Berg & Dalbana

Jag känner sådan stolthet över denna gosses utveckling, både mentalt och träningsmässigt. Idag har vi haft en jättefin dag tillsammans och det är svårt att tro att jag bara för några veckor sedan betvivlade att jag är rätt människa för Moe.

Vi har haft en period då nästan inget har fungerat. Moe har varit rädd eller snarare skräckslagen för precis allt. Ljud, rörelser fullkomlig panik och hans sätt att lösa det har varit FLY! 

Jag har funderat mycket över vad som triggat igång detta. Beror det på mig, miljön, trivs han inte med mig, med Louie eller med träningsformen? Tränar vi för mycket, för lite? Många funderingar har snurrat i mitt huvud då jag försökt hitta möjliga orsaker till varför han plötsligt blivit så ängslig.  

Jag har känt mig väldigt otillräcklig och verkligen betvivlat att jag ska klara av att hjälpa honom. Men då han är mig så kär så ger jag inte upp så lätt. För att få lite uppslag till hur jag skulle kunna hjälpa honom plockade fram alla mina hästböcker med hästars beteende och hur man kan lösa olika saker på ett positivt sätt.
Det fick även mig att rannsaka mig själv och mitt agerande. Så handen på hjärtat, det finns saker som jag gjort, ganska omedvetet som med all säkerhet har förstärkt Moes beteende. Eftersom jag själv känner att jag inte är helt frisk i ryggen så har jag, för att skydda min skada, skickat ut signaler till honom att jag är spänd. När han börjat stressa upp sig har jag därför tagit lite hårdare i grimskaftet, hållit lite hårdare och visat honom att jag är spänd och ibland lätt stressad. För jag vill ju verkligen inte att han ska slita sig och springa iväg och kanske skada sig själv eller någon annan eller att jag ska gå sönder igen. It takes two to tango och vi har nog förstärkt varandras stress, rädslor och varit allt annat än lugna. Inte konstigt att han har haft det svårt att lita på mig. Jag ska ju vara hans trygghet och vad utstrålar jag - stress, panik och spända muskler, flera starka signaler till fara i hans värld. Moe är en mycket sensitiv gosse med stort kontrollbehov och innerst inne rätt osäker så det blev ingen bra kombination. Även om jag känt mig som den sämsta hästägaren och tränaren någonsin så har vi kämpat på för jag tycker så mycket om denna gosse, han ger mig så mycket kärlek och han är så rolig att arbeta med. Sedan är jag ju envis som synden så jag ger inte upp så lätt.

Vi valde att lägga all vanlig träning i malpåse och istället har vi arbetat med vår relation. Vi har gjort massor av olika saker för att hitta tillbaka till lugnet och känna att vi kan lita på varandra. Jag har även tagit min läromästare Sir Louie till hjälp, då han fått hänga med som trygghet både för mig och för Moe. Moe har ju separationsångest och tycker inte om att bli lämnad så för att bryta mönstret så har vi gjort det mesta tillsammans alla tre. Mycket tid för samvaro, bara vara, mysa, pälsvård, massage och helande. Samma rutiner varje dag för att öka känslan av trygghet.  Även om det varit rätt jobbigt så känner jag att det varit väl investerad tid och med facit i hand så var det rätt beslut.

Den stora vändpunkten blev dagen då vi skulle ha lektion för Birgitta. Moe är inte förtjust när det blåser och den dagen var det nästan som stormbyar! Jag var sjukt nervös för jag tänkte att det här går inte. Hur ska jag kunna gå med båda hästarna själv ner till ridbanan i detta blåsväder? Jag funderade på om jag skulle sätta bomull i öronen på Moe för då vet jag att han är lite lugnare, men han har inte haft det sedan han flyttade till mig. Jag fyllde jackfickorna med morötter och bad Louie hjälpa mig. Boostade mig själv med positiv energi och så gick vi. Båda gossarna gick som små ljus. Alltså jag var nästan gråtfärdig. Louie gick i söndagslunk, ingen brådska alls och när Moe visade lite tveksamheter då buffade Louie på honom och sa, Nää nu håller vi oss lugna här serru. När Birgitta kom så sa jag direkt - jag behöver ingen lektion,jag är så nöjd och stolt över vår prestation så det räcker! Nu tog vi en kortare lektion ändå. Visst var Moe ganska spänd, men det var en jättestor skillnad mot tidigare. Birgitta fick också känna lite på Moe vid hand och efter lektionen samlades vi i stallet. Jag var överlycklig och Moe han var så stolt och full av förväntan. Louie var även han nöjd även om jag vet att han gärna önskat få ha lektion han med, men som den sanna gentleman han är så vet han att detta var viktigt för mig och för Moe. Dagen efter bokade vi en till lektion och då fick Birgitta rida en kort stund. Hon kände på hans kropp och hur han svarade på de olika hjälperna från ryggen.  Även om det hände en del saker utanför ridbanan som var lite läskiga så var båda killarna lugna och sansade. 

Under en veckas tid har Moe och jag arbetat med våra nya övningar och även om det stundtals är svårt för Moe att hålla sitt fokus, kan jag lätt och enkelt plocka tillbaka hans uppmärksamhet till mig. Varje dag har vi gått iväg själva så Moe lär sig att det är okej att det bara är vi två. Dagen då vi firade ettårs tillsammans blev en fantastisk dag, då kände jag verkligen att vi hör ihop. Visst har vi båda mycket kvar att arbeta med, men det känns att vi är på rätt väg.

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln