Vår Blogg

2014 > 08

Nu har det nästan gått en månad sedan Louie var dålig och nu ligger all vår fokus på att komma tillbaka till gammal god form.

Hälsan är det viktigaste. Målet är att vi ska må bra tillsammans i både kropp & själ samt att vi ska njuta av varje dag. Vi har medvetet valt att ta det lugnt, inte förivra oss utan långsamt bygga upp muskler och styrka igen.

Det har blivit ganska mycket arbete vid hand, lite groundwork, mycket lek och bus samt mycket fokus på kroppens välmående. Mycket massage, stretching och helande händer.

Första gången jag kunde sitta upp i sadeln igen var helt magisk! Tårarna var verkligen inte långt borta, speceillt inte då Louie själv kändes urstark och pigg som bara han kan vara. Alla ridpass har fokus på styrketräning. Mycket skritt, som är den bästa styrketräning som finns, samling och tempoväxlingar mot skolskritt. De senaste dagarna har vi lagt in korta, korta travpass. Mycket övergångar från skritt till trav där målet är att behålla bärighet, balans och ge styrka. Än så länge tar vi ganska korta pass, men varje ridpass ger musklerna och kroppen en bra belastning vilket är det viktigaste. 

Om två veckor kommer Birgitta hit och efter mycket övervägande har jag bestämt mig för att vi ska vara med och rida två pass för henne. Vi får fokusera på det vi kan och klarar av, anpassa det vi gör efter vad Louie orkar för dagen. Jag vet ju hur mycket Louie älskar att få vara med Birgitta så jag tror det kan ge honom en extra energiboost inför hösten. Det blir alltså helt kravlöst från vår sida. Bara ta två lektioner och ha kul tillsammans. 

Vi har fortfarande ett stort arbete framför oss med att få hovarna i toppskick igen, men vi är på väg åt rätt håll. Jag fixar med hovarna varje dag. Det är mega-pedikyr varje dag med kratsning, borstning, raspa, spraya och lägga på diverse olika hovpreparat. Han har en arsenal av alla möjliga och omöjliga hovvårdskrämer och salvor, värsta make up kittet!

Kan säga att Louie är VÄLDIGT less på hovvård. Han kan stå hur snällt som helst lyfta upp benet och när jag böjer mig ner för att ta tag i hoven då ställer han snabbt ner den och tittar på mig med en mycket speciell blick. Det är precis som om han leker och retas med mig för att visa att han inte alls har någon lust att vi ska hålla på med dessa hovar. Fast det måste vi. Mycket tålamod och lite övertalning (muta) så går det fint. Det tar bara lite längre tid än vanligt.

Hålväggen blir mindre och mindre. Snart bör den ha vuxit bort och jag tror att Louie kommer få så fina hovar när denna resa är över. De kommer säkert bli lite mindre än tidigare. Han har i alla fall aldrig haft så välskötta hovar som nu. De får lyxbehandling dagligen. 

När jag rider har jag fortfarande boots. För det mesta bara fram och han kan gå barfota bak, lite beroende på underlaget. Men vi har kunnat promenera lite helt barfota utan några som helst problem och det känns verkligen jätteskönt!
Det känns verkligen som att vi är på väg, på väg tillbaka.

Läs hela inlägget »
Etiketter: småprat
Sir Louie i sina mockasiner. Sir Louie i sina mockasiner.

Den här sommaren har kanske inte blivit precis som vi tänkt oss. Speciellt roligt har det inte varit, snarare tvärtom i alla fall för mig, men nu med lite distans till våra förehavanden kan jag känna att jag lärt mig mycket och att jag och Louie stärkt vårt band ytterliggare. Det är positivt!

I mitten av juli började Louie visa lite diffusa tecken. Ömma hovar vissa dagar då han gick på grus, inte lika villig att lyfta upp sina hovar som han brukar. Vissa dagar fungerade allt som vanligt och andra dagar var det sämre. Sedan blev han rejält halt. 
Ingen svullnad i något ben, ingen värme i ben eller hov,  ingen puls i benen ingen direkt reaktion med visitertången. Hovböld, Laminitis, FÅNG? Total förvirring och mycket diffust. VAD ÄR FEL?
Villrådig och desperat ringer man såklart sin bästa vän och ber om råd & hjälp. Jag och Louie har ju tur som har vår egen Anna som ställer upp för oss i vått och torrt. Oväderligt i sådana här situationer.

Tillsammans försökte vi hjälpas åt och utröna vad problemet var. Muskulärt eller något annat. Vi kunde konstatera att problemet satt i ena hoven. Det fanns en liten mörkare fläck på hovväggen och när vi drog några drag med raspen uppenbarade sig ett hål som visade sig vara ganska stort ( i min värld). Kunde det vara denna hålvägg som spökade? Vi gjorde rent och avlastade sprickan, ställde Louie i silverbad under natten så han fick finna sig i att vara inne med vila i boxen. Även om jag inte var övertygad om att vi hittat orsaken så kändes det ändå skönt att veta att Louie var inne och att han hade massor av hö att mumsa på under natten.

Den natten malade mina tankar konstant. Tänk om han fått laminitis eller fång? Vad gör jag då? Inte många timmars sömn kan jag lova och jag skulle åka till Sparreholm och AR-festivalen! Ska jag stanna hemma eller åka med mina hästtjejer?
Louie fick boxvila i två dagar. Jag tyckte han började röra sig lite, lite bättre, även om han blev stel av att vara inne så mycket. Bestämde mig för att åka iväg på min semester trots allt. Min älskade man tog på sig att sköta om Louie och lovade att åka och hämta mig om läget försämrades. Stallkompis Ida hade ett extra öga på min Guldprins och kollade att allt var okej. Bestämde mig för att Louie fick vara inne på dagarna och ute på nätterna då det var svalare väder och inget gräs för hans del. Lite livrem och hängslen för säkerhetsskull.

När jag kom hem efter två dagar åkte jag direkt till stallet för att titta till honom. Nu gick han mycket bättre även om han visade att det ömmade på gruset, men när han väl kom ut på mjukt underlag gick han nästan helt rent.
För att underlätta för honom skaffade jag sjukboots till honom. Lätta, mjuka "mockasiner" med tjock avlastande sula inuti för att han inte skulle ömma. Det var verkligen en fröjd att se honom ta ut steget och röra sig helt normalt igen. Glädjetårar!

Då mitt i glädjen och känslan av att jag kunde släppa lite på all min oro, kom nästa dråpslag som faktiskt var värre. När jag kom till stallet och skulle hämta Louie i hagen kunde han knappt gå. Han kunde knappt lyfta på hovarna utan mer släpade sig fram. När jag fick in honom i boxen andades han tungt, tungt och min enda känsla då var PANIK och nu lämnar han mig! Jag har nog aldrig varit så rädd! Kastade mig på telefonen och ringde Anna. Kände att om Louie nu tänker dra vidare så kan jag inte vara ensam. Jag satt med Louie i boxen och försökte förbereda mig på vad som kunde hända. Men strax innan Anna kom då piggnade han till.

Det som hänt var att Louie blivit lite uttorkad i värmen. Troligen inte druckit tillräckligt med vatten och för lite salt plus att han inte klarar hettan lika bra som de andra hästarna. Efter ett dygn inomhus med vatten, extra salt och B-vitamin var Louie sig själv igen. Konsulterande veterinär tyckte att vi agerat korrekt och gjort allt vi kunnat. 
Idag mår Louie fint. Han är fortfarande lite öm i sina hovar så när vi rider eller är ute på promenader får han ha sina boots. Jag är otroligt tacksam över all hjälp och stöttning vi fått under den här lite jobbiga tiden. Det som glädjer mig mest är att jag får fortsätta dela livet med min älskade Sir Louie <3


 

Läs hela inlägget »

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar

Etiketter