Dubbdäck

I December förra året fick Louie på sig skor med brodd efter ha varit barfota året runt i nästan tio år.  Då valde jag att sätta på honom skor eftersom hans kompis i hagen var skodd.  Från början var jag väl inte helt tillfreds med att behöva sko, men jag måste erkänna - det var som en befrielse!  

Inte förrän då insåg jag att de senaste årens milda vintrar då vi inte haft mycket snö utan mest bara is verkligen tärt på mig. Jag har varit konstant orolig över hur Louie ska klara sig, även om jag vet att han är en klok häst som tar det lugnt om fästet inte finns. Jag vet inte hur många sömnlösa nätter jag haft då jag funderat över hur han ska fixa att gå ut på morgonen eller klara sig i hagen. Oro om man hunnit sanda eller inte. Sedan har jag även oroat mig över att han mest står stilla när det är isigt i hagen.

Nu är vi inne på andra veckan i November och vi har ett ganska tjockt lager snö som ligger fint på marken. Egentligen perfekta förutsättningar för att ha hästarna barfota!  Om jag haft hästarna på egen gård där jag kunnat styra mer själv kanske jag skulle ha fortsatt att ha killarna barfota. Men nu är både Louie och Moe skodda med sulor och broddar. Det känns faktiskt jätteskönt!  

Vi har tur då vi hittat en hovslagare som vi trivs med. Hon vet och förstår hur jag tänker kring mina hästar och vi har en bra dialog om hur vi ska göra. Min ambition är fortfarande att hästarna ska få behålla en så naturlig hovform som möjligt  och det ställer hon upp på. 

Sedan skorna åkte på i slutet av veckan har Louie endast fått vara ute på promenader. Jag har valt att inte rida honom utan vill att han ska känna sig för och hitta ett passande rörelsemönster som fungerar nu när det sitter broddar på hoven. Då passar det bra att vara ute på längre turer utan någon människa på ryggen. Han är nog den mest tydliga häst som finns. Jag har aldrig varit med om maken som han hoppar och skuttar när vi är ute. Det är som att han vågar och vet att när han hoppar upp har han grymt fäste under bakhovarna och när han landar är det fäste på alla fyra hovar. Han gör skolgaloppsprång, hittar härliga travuppgångar och är lite småvild. Jag får verkligen jobba för att hänga med i hans friska tempo. Helt underbart! 

Innan skorna åkte på tränade jag Moe barfota, det var som att hantera en bil där bakänden sladdade från ena sidan till den andra. Jag var rädd att han skulle gå omkull så de sista dagarna fick han låna Louies boots och även om de var för stora så hade han grepp så vi kunde känna oss säkra.
Nu efter skoningen har Moe fått träna på ridbanan i longering och även vid hand. Han är som en formel 1 bil. Högsta hastighet och snäva kruvor, dock utan sladd.  Även han hoppar, skuttar och piper. Han travar och gör fina små hopp testar lite galopp och flyger i luften. Han är så himla härlig och vacker. 
 

Etiketter: småprat

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln