This is our moment - my prefect moment with you

Ridning & träning i all ära. Visst är det grymt häftigt att få galoppera över ängarna, få de där så efterlängtade stegen mot piaff eller ett skolgaloppsanslag. Men det som hände idag överträffar allt, och då menar jag precis ALLT!

Jag tror dagens händelser är det häftigaste och starkaste jag varit med om någonsin. Otroligt känslosamt och ärofullt. Kan bara känna stolthet och ödmjukhet inför mina två hästar som tar med mig in i deras värld och att jag får dela deras resa.

Planen idag var att Moe skulle tränas på ridbanan och Louie skulle få lite klickträning. Nu blev det inte alls så utan något helt annat.

Nu när jag har två hästar att träna och sköta om har vi bestämt att varannan dag börjar Louie med sin träning och varannan dag börjar Moe. Ett bra upplägg för oss alla tre och killarna tycks veta vilken som ska tränas först för när det, som idag, är Moes dag så äter han först sin mat i krubban sedan stoppar han ut sitt huvud och säger KLAR! Louie, som då vet att idag är han inte först,  äter sin mat i krubban och ställer sig direkt och mumsar hö, totalt  ointresserad av vad vi gör. 

Jag började borsta av Moe och kände igenom hans kropp för att kolla så allt står rätt till. Som alltid berättade jag för honom vad jag hade tänkt att vi skulle göra idag. Att vi ska gå till ridbanan och arbeta lite med våra övningar. Efter en stund märker jag att det är nog inte alls det vi ska göra. Bara en känsla av att han vill något annat som är mycket viktigare för hans välmående här och nu.
Jag måste lägga händerna på honom. Händerna är healing, helande av kroppen och själen

Det dröjer inte länge förrän Moe hamnar i djup sömn. Huvudet hänger långt ner och han andas djupt. Hela tiden hör jag Louies mumsande i boxen bredvid och det är så rofullt. Det är som tiden står helt stilla. Vi bara ÄR här och nu. Saker poppar upp i mitt huvud, om det är mina tankar eller hans vet jag inte helt säkert. Händerna blir varma. Moe sover djupt, hans medvetande liksom bara försvinner iväg och jag får följa med honom på resan.

Vi går igenom minnen, jobbar med olika chakran i kroppen, det händer massor med saker. Under tiden vi står där får jag en känsla av att jag ska flytta mig, flytta händerna till andra ställen på hans kropp. Det är bara att följa den här ingivelsen. Om det är min tanke eller hans spelar egentligen ingen roll.

Plötsligt läggs ett huvud på min axel. Bakom mig står Louie och han ska också vara med i den här stunden. Han lägger huvudet på min axel och andas med sin varma andedräkt . Känslorna bara stormar in som en tornado. Min äskade Louie, som alltid finns vid min sida såklart han ska vara delaktig.

Hans kloka blick ser på mig och jag förstår att den här stunden är viktig för oss alla tre. 
Jag får flytta en av mina händer och lägga den i hans panna. Louie andas djupt och han stänger nästan sina ögon. Även han försvinner iväg och hoppar på resan. Det är ju helt självklart att även han ska vara med. Det är ju vi tre tillsammans.

Där står vi, alla tre.
En hand på Moe, en hand på Louie. Hos mig flödar tårarna av alla känslor som dyker upp. Det är så starkt, känslan att vi tre hör ihop. Vi tre öppnar våra hjärtan och våra sinnen för varandra. För det är precis så det är. Jag får följa med till deras innersta och dela stunden med dem. Båda befinner sig i en annan värld, de delar saker med mig som ingen annan får se. Det är den absolut starkaste känsla som jag någonsin fått uppleva. Att vi alla tre är en del av varandra, var och en för sig och alla tillsammans. Så nära själen som man någonsin kan få komma.

I mitt medvetande tänker jag snabbt, tänk om någon skulle komma in genom dörren just exakt nu. De skulle kanske tro att jag drogat hästarna eller håller på med någon häxkonst.. Typiskt mänskligt att tänka så.
Tunga andetag. Louie smaskar med tungan. Moe vilar sina bakben så jag undrar om han verkligen kan hålla balansen och stå kvar. 
Jag har ingen aning om hur länge vi står såhär. Louie som är van vid dessa stunder väljer när det är hans tur att kliva av och komma tillbaka till verkligheten. Älskade lilla Moe, han bara tar emot och vill inte lämna bubblan. Det här är hans stund så jag låter honom bestämma. Vi är klara när du är redo att komma tillbaka. Louie håller ett vakande öga. Till  slut vaknar även Moe till. Han sträcker på halsen och ser nyvaken ut. Nästan som han inte riktigt förstår vad som hänt eller hur lång tid han varit "borta". 

En stund av kärlek, tillit och förtroende. Finns inget som slår det här.  
Tack Sir Louie & Moe Kringsjå.

Etiketter: friskvård småprat

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln