Vår Blogg

2012 > 11

 

Jag har märkt att Sir Louie blivit starkare i kroppen och framförallt i bakdelen.

Allt grundarbete som vi jobbat med under hösten börjar visa resultat. Det är många, många ridpass i skritt där vi haft fokus på att bakbenen ska gå in och bära vikt, linjeringen av kroppen och att kunna korta och länga steget och behålla full kontroll på kroppen - som att gå på lina!

Nu när han är starkare i bakdelen blir automatiskt framdelen betydligt lättare, en tid har han haft en tendens att vilja lägga mycket tryck i handen, men det blir mindre och mindre. Jag försöker även uppmuntra honom att bära sig själv, vara lätt - för jag vet att han kan, men ibland är det lite bekvämt att låta någon annan (jag) bära runt på honom.

Även arbetet med skolskritt tycks vara mycket bra och stärkande. Muskelaktiviteten i hans länd och runt hans leder i bakbenen har fått sig en rejäl skjuts framåt. När jag rider kan det vissa gånger kännas som om han letar och försöker hitta hur han ska koppla ihop de olika delarna. Det är precis som om han kan, men inte riktigt vet hur han ska få ihop det. Det är verkligen finmotorik det handlar om. Jag skulle kunna jämföra det med att man tex kan spela att musikstycke på piano - man vet hur det ska låta, men fingrarna och hjärnan har inte riktigt övat ihop sig.

Beviset för att han har mer styrka kom häromdagen. Då fick jag en första glimt av hur det kommer att kännas att rida honom när han hittat igen alla kopplingar och vara stark i dem. En härlig uteritt på byn med både övningar och avkoppling i skritt byttes mot några korta övergångar till trav och han började liksom trava på stället. All kraft gick uppåt inte framåt utan bara ökad skritt i balans och lätt, lätt upp i en gungande taktfast trav. WOW!! Han orkade kanske två-tre övergångar sedan tyckte han själv att det var jobbigt!  Det är bara att tacka och ta emot, finfina presenter är det.

 

Även på träningen på ridbanan lyckades vi hitta igen denna gungande trav och jag riktigt känner hur han växer runt mig, jag får liksom sitta i honom inte på. Då orkade han göra fler övergångar och med lite vila emellan i båda varven. Som belöning fick Sir Louie trava på lite friskt framåt efter detta samlande arbete och då blev han ganska vild och stark. Jag lyckades dock lugna honom en aning och han bjöd även på fin galopp med fina fattningar och stark överlinje - magnifikt!

 

Det märks dock att det tar på krafterna för han blir rätt trött och det blir en massa mjölksyra i musklerna. För mig är det är ju helt fantastiskt att jag kan få njuta av dessa steg och efterhand kommer det att bli fler. Ju starkare han blir desto fler steg kommer han orka med. Känslan är obeskrivbar, den säger och ger nog mig allra mest och det som känns så häftigt är att det på något konstigt sätt verkar vara så lätt för honom. Otroligt svårt att beskriva, men som en vis kvinna sagt till mig; "Sara, när det är RÄTT känns det LÄTT och när det är LÄTT känns det RÄTT." Det är nog sant även i detta fall.

 

 

Läs hela inlägget »
Etiketter: träning

Jag känner mig verkligen lyckligt lottad som får dela livet med denna underbara och fantastiska häst. För mig är han den bästa hästen i världen, på alla sätt!

Aldrig, aldrig, inte ens i min vildaste fantasi, kunde jag ana att vi skulle få ett sådant starkt band mellan oss. Det är som om vi kan läsa och känna varandras tankar. Det är verkligen en häftig känsla och en härlig upplevelse.

På något sätt så vet Sir Louie när jag kommer till stallet på dagarna, han tycks veta hur lång tid det tar för mig att fixa med hö, vatten, mockning för om jag blir fördröjd på ett eller annat sätt då ställer han sig vid grinden och väntar. Kanske beror det på att jag ofta kommunicerar med mig själv, en tanke som säger, nu kommer jag snart till dig. På sommaren när jag kommer i bilen och passerar hans hage på vägen upp till stallet tycks han veta att det är JAG som kommer för i 99 fall av 100 har han knatat upp från betet och står snällt och väntar på mig vid grinden.

 

Jag kan verkligen förundras över vilket förtroende Sir Louie tycks ha för mig, men kanske också vilket förtroende jag har för honom. Jag litar verkligen på min häst, till hundra procent och ibland tror jag faktiskt att jag glömmer bort att han faktiskt är ett flyktdjur, att det ligger i hans instinkt att fly istället för att stanna kvar. När vi är helt ensamma i stallet händer det att jag lämnar honom lös om jag tex ska hämta något. Ofta står han kvar där jag lämnat honom eller så kommer han smygande efter mig och jag får känslan att han undrar vart jag tog vägen. Jag skulle dock aldrig lämna honom lös då det finns andra hästar inne i stallet eller om han har sadel eller träns på sig då risken för att fastna och skada sig är större.

 

Det känns väldigt skönt att vi kan lita på varandra, det händer ju att man hamnar i situationer där trygghet och förtroende är av största vikt för att klara av det man ställs inför. Exempelvis då Sir Louie trampade av sig en av sina boots, men den satt kvar runt hans kotled. Trots att han blev rädd, tyckte det var väldigt obehagligt så valde han att stå stilla och låta mig hjälpa honom. Jag märkte ju detta direkt, så jag kunde snabbt hoppa av och sätta tillbaka den igen.

 

Allt arbete som vi lagt ner tillsammans med att att sätta ramar och gränser, jobba med självförtroende, ledarskap, frihet under ansvar och mer därtill känns som en väldigt bra och stark grund att stå på idag även om vi fått kämpa för att komma hit.

Läs hela inlägget »
Etiketter: småprat
Foto Åsa Hesselius -Falldén Foto Åsa Hesselius -Falldén

Oj, oj, oj, det händer massor i vår träning just nu. Så mycket att jag inte alltid hinner med att ta in, reflektera och förvalta allt som dyker upp. Det  är allt ifrån små, små detaljer till mer rejäla "aha" upplevelser. Bästa av allt är att Sir Louie, min fantastiska läromästare verkligen bjuder på dessa saker med lätthet, han är verkligen inne i ett speciellt "teaching mode".

Vi har fortsatt med att öva på skolskritten, det känns som en viktig nyckel för oss att komma vidare där. Jag har valt att koncentrera vårt arbete vid hand till övningar som handlar om skolskritt. Egentligen tror jag att det kanske är svårare att få honom att lära sig detta vid hand, men det känns rätt. Klurigt minsann. Fördelen med att jobba vidare vid hand är att vi då är inne i vår ridlada. Underlaget där passar honom utmärkt då han föredrar ett fast underlag som svarar tillbaka i hans hovar och vidare i hans nervsystem. Det är endast då han kan våga sjunka i sina leder, han känner att underlaget kommer att bära honom. Just det här känns jätteviktigt.

En annan fördel är att han själv får kontrollera sin kropp och sin balans, med andra ord JAG sitter inte uppepå och stör hans balans på något sätt. Det är bara att vara ärlig, ibland är jag ett stort störningsmoment! Sedan tycker jag det är skönt med ladan som är ganska liten, mindre distraktion och man måste vara koncentrerad och fokuserad på det man gör - vilket gäller oss båda. Sir Louie gillar ladan, han blir ofta lite vild därinne och han ser mig som en kul lekkamrat man kan busa med när jag går bredvid honom. Med andra ord; vi får gratis energi som vi kan använda i arbetet. 

 

Den här veckan har vi hunnit med tre ridpass och det märks att arbetet i ladan ger fint resultat även här. Sir Louie uppvisar en betydligt större styrka och kontroll på sin kropp än tidigare. Han har mycket lättare för att korta och länga sitt steg i både skritt och trav. Reaktionerna är snabbare och han lyssnar på mindre signaler. Tidigare har jag behövt vara mer aktiv för att få energi, nu är det som om han vet redan innan vad vi ska göra så han skapar energin och kraften själv på något sätt. Det känns som om han har ett annat flöde i sin kropp där han kan kontrollera sin kropp och rörelserna på ett annat sätt än förut. Otroligt svårt att beskriva, men det är en helt ny känsla. 

 

Kanske jag kan förklara det genom några exempel från veckans ridpass.

När jag red ut häromdagen provade jag att rida på vårt allra första bett - ett tvådelat tränsbett, samt kapson. För första gången kunde jag variera med att endast rida honom på kapson eller endast bettygel. Trots att vi hade ett enkelt bett kändes han lätt och följsam, han blev inte stark utan vi kunde växla med att rida rakt fram böjd och lite skolor utan större problem. När jag endast red på kapsonen och tog lite lätt i kapsontygeln så svarade han med att minska steglängden direkt, precis som vi gör när vi övar på skolskritt vid hand.

 

Vid vårt första träningspass under veckan på ridbanan fick jag för mig att vi skulle använda vårt roller-bit - "skrammelbettet" som jag kallar det. Det är ett bett som jag använder vid ett ridpass och sedan hängs det undan i flera månader innan jag får för mig att det är dags att plocka fram det igen. Det är alltid med blandade känslor jag plockar fram just detta bett. Det finns flera fördelar med det då kopparrullen ökar aktiviteten i hästens mun, hästens påskjut aktiveras och så vidare, men det är stort, har långa skänklar och jag är ALLTID lite småskraj då jag använder det.

Kanske det är bra för jag törs knappt hålla i tyglarna och då blir det istället mer fokus på om Sir Louie lyssnar till mina vikthjälper och små, små signaler.

Vi fick ett av våra bästa ridpass!

Jag behövde inte ens hålla i stångtygeln utan kunde bara hålla lätt i den tygeln som sitter vid bettet i munnen. Bara genom vikthjälper, jag satte mig lite tyngre tillbaka i sadeln kunde jag få Sir Louie att minska steglängden och gå in och bära mer vikt på sina bakben. Han gjorde fantastiskt fina övergångar från skritt till trav och även något steg i skolskritt. Även i traven lyckades vi med att öka och minska - att höja och sänka volymen - bara genom sitsen, rösten och lite lätt skrammel med tygeln. Vi kunde till och med galoppera och just galoppen som varit frånvarande så länge börjar nu komma tillbaka igen - varmt välkommen!

 

Jag tror aldrig att jag känt mig så inspirerad och entusiastisk när det gäller just träning som nu. Även Sir Louie tycks vara helt tillfreds med att vi tränar så pass ofta som vi gör nu. Två dgara på ridbanan, en dag vid hand i ladan och sedan uteritt som numera innefattas av träningsmoment vilket de inte gjort förut.Jag tror även att vår nya struktur och tydlighet betyder mycket. Vi kör lite samma övningar både vid hand och uppsuttet så det blir en röd tråd i det vi gör. Sedan har vi ju så fantastiskt kul tillsammans min goa nallebjörn & jag. Jag är evigt tacksam för att jag får ta del av din kunskap och allt du lär mig, både om mig själv men även om ridkonsten.  

Du är underbar min älskade Sir Louie!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Läs hela inlägget »
Etiketter: träning

Snart två veckor sedan Angelica var och putsade till Sir Louies hovar och jag kan inte nog förvånas och förundras över vilken växtkraft han har i sina hovar. Jag underhåller flera gånger i veckan och idag när jag lyfte på framhovarna så kände jag bara..."nämen gjorde inte jag de här hovarna häromdagen??"

Jag funderar ju om jag börjar bli glömsk när man ser hur mycket som behövs filas bort på bara någon dag. Hur kan det växa så snabbt? Ibland tror jag att min Louie har raketbränsle i sina hovar för just framhovarna har en växtkraft utan dess like. Jag vet ju att jag vid min egen hovvård är väldigt mesig och jag tar heller för lite än för mycket och istället oftare, men bara på några dagar?

 

Kanske är det så att de växer mer eftersom jag ständigt arbetar med dem, stimulans ger cirkulation och växtkraft. Det kan också vara så att hans framhovar inte är riktigt "klara" såsom han vill att de ska se ut så därför händer det massor. Men vilket angenämt "problem"!

Jag har även börjat med några för mig nya hovprodukter som jag testar och även om vi bara använt dem i dryga 10 dagar tycker jag mig redan se bra resultat.

Alla produkterna är naturliga och miljövänliga. Min filosofi är att undvika kemikalier så mycket det någonsin går. Hästens stråle är ju trots allt levande vävnad och jag undrar vad som händer när man dränker in den i sådan spray som innehåller formaldehyd och annat. Jag menar för oss människor är formaldehyd förbjudet i tex nagellack, men det är okej att använda den på häst? Jag för min egen del har valt bort denna typ av produkter då jag inte törs eller vill utsätta mig själv, min häst eller vår natur för de risker som finns med denna typ av produkter. Jag har istället valt att skaffa oss några miljövänliga hovprodukter som vi kör med varje dag.

 

Sir Louie och jag har utvecklat en liten hovprocedur som vi utför varje dag. Först en liten stråldusch, vänta i några minuter och sedan använder vi antingen en typ av  "lera" eller honungskräm som vi fyller igen hans strålfåror med. Vi använder leran på framhovarna där mittstrålfårorna är ganska djupa och honungskrämen lägger vi på bakhovarna då dessa strålar är så nära helt friska som de kan bli.

Tanken är att leran ska fungera som ett skydd och få den friska vävnaden inunder att få fart och börja växa i snabbare takt. Det blir även ett större tryck på hans stråle vilket förbättrar cirkulationen i hans framhovar samt att tillväxten då tar fart. Även om vi nu bara använt leran och sprayen en kortare tid märker jag en stor skillnad. Man ser att den nya vävnaden längst ner i fårorna ser frisk ut och med tanke på hur snabbt hans hovar växer är nog cirkulationen rätt bra. En annan stor fördel med dessa produkter är att de sitter kvar även när jag släpper ut honom i hagen - undantaget om han står i blöta då försvinner nästan allt. Jag har även kört med lindrev i hans mittstrålfåror, men det har varit svårare att få det att sitta kvar när han rör sig i hagen bland stenar och annat. Men speciellt leran sitter oftast kvar dagen därpå, om än i reducerad skala.

 

Att vi även har möjlighet att hålla igång med träning och långa promenader så hans hovar får arbeta på olika typer av underlag tror jag också gör sitt till för att hålla hovarna i bra skick. När vi är ute  brukar jag passa på och låta honom ha sina boots med strålsulor så han får mer tryck på strålen utan att det gör ont i hovarna. Underlaget och läget i hans fötter får råda om han behöver sina boots eller om det går att gå barfota. Ska vi promenera i grimma kan vi även passa på att köra strålbad i bootsen, två flugor i en smäll!

 

När jag tänker tillbaka på hur det var innan jag skodde av honom då hans hovar knappt vuxit på 6-7 veckor då hovslagaren kom på besök så känns ju detta fantastiskt roligt. Det känns verkligen som att vi är på väg åt rätt håll med friska hovar i bra balans.

Läs hela inlägget »
Etiketter: småprat

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar

Etiketter