Vår Blogg

2014 > 12

Plötsligt så händer det!
Kände redan när jag gjorde iordning Louie idag att idag var det ÄNTLIGEN dags för en ridtur. Med julfirande, omtag på den förbaskade förkylningen och sedan 20 minusgrader har de senaste dagarna innehållit promenader - eller joggingturer och diverse upptåg - för vår del.

Sist vi red blev det lite "Vilda Västern" med full sula och ett hoppande och skuttande utan dess like. Den röda kroppen full med energi som bara vill ut. 

Dagens plan var att vi skulle ta det lite lugnare och att vi skulle öva på samling med känslan av att kunna korta och länga steget. Fokuset är att hitta en korrekt belastning på Louies kropp och att mestadels arbeta i skritt då det är utmärkt styrketräning. Länga ut steget, kunna sträcka kroppen lite mot fram och ned utan att bli dammsugare. På sådant sätt avlasta bakbenen lite för att återigen kunna korta upp steget, trycka ihop kroppen och hitta kanske lite skolskritt med nigande i lederna. Vi har tränat lite på detta och jag har lagt till ytterliggare en detalj för att hjälpa mig själv att hitta rätt taktmässigt, nämligen Tipp Tapp. Kan ju kännas helt rätt så här runt jul att sitta och småtralla på Tipp Tapp när man är ute och rider på byn. Ett jättebra tips som jag plockat med mig från Carina Eriksson-Branderup som fungerar alldeles utmärkt. 

När jag satte upp idag utanför stallet kände jag det direkt. WOW!! Min superhäst, mitt hjärta! Vilken häst jag har!! Känslan han förmedlar till mig är att HAN är KUNG och tro mig jag kände mig som en kung, eller drottning jag också! Då stod han bara lugnt stilla, men starkare känsla får man leta efter. Sedan skrittar vi llugnt iväg och jag har aldrig suttit på en sådan stolt och ståtlig häst. Högburet huvud, öronen spetsade framåt. Sir Louie rör sig så lätt som om han inte väger någonting alls. Han liksom bara flyter fram ovanpå marken. Jag känner hur hans rygg lyftersig upp och bär mig. Hur jag kan få sitta där och vara den stoltaste av dem alla.

Ut på vägen, behålla känslan av att jag kan vara rak i ryggen, speja framåt, vara stolt och följsam - även i dunjacka och täckbyxor. Jag rider på en hand och tygeln får bara lätt vila i handen, slappande och glappande tyglar, inte bryta förtrollningen Sara!! 
Sir Louie går i den mest utsökta skritt han någonsin presterat. Taktmässig och han bär verkligen hela sig själv. Vi testar lite med att korta och länga steget och därmed också komprimera kroppen och sedan låta den släppas ut en aning. Som den enklaste saken i världen hittar Louie in i några fina steg i skolskritt. Tipp, Tapp, Tipp Tapp.

Massor av beröm och belöningspaus.

Fortfarande samma känsla av ståtlighet och stolthet. Louie känns lugn och allt är lätt. Han har inga begränsningar för han kan minsann allt. Jag får allt skämmas lite för att jag inte ser hans potential och utnyttjar den, tycker han.

Tipp, Tapp, Tipp, Tapp, från den samlande skritten går vi över till korta travuppgångar. Något som Sir Louie brukar tycka är svårt, jobbigt och ansträngande. Idag är det lätt. Genom att bara höja min egen tonus på insida lår och höja min egen frekvens så hittar Louie traven med samma fina taktmässighet. Han känns fortfarande så lätt i kroppen, som en fjäder som dansar uppe på snön. Jag hör knappt att han sätter ner hovarna. En mäktig känsla på flera sätt. Sista biten hem ligger Sir Louie i samlad trav, korta, lätta steg. Fortfarande med sin ståtliga hållning. 

Jag väljer att låta honom pusta och sträcka ut sista biten. Lång tygel och bara skrida in på gården och möta de andra hästarna. Nu kommer han, Kungen Sir Louie.
Vilken häst!!
Louie verkar oberörd av vår ridtur. Han vill först inte följa med in i stallet. Vadå är vi klar nu? Redan?? När han slutligen följer med mig in så selar vi av och Louie får lite skönt kliande på halsen. Han njuter verkligen och tycker att jag allt kan ta i lite mer. Ers majestät har talat!
 

Läs hela inlägget »
Foto: Per-Fredrik Boman Foto: Per-Fredrik Boman

Ibland blir saker inte riktigt som man tänkt sig. Jag hade sett fram emot en helg med Hanna Engström och mina kurskamrater sedan som grädde på moset skulle jag ÄNTLIGEN få åka till Gotlands Ridakademi med mina finaste vänner. MEN, en illbatting till förkylningsbacill satte stopp för det. Nu börjar jag dock bli bättre men fortfarande är det ett evigt snörvlande och hostande.

Men jag är ju av den tron och uppfattningen att det mesta som sker har en mening, så meningen var väl att jag skulle vara hemma och vila mig och vara med min häst. Så istället för Gotland har jag på hemmaplan fått två riktigt fina lektioner med den bästa läraren av dem alla. The one and only;  Sir Louie!

Louie har verkligen tagit vår ridning till en helt ny nivå. En nivå jag aldrig i min vildaste fantasi trodde vi skulle få uppleva. Jag tror att alla som känner mig och Louie och som sett oss träna tillsammans skulle säga att han inte är den mesta känsliga varelsen i vårt universum. Sytrådshjälper och tankeöverföring har väl inte varit hans starka sida utan kanske lite mer handfasta kommandon har varit hans melodi. Men nu har han tydligt visat mig att det finns så mycket mer som han bär inom sig och som nu äntligen får komma fram. 

För mig känns det som att vi nu börjar på ett helt nytt kapitel.

Nyckeln till denna nya värld tror jag är vårt arbetet med Ground Work. Även om jag & Louie gör de allra enklaste övningarna, ledövningar, lite baklänges samt stillastående. Absolut inget avancerat och handen på hjärtat, vi gör det inte varje dag utan några gånger i veckan. Även om jag verkligen försöker att tänka på alla dessa små detaljer i allt vi gör tillsammans. När vi promenerar går vi enligt ledövningen, jag tänker på vilket ben jag startar min rörelse med så Louie och jag går TILLSAMMANS i synkronisering. Jag försöker tänka på att Louie ska kunna gå tillsammans med mig, avspänd och lugn oavsett vilken position jag väljer bredvid honom och så vidare.

Jag tror ju själv att om någon som inte vet vad vi pysslar med skulle se ett av våra markpass skulle de nog mest tycka att vi bara går omkring plus att det är ett evigt belönande från min sida. För att inte tala om de konstiga övningarna som vi utför stillastående! 
Men just dessa "enkla" övningar har hjälpt både Louie och mig till en ny sorts kroppsuppfattning. Jag tror han känner sin kropp och sitt nervsystem på en helt annan nivå än tidigare. Basövningarna vid hand i kombination med massage och stretch där han får känna sin kropp på ytterliggare ett annat sätt har öppnat nya dörrar i Louies inre.

Ett nytt kapitel börjar. Ett kapitel som handlar om lyhördhet, finmotorik, finkänslighet.
Tillsammans har Louie och jag skapat ett mönster i hur vi ska starta varje ridpass. Varje gång samma sak och varje gång upprepar jag dessa ord högt som ett mantra till oss båda. Ett sätt att komma igång i kroppen i rörelse. Jag rider utan stigbyglar för att hitta min balans i sadeln och för att kunna mjukna i min kropp och följa Louies rörelser. I min hand får endast kapsontygeln vila - Louie ska kunna känna sig fri och kunna söka sig till just den position där han för dagen behöver få vara.

För oss är detta ett perfekt sätt att synkronisera oss tillsammans. Att utforska hur Louies kropp rör sig ger mig en bättre förståelse och uppfattnming om hur läget är för dagen. Tar det stopp åt något håll och i sådana fall vad beror det på. Kroppskännedom är också ett sätt att lära känna sin häst, det blir väldigt tydligt för mig.

Ett nytt kapitel.
Hur Louie lätt följer med mina rörelser. Min vikt förläggs åt höger och han följer med mig dit. Vi testar att flytta oss lite in och ut i volten bara med hjälp av skifta vikten inåt eller utåt. Sir Louie följer med in i volten och ut ur volten. Vi hittar lite skolor längs en långsida bara genom att jag vrider min kropp inåt eller utåt, Louie följer fint med i rörelserna. Vi testar gränserna lite genom att jag bara lätt ökar min muskeltonus på insida lår. Då ökar Louie sin tonus och faller in i trav. Han balanserar och bär sig själv, tygeln hänger som en slak lina, inget bett i munnen som hjälper honom .
Händer verkligen detta? Ja det gör det och inte bara vid ett ridpass.  
En helt ny värld, ett nytt kapitel. Jag är så lycklig som får uppleva detta med DIG!
 

Foto: Per-Fredrik Boman
Läs hela inlägget »
Etiketter: träning

Idag känner jag mig lite som Gunde Svan och hans motto: INGENTING ÄR OMÖJLIGT!
Efter allt regn vi haft under hela hösten och långt fram i november lägg därtill den milda temperaturen med plusgrader mer eller mindre dygnet runt så har hagarna blivit väldigt upptrampade. Vid ingången till vår hage har leran varit så mjuk och lös så man sjunker ner nästan över stövelskaften. Det har ändå fungerat ganska bra för hästarna att gå där fram till i slutet av förra veckan då hela kalaset frös till.
Jag har aldrig varit med om något liknande i knagglighet och knölighet. Vassa, hårda frusna toppar och djupa frusna hål nästan överallt.

Louie har varit tapper och gjort sitt bästa för att ta sig över denna puckelpist utan att vricka sig och göra sig illa. Han är så väldigt beroende av underlag, har ett behov att känna fast mark under hovarna för att känna sig säker, detta läge har varit en riktig pärs för honom. För att slippa utsätta sig för att krångla sig fram väljer han att stå stilla. Han har tagit sig upp till matplatserna - han är ju en matglad gosse, men vatten och rörelse i övrigt blev obefintlig. Jag har försökt med alla olika medel för att underlätta för honom. Lagt ut granris som en skön matta så han kunde ta sig till vattenbaljan, testat med boots i hagen, men till slut kände både Louie och jag att här går gränsen för vad vi klarar av.

Det blev till att välja mellan pest eller kolera det vill säga inne i boxen eller stå i liten "sjukhage" ute. Inte några roliga val då jag vet att rörelse är A och O för Louie. Men bättre att han står stilla på mjuk och skön mark istället för att stå på helspänn i knöligheterna. 

Men som Gunde Svan säger; INGENTING ÄR OMÖJLIGT!
Idag fick Louie en alldeles egen skogshage, på kalhygget där man igår körde bort de sista stormvirket. Hagen är inte så stor, men han kan ändå röra sig och jag har strategiskt placerat vatten i en ände och maten i den andra. Min gamla "thermobar för snåljåpar" som jag byggde för några år sedan som består av isolerskivor och frigolit,  kom väl till pass så vattnet håller sig från att frysa så länge vi inte har 10-15 minusgrader.
Jag har röjt bland grenar, stockar och ris så Louie ska kunna gå där. Underlaget känns helt okej, lite knaggel på något ställe, men jättestor skillnad. Under allt gammalt ris fanns det till och med lite gröna strån kvar, men de har Louie städat bort. Det tog mig nästan hela dagen, men det känns som väl investerad tid. Det blev en rätt mysig hage tillslut och hans bästis går alldeles bredvid så de har sällskap och kan snusa lite lätt på varandra. Nu hoppas jag verkligen att Louie ska trivas i sin skogshage och som grädde på moset vore det ju kalasbra med lite snö också!

Läs hela inlägget »
Etiketter: småprat

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar

Etiketter