Döda fisken!

Jag har ett nytt mantra som jag mumlar för mig själv vid träningspassen med Pogge.
Andas, slappna av, döda fisken, avstånd, förbered, starta.
Andas; här gäller det att vi båda befinner oss i samma energi. Vi ska kunna stå mitt emot varandra och vara i harmoni och balans. I samma bubbla och andas i takt. Pogge är ofta lite ivrig och jag har så lätt att hamna i hans energi så här gäller det att vi hittar lugnet tillsammans.
Slappna av, hör nära samman med att vi andas tillsammans. Då kan vi finna lugnet och slappna av plus att jag i detta moment kan be honom att sänka sitt huvud i avslappning för att han ska känna, det är lugnt, ingen press. Ett väldigt bra "knep" som även går att använda i helt andra situationer också. Som till exempel när man träffar på lite läskiga saker då kan man bara be om att kom till lugnet och slappna av här med mig, det är lugnt. Så inte bara bra vid träning.
Döda fisken?? Kanske en ovanlig liknelse i detta sammanhang, men det har sin förklaring. Har du någon gång hälsat på en person och handslaget känns som du får en slapp, död fisk i handen? Precis så vill jag att det ska vara när jag tar och håller i kapsontygeln. Armen och handen ska vara som en död fisk. Fingrarna får spela lite lätt och vibrera i tygeln men armen, handleden och handen måste vara som lös gelé. 
Avstånd. Oavsett vilken av hästarna jag jobbar med så har jag en tendens att ha hästarna i mitt knä bildligt talat. Men har man hästen så nära så ser varken de eller jag vad som händer i resten av kroppen. Med Louie och Moe är detta moment lite lättare då de är lite mindre. Pogge är en stor häst och jag har inte så mycket räckvidd så det gäller att vi håller vårt avstånd för att han inte ska hamna på mig eller gå förbi mig. När vi står i avslappning tillsammans försöker jag placera mig så jag har ett bra avstånd till honom, det är jag som flyttar på mig och han får stå kvar på sin plats.
Förbered, i detta moment gör jag en snabb check på alla övriga komponenter. Slarvar jag här så blir resten inte så bra. Står vi för nära varandra eller är vi ivriga att komma iväg blir det svårt att få till det. Det är som en påminnelse till mig vilka delar som är viktiga för mig att hålla koll på så att jag ger honom de bästa förutsättningarna som möjligt. Planen är ju att han ska lyckas varje gång och känna sig tillfreds. 
Starta, kapsontygeln ligger i handen och vi har ett bra avstånd. Djupt andetag och en lätt signal som frågar, Ska vi gå? Jag tar stora kliv i en lugn takt baklänges och Pogge hänger med. Här har vi arbetat med att Pogge ska starta på min signal och inte på att jag tar eller håller i kapsontygeln. Jag vill ju att han ska kunna stå stilla och inte gå iväg förrän jag ber honom. Det börjar sitta riktigt bra, men när han är lite trött eller ivirig att koma igång med träningen är det lite svårt att komma ihåg just denna detalj. 

Just nu handlar mycket av vår träning om att lära sig detta mönster. Det kan tyckas som enkla och lätta grejer, men jag inser mer och mer varför denna typ av träning betecknas som ridkonst. Det är små detaljer och om jag missar på någon punkt blir resultatet mindre bra. När vi hittar rätt är det som att vi kopplas ihop på en räls och det känns så lätt, mjukt och följsamt. Vi sitter ihop som en enhet. Det kräver koncentration och fokus och jag märker ganska snabbt när Pogge börjar bli trött i huvudet. Även jag blir trött i huvudet och då blir det lite slarv.

Vi gör lite korta intervaller med hela förberedande proceduren, startar går några steg
(baklänges), stannar, belönar och startar igen. Så håller vi på. Vi tar paus då han får gå med sina vanliga, lite längre steg och jag går bredvid. Vi byter varv och gör lika i andra varvet. Häromdagen gick det fantastiskt bra. Vi hade långa perioder där vi satt ihop och Pogge visade att han kunde skritta sakta, sakta och stanna. Riktigt snyggt! Vi har också börjat lite med det stillastående arbetet, att flytta vikt mellan hans framben, hitta lite ställning i nacken och böjning genom hans kropp.
Jag har även testat att leka lite med att arbeta honom lös i GroundWork, med bara min hand liggandes på hans nosrygg. Jättebra övning för mig som då verkligen kunde känna att jag kunde vara så mjuk och följsam i handen. Pogge är superkänslig så det passade honom också. Han är verkligen en stjärna och en sådan vänlig själ som låter mig testa dessa saker. Han ställer upp på det mesta.
Träningen varvar vi med helt andra saker. Gå på promenader, kolla in grässtrån, turer i skogen och mjuk massage av muskulatur. Jag tycker det är viktigt att variera det vi gör både för kropp och själ. Idag blir det en träningsfri dag för Pogges del. Jag känner att hans kropp och knopp måste vila, processa och bara vara.

Etiketter: träning reflektioner

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln