Tid- en viktig faktor

Träningen med Moe går vidare. All tid vi lagt ner på att få en bättre och djupare kontakt har börjat ge resultat. 

Mellan jul och nyår var Birgitta här: Hon var på semester, men tog sig tid att komma och hälsa på oss och hänga med oss i stallet en stund. Verkligen skönt att få hennes input och få berätta och fråga saker. Ha någon att vända och vrida mina funderingar med. Speciellt då med någon som har så stor erfarenhet av dessa kallblod. 

Hon tyckte sig se att Moe är en tuff liten häst med vilja och kraft. Att det kan ta tid att vinna hans fulla förtroende, men när han släpper in sin nya människa helt och fullt då har man en vän för livet. Den känslan har jag haft själv också plus att JAG kanske inte heller vågat släppa in Moe helt och fullt - det säger i alla fall min klokaste Guldpäls Louie.

Birgitta tyckte att Moe har en bra exteriör med fina vinklar på ben och haser som passar bra för just AR. Att hans exteriör utlovar en fin galopp och det vet jag att han har för den visar han ofta ute i hagen när han kommer ångande som en rallybil. Jag tittade ju inte alls på det när jag köpte honom utan gick bara på känslan ;-) 

Efter samtalet med Birgitta blev jag stärkt i min övertygelse att Moes utbildning ska få ta tid. Här ska det inte rusas iväg för att få "resultat" utan vi ska ta den tid vi behöver. Målet är ju att bygga upp en stark och hållbar häst och då måste det få ta tid. Vi ska lära oss tillsammans, av och med varandra och ha kul på vägen. Birgitta sa även att kallbloden generellt ofta behöver minst ett år innan man känner att man har deras förtroende. 

Ibland glömmer jag bort hur kort tid han varit med oss och vad mycket vi faktiskt lärt oss under den tiden. Tidigare hade han jättesvårt att stå stilla. Han kunde inte stå still när man skulle borsta eller när man skulle försöka sitta upp. Nu står han så fint bredvid pallen när jag ska sitta upp. Sedan står han ända tills jag säger att vi ska gå. Det är något jag lagt ner mycket tid på att få honom bekväm med så det ser jag som en stor utveckling. Just detta att kunna stå stilla är en sak som är viktig för mig för att jag ska kunna känna mig bekväm så därför är det skönt att det fungerar. Min andra viktiga punkt är att stanna, kunna göra halt eller vilja stanna när jag ber om det.

Moe har fortfarande lite svårt att göra halt utan att bli stark och lägga all vikt på framdelen, men vi jobbar vidare på det. Här har jag faktiskt tagit hjälp av klickerträningen/ den belöningsbaserade träningen. Med ord och gester har vi övat oss på att han ska kunna vara lös, jag ber honom komma fram, stanna, backa, stanna och sedan komma fram, stanna och bli belönad. Vi har kommit så pass långt att hans steg för att backa nästan bara blir ett viktskift bakåt på bakbenen och det är precis det jag vill komma åt. Det ska vi sedan kunna använda i arbetet i GW och vid hand. Ibland fungerar det och ibland inte, men det är skillnad. Just att hitta lättheten att kunna väga lite bakåt för att känna dessa bakben utan att det blir ett ben i varje hörn. Det handlar mycket om styrka och vissa dagar är musklerna trötta och då blir det såklart svårare. 

Jag känner även att Moe blir mer och mer präglad av och med mig. Nu när vi börjat med belöningsbaserad träning följer han mig mer för att se om det möjligen ska dyka upp någon slags belöning. Även om han blir lite mer "på" så är det inget nafsande eller letande i fickorna. Under veckan släppte jag honom lös på ridbanan efter vårt träningspass för jag tänkte att han säkert ville springa och hoppa lite mer och i frihet. Jag har inte riktigt vågat släppa honom tidigare för han blir så himla vild och ibland känns det som att han kommer kunna ta sig ut genom staketet. Men det kändes okej så jag testade. Han var inte ett dugg intresserad av att springa. Istället följde han efter mig och valde istället att stå med mig och slicka på mina händer. Det var mycket roligare tyckte han. 

Idag testade jag att sitta upp en stund. Det blev lite stillastående arbete uppsuttet. Hitta lite böjning/ställning, lägga vikten på bakbenen. Bara känslan av att vi kan göra saker fast jag sitter däruppe. Sedan skrittade vi och övade på att göra halt och gå långsamt. Jättejobbigt tycker Moe, men han anstänger sig och gör verkligen sitt bästa.
Min fina lilla ridhäst.

Etiketter: träning småprat

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln