Islossning

Jag är en person som tror att saker och ting som händer ofta har en mening. Det är inte alltid jag kan se den just där och då men med lite perspektiv förstår jag. Jag är övertygad om att Moe hamnade hos mig av en orsak, inte av en slump. Det är något jag tänkt extra på den senaste tiden. Det finns en orsak till att våra vägar möttes.

Jag älskar verkligen Moe. Han är inte bara vacker som en sagohäst, han har en härlig personlighet med humor och charm. Det finns så mycket kärlek och vänlighet i denna gosse. Han är bara helt underbar på alla sätt. Men han är också en häst som är väldigt komplex och det är inte alltid så lätt att hitta rätt med honom. 

Under sensommaren/hösten har det varit lite kämpigt. Han mår bra, är frisk och pigg, men han har liksom tappat lusten till det mesta. Han vill inte bli borstad, inte masserad, inte träna, ridas, promenera, ingenting har passat honom. Allt är ointressant och jag har inte heller stått högt i kurs hos honom. Han har varit allt annat än nöjd, det som fungerat bäst är att vara ute i hagen och äta. Ibland har det känts som att han vill göra något, men han vet inte ens själv vad. Han blir frustrerad, uttråkad och bråkar med sina kompisar eller med mig för att få ut sina känslor.


Ibland har det känts hopplöst. När många av våra stunder tillsammans slutar med frustration då undrar jag om jag ska ge upp. Moe kan man heller inte tvinga att göra något som han själv inte vill, det ska man egentligen inte göra med någon individ tycker jag, men försöker man tvinga Moe då blir det världskrig. Jag har i min egen hopplöshet funderat på om Moe inte ska vara kvar, eller om han bara ska gå och skrota i hagen resten av sitt liv. Men det känns helt fel.

Men vad ska jag göra för att få honom att tycka det är kul? Vänt och vridit på allt, gör vi för svåra saker, är det för lätt och jag inte utnyttjar hans potential? Ska vi göra något helt annat?  

Foto: Angelica Hesselius Foto: Angelica Hesselius

Efter ett mer eller mindre katastrofalt träningspass där allt som kunde bli fel gick fel fick jag rannsaka mig själv rejält och tänka efter VARFÖR blir det såhär? Jag såg ju på Moe att han både skämdes, var ledsen och det var inte alls såhär han ville att det skulle vara. Inte jag heller.
Jag kände att det fanns ett motstånd i mig då mycket av denna tid har varit en kamp och jag själv omedvetet är inställd på att idag blir det ännu en dag då vi ska kämpa mot varandra, det är inte så kul att ta sig an träningen när det är så. 

Där och då tog jag och Moe ett viktigt steg. Jag berättade klart och tydligt för honom att mina ambitioner om att han ska bli min ridhäst nu läggs på is. Vill du att jag ska rida då gör jag det, men om du inte vill så får du bli min arbete vid hand häst. Mina krav på dig och din utbildning är nu ställda på noll. Det viktigaste för mig är att du mår bra och trivs med det vi gör, sedan hoppas jag såklart att han vill ridtränas.

Sedan tog jag fram hans favorit, Mattan och placerade den på stallgången och kollade om han kunde tänka sig att delta. Lite tveksamt i början, men vi gjorde ett kort pass då han blev överöst med beröm och belöning. Efter det har vi fortsatt att arbeta med saker han kan, men allt eftersom har vi ökat på svårigheten i övningarna. Korta pass i början som sedan har fått bli längre och längre.
Jag försöker vara mitt lugnaste, mest positiva och kravlösa JAG. Ingen press utan vi ska mest bara ha kul och umgås. Jag har fått klia och mysa med honom, speciellt på kvällarna när Louie och Pogge äter, då har vi vår mysstund, men även ute i hagen. Nu kan han komma till mig och be mig om att jag ska klia honom eller ber om min uppmärksamhet.Initiativet ligger i hans ägo och jag försöker att inte tränga mig på. 

För några veckor sedan visade Moe tydligt när vi tränade att han ville göra något mer. Han ville gå utanför vår träningsbana. Okej, tänkte jag om du vill så visst gör vi det. På med grimma och grimskaft och glad i hågen tågade han iväg och vi lämnade gården. Detta är ett svårt moment för honom, men det gick jättebra. Vi har sedan dess gjort små utflykter i närområdet. Moe är väldigt tydlig med vart hans gräns går. Jag brukar fråga honom om det är okej att vi tar några steg till och gränsen blir nu större och större. Här märker jag en stor skillnad, jag tror han själv har förstått att han har möjligheten att välja. Det gäller bara för mig att avvakta hans svar för ofta kan han behöva fundera lite. Här har jag tidigare varit lite för snabb och inte väntat tillräckligt länge utan agerat istället.

Det känns verkligen som att det lossnat jättemycket. Helt plötsligt har jag fått en Moe som VILL delta, vill umgås, gå på upptäcksfärder och som har en helt annan inställning till arbete. Vi har börjat träna med uppsittningspallen och där har han tydligt visat att det är inte helt okej att sitta upp än. Det går jättebra så länge jag står på första trappsteget. Står jag överst på pallen är det lite svårare för honom och när jag tar på hans rygg väljer han ofta att gå iväg. Men efter att ha övat mer på just den delen kunde vi igår stå kvar och jag kunde klappa och klia honom på ryggen och han sa, det är okej, jag står kvar. 

Idag har vi haft vårt bästa träningspass någonsin. Vi har jobbat helt lös på stallplanen i trav. Ökad trav, minskad trav. Vi har jobbat med skolorna, formgivning och följa. I allt arbete som vi gör så finns mattan med på ett hörn. När Moe behöver en paus, tänka, eller blir osäker går han till mattan, tryggheten och då kan vi tillsammans reda ut vad som är otydligt eller bara vila. Jag är så otroligt glad över hur hans inställning förändrats och jag ser fram emot varje träningspass vi ska ha - det gör han också. Han är ivrig att komma ut och  vill köra igång träningen direkt. Det är det bästa och viktigaste kvittot!

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln