Moe hör hemma. Tillsammans med Sir Louie och mig. 

Nu börjar vi känna varandra lite bättre. Jag har snabbt förstått att Moe med sin känsliga, sensitiva natur är i stort behov av rutiner. Förändringar är inte hans grej. När något ändras blir det jobbigt, vilket visar sig i stresspåslag. Då är det bara Louie som duger, med honom känner Moe sig trygg. 

Moe är en mycket social kille. Han kommer ofta springande i hagen då han ser mig eller någon annan människa komma. Han tycker om att bli ompysslad. Han njuter av att bli borstad och då händer det  att han slumrar till en stund. Ambitiös och arbetsvillig är en del av hans natur.
Men det finns en sida till av honom, en mer sorgsen sida. Jag känner när jag tittar på honom att det finns något i hans ögon, något han bär med sig i sin själ. Mycket kärlek och tillit känns viktigt i hans värld. Det försöker jag ge honom.

Fysiskt så har han vuxit på sig nu under sommaren. Mer muskler och en del gräs har fyllt ut kavajen. Han har fått en fin överlinje och känns inte längre som en liten ponny utan mer som en blivande riddarhäst. Bakdelen är ett område vi måste arbeta mer med. Precis som Louie har han ett bakben som inte är lika starkt som det andra. Det märks när jag ber honom att lägga mer vikt just på bakdelen. Jag känner när han blir trött och då sladdar han ut med sin bakdel. Men det handlar mest om att bygga styrka och gymnastisera.
Det händer mycket med hans hovar nu när han är barfota. Bakhovarna känns rätt bra, men framhovarna är i förändring. Det dyker upp många gamla blåmärken och en del konstiga hål som kan vara gamla hovbölder. Där har vi en hel del jobb att göra innan de är i balans, men han har bra kvalitet på hovarna, starkt och hårt horn. Med den typ av träning vi gör i kombination med hovvården så sliter han enormt mycket på just framhovarna. Jag har inte behövt dra många drag med raspen sedan i Maj. Även om han verkar relativt oberörd av att gå på hårda grusvägen så har jag ändå köpt ett par boots till honom. Min förhoppning är att vi snart ska kunna komma ut på lite längre promenader för att hålla kroppen i bra trim. Snart kanske vi även kan rida ut längs vägen och då känns det bättre för mig att han har skydd på sina hovar.

Träningsmässigt så varvar vi arbete vid hand med uppsutten träning. Även lite promenader i grimma så han får lära känna omgivningen lite bättre. I GW arbetar vi med att flytta framdel och flytta bakdel. Det har han lärt sig snabbt och den signalen känns befäst. Han har svårare att förstå signalen att stanna när jag befinner mig i GW position, alltså baklänges. Tillsammans med Angelica har jag försökt hitta ett sätt för att få honom lika mjuk och lätt som när jag går bredvid honom. Då räcker det med rösten för att han mjukt och fint ska göra halt. När jag går baklänges trycker han sig mot mig och hamnar nästan på mig. Det råder ju inga tvivel om att han kan stanna det är bara så att han inte förstår min signal då jag befinner mig framför honom. 

Efter vår senaste lektion med Angelica så har jag testat en ny angreppsvinkel på detta. Nu har jag plockat fram stopptecknet med handen som bland annat Hanna Engström använde under vår utbildning. Det tillsammans med rösten tycks vara enklare. Jag kan då ha en större distans till honom och han svarar betydligt snabbare och lättare på den signalen än den gamla med spö och röst. Nu ska jag dock lägga träningen med halten åt sidan några dagar. Idag fungerade den nämligen nästan lite för bra. Jag vill ju behålla framåtbjudningen för det finns mycket energi och driv i denna gosse.

Ridmässigt så har det mestadels varit att "åka häst". Nu har jag fått lite mer instruktioner så planen är att kunna plocka med mig arbetet vi gör vid handen upp på hästryggen. Det fungerar bäst inne i ladan där utrymmet är begränsat. Moe kan inte sätta fart lika mycket där som han gör på ridbanan. Det ligger mycket ansvar på mig när vi tränar uppsuttet. Han behöver hjälp av sin ryttare för att hamna rätt i sin kropp. Jag känner att jag måste lita på Moe, lita på att han inte gör något av sina krumbuktsprång även om det i min värld känns som att han formligen springer likt Usain Bolt när han skrittar. Han rör sig otroligt mycket och jag måste försöka följa hans kropp så vi rör oss tillsammans och ifrån sitsen sedan kunna korta upp hans steglängd. Utmanande och svårt, men jag tror att det största hindret sitter i mitt huvud. Moe är så otroligt ambitiös och han vill så mycket. När jag tycker att vi tränat klart frågar han nästan alltid, Kan vi göra en gång till? Han vill vara säker på att han förstått. Han vill göra rätt.

Stretching med Anna Karström. Foto: Angelica Hesselius
Stretching med Anna Karström. Foto: Angelica Hesselius

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln