Sir Luvi & Florence Nightingale

Nu under senhösten fick Louie en ögonskada. Inget ovanligt när det gäller honom för just skador på ögonen är lite av hans grej. Nu är det flera år sedan det hände sist men jag såg direkt att nu måste vi tillkalla veterinär och få ögat undersökt. När det gäller ögon så är veterinärbesök ett måste, enligt mig. En skada på ögat kan snabbt förvärras och medföra komplikationer som inte går att reparera. 

Det konstaterades att Louie fått ett litet sår på hornhinnan så det blev ögondroppar, salva och smärtstillande. På bara några dagar blev ögat bättre och vid återbesök tre dagar senare såg allt bra ut. Men efter ytterliggare några dagar försämrades läget. Louie öppnade inte ens sitt öga. Han höll det stängt och visade att han hade väldigt ont. Hela området runt ögat var rejält svullet och det rann tårvätska hela tiden. Jag ringde veterinär direkt. På plats kunde man konstatera att han hade en större skada på hornhinnan men också att hornhinnan hade börjat lossna.
Ett mycket akut läge.

En aggresiv behandling sattes in för att rädda hans öga. I detta läge är rekommendationen att uppsöka klinik och även låta hästen vara kvar eftersom den behöver medicin så ofta. Men för oss skulle det betyda mer stress då Louie har svårt att lastas och transporteras. Jag fick iträda mig rollen som sjuksyster Florence Nightingale. De första dygnen skulle han ha antibiotika sex gånger per dygn, vidgande ögondroppar fyra gånger per dygn och smärtlindring/anti-imflammatoriskt. Varje medicin måste ges separat och med minst 15 minuters mellanrum då kroppen måste få tid att ta till sig de aktiva substanserna. Till detta tillkom att flera av medicinerna lätt ger kolik så han behövde röra på sig och jag behövde ha uppsikt över honom mer eller mindre hela tiden. Eftersom hans öga var extremt ljuskänsligt fick han ha flugluva på sig. Även på natten eller då han stod i boxen för medicinering fick han ha luvan på sig då jag inte ville att han skulle komma åt och klia sig eller få in spån i ögat när han låg ner. Jag började kalla honom Sir Luvi då jag endast såg honom utan luvan när vi skulle ge medicin.

Jag hade daglig kontakt med vår veterinär och vid första återbesöket kunde hon konstatera att hornhinnan nu satt fast och att läkningen såg bra ut. Sköna besked för oss. Efter en vecka kunde vi trappa ner på medicineringen till fyra gånger per dygn och Louie kändes betydligt piggare. Svullnaden hade gått ner ganska så mycket och han hade ögat öppet även om det fortfarande rann en massa tårvätska och ögonlocken var rödsprängda på insidan.

Dock märkte vi ganska snart att läkningen tog tid. Vid varje kontroll hade såret blivit mindre, men det var fortfarande kvar. Ofta ser skador på ögonen värre ut än vad det är och med rätt medicinering så blir de helt återställda. På bara två/tre dagar brukar ett hornhinnesår läka ihop men inte för oss. Vi bestämde att fortsätta med antibiotikan som har ett brett spektrum och tar död på de flesta typer av bakterier. Även om den är svårare att ge så valde jag att behålla den i detta läge. För att skona Louies mage testade vi att plocka bort smärtlindingen då den är en riktig "magdödare". Eftersom han fått den i så många veckor kände jag att vi måste testa och se om han klarar sig utan och turligt nog blev han inte sämre eller visade smärta.

Att läkningen tog så lång tid förbryllade både veterinären och mig. Kunde det bero på hans ålder? Har han dåligt immunförsvar eller kan det möjligtvis finnas en bakomliggande sjukdom som påverkar? Vi svabbade och tog odlingar direkt från ögat för att se om det fanns någon bakterie som spökade, men provsvaren var helt normala.
Vid vårt näst sista återbesök hade vår veterinär gjort lite extra research och jag deltog i en föreläsning och ögonskador på häst och därefter rådfrågade jag SLU´s ögonexpert för att få lite mer infallsvinklar. Vi bestämde att ta ett antal olika blodprover och skicka på analys för att se om svaret fanns där.  När proverna kom tillbaka visade det sig att Louie hade skyhöga värden av vissa substanser i sin kropp. Även om det kan bero på att han fortfarande stod under behandling samt inte var helt läkt i sin skada vid provtagningstillfället så tyder allt på att han är sjuk.

Om det är en godartad tumör eller något annat som orsakar obalansen i hans kropp vet vi inte, men vissa av hans organ producerar helt fel mängder med hormoner och det påverkar hela hans kropp. Det kan även vara så att det orsakar ett högre tryck på hans synnerv och därför ser han sämre och det kan variera beroende på årstiden. Något botemedel finns i dagsläget inte att tillgå men det finns medicin som hjälper kroppen att reglera nivåerna så jag bestämde direkt att det vår väg. Egentligen inget svårt val, även om det inte är helt säkert att hans höga nivåer beror på sjukdom. Om man väljer att inte behandla så förkortar man hästens liv och även om Louie är lite till åren så är han fortfarande så pigg och har både livslust och livsenergi så om medicinen kan hjälpa honom att må bra så är det helt självklart för mig att ta den vägen. 

Under dessa månader har Louie verkligen varit så tapper och duktig. Vår rutin att ge medicin har fungerat så bra även om det varit jobbigt för honom. Trots att han inte mått jättebra så har han varje dag velat göra sitt träningspass även om jag förkortat det avsevärt samt valt att jobba i långsamt tempo eller i stillastående. Både Moe och Pogge har varit extra omtänksamma och hjälpt Louie då han haft svårt att se. På kvällarna då jag tar in hästarna går Louie alltid lös och Pogge vägrar gå in i sin box innan han ser att Louie kommer i dörröppningen. Okej där är han då kan jag gå in och mumsa i krubban. Det är verkligen fantastiskt att se hur de gör allt för att hålla ihop flocken och se så allt fungerar för alla inblandade. Sådant värmer i hjärtat på en extremt trött och sliten människa. Tror aldrig jag känt mig så trött, men tidigare har jag inte haft tid att känna efter. Då har jag hela tiden haft fokus på nästa medicinering, nästa veterinärbesök. Tur också att vi bor mer eller mindre under samma tak, hade jag inte haft hästarna hemma på gården skulle det ha blivit betydligt svårare. Det har varit tuffa tider med all behandling och vi är inte helt i mål än. Vi har fortfarande ett smörjande preparat som ska ges i ögat som lägger sig som en hinna och skyddar ögat och i helgen började vi fasa in den medicinen som ska hjälpa hans hormonsystem att komma i ordning. Än så länge visar han inga tecken på biverkningar och jag hoppas det fortsätter så. Men det gäller att långsamt vänja in honom på medicinen. 

Som alltid när något händer så finns det alltid något gott i det hela. Om inte denna ögonhistoria inträffat hade jag aldrig vetat om att han var sjuk och behöver medicin. 
Jag har också blivit stammis på apoteket, sist sa receptarien, Men är du här nu igen? Ja.
Men nu får du be den där Sir Louie att skärpa sig! Jag har också blivit jätteduktig på att fylla i skadeanmälan till försäkringsbolaget, men framförallt har jag lärt mig massor om hästens öga och ögonskador. Kunskap ska man inte förakta så även om sättet jag fått lära mig just detta känns lite onödigt och extremt så är min kunskapsbank väl påfylld.

Mitt råd till alla hästvänner - Ögonskador är ALLTID akut. Det är något som måste undersökas av veterinär. Medicinering måste sättas in omgående annars finns det risk för permanenta skador på ögat och nedsatt syn. 

Etiketter: friskvård

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln