Rörelseglädje

Sir Louie under ett av våra träningspass i frihet. Sir Louie under ett av våra träningspass i frihet.



Trots snö och isande kyla tränar vi på efter bästa förmåga. Det har blivit mycket arbete vid hand för båda hästarna. Ofta blir det långtygelträning. Ett bra sätt att motionera hästarna plus att jag håller mig varm. Jag är extremt frusen om händer och tår så för mig passar det jättebra att hela tiden vara i rörelse själv. Plus att det är tidsbesparande för mig då jag vissa dagar har lite ont om tid. 
Jag tycker också att det är jättekul och väldigt nyttigt att träna hästen vid hand. Då jag befinner mig bredvid på marken hinner jag ju se hur de rör sig, vart de placerar sina ben och så vidare.  Louie som tidigare fullkomligt avskydde att behöva tränas vid hand har helt ändrat inställning. Han tycker det är jättekul och gillar när vi är tillsammans bredvid varandra. 

All träning som vi gör försöker jag göra på ett belöningsbaserat sätt, då jag känner och märker att detta är rätt väg för oss på alla sätt. Det är utmanande, roligt och stärkande. Alla inblandade växer med uppgiften, tar egna initiativ och utvecklas på ett positivt sätt. Jag kan inte tänka mig något annat, då jag ser så många positiva effekter.

För den som träffat och sett Louie vet att han är inte den mest sprudlande, energiska hästen.
Jag skulle inte kalla honom lat, men han anstränger sig inte i onödan - eller så har det varit tidigare.
Med nytt tänk och upplägg har jag fått en helt annan häst med en annan attityd. Aldrig någonsin under våra år tillsammans har han varit så villig att träna. Tro mig han blir sur och förbaskad om han inte får sitt träningspass. Plus att han helst inte vill avsluta träningen utan vi ska fortsätta betydligt längre än vad jag planerat. Ser han att jag går mot grinden eller dörren då stolpar han iväg åt motsatt håll och då svarar han inte på inkallning precis. Hans uttryck, attityd och glädje gör mig så glad och varm i hjärtat. Han uppvisar en sådan glädje i att röra sig så sådant vi kämpat med i åratal kan han nu utföra hur lätt och enkelt som helst - för att han är motiverad till det. Vissa dagar vägrar han vända och gå hem fast jag ber honom. Nää Sara jag ska gå längre jag. Det är en inställning som han inte uppvisat tidigare. 

Vi har övat ganska mycket på övergångar nu ett tag. Både att öka och minska skritten, länga och korta steget samt övergång till annan gångart. Jag vet inte hur mycket vi kämpat och tragglat med det tidigare. Han kan ju, och det har han alltid kunnat, men han har inte tyckt att det varit motiverande att anstränga sig förut. På vissa av våra träningspass så dansar han fram, allting tycks gå så lätt, det är den enklaste saken i världen. Traven börjar komma mer och mer, det är hans svåraste gångart. Han får mycket beröm och belöning då jag ser hur han går i balanserad skritt och startar upp traven med sina bakben, lite som att börja i en piaffliknande rörelse. Det här är klurigt och svårt, men Louie är motiverad.  Galoppen är helt fantastisk. Det är så häftigt att kunna gå bredvid honom och han galopperar, sakta, sakta. Allt är såklart inte perfekt, men just nu söker vi inte heller perfektion uan glädje och lustfylld träning. Louie bjuder och jag tar tacksamt emot det han vill visa och erbjuda.

Jag upplever att den träning vi gör är väldigt bra för honom. Utan belastning av mig på ryggen kan han hitta kopplingar i sin kropp och göra övningarna helt utifrån sina egna förutsättningar. Han ser stark ut och mer följsam än tidigare. Jag märker också att han snabbare kan växla från nästan stillastående till högre hastighet. Ofta gör han någon slags galoppsprång från stillastående. 

Vi håller även på att "städa" lite i vår verktygslåda. Jag känner att jag inte varit den bästa tränaren för Louie. Vissa gånger har jag varit väldigt otydlig, valt diffusa signaler som gjort honom förvirrad. Nu försöker vi sära på de signaler som ligger lite för nära varandra så han ska vara säker på vad just den signalen betyder. Ett arbete som ibland blir lite jobbigt både för honom och för mig. Det gäller att vi båda har tålamod. De dagar vi fokuserat mer på att särskilja signaler brukar vi avsluta med något vi båda kan och tycker är roligt.
Jag är nog lite av en curlingmorsa till honom då jag i min iver och välvilja så gärna vill att han ska göra saker rätt så jag ger honom inte tillräckligt med tid för att fundera och lösa uppgiften utan min inblandning.Istället så hjälper jag honom att lyckas och då får han själv inte chansen och möjligheten. Självrannsakan för mig och se till att jag nu blir den bästa tränaren jag någonsin kan.

Etiketter: träning reflektioner

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln