Vår Blogg

2016

Den här veckan har jag och Moe nått ett nytt läge. Det känns otroligt positivt och roligt.

Vi har nu under några veckor lagt tid på att lära känna varandra ännu mer. Hitta ett språk och ett signalsystem som fungerar.
Det har funnits stunder då jag faktiskt undrat om jag ska lyckas nå honom för han har inte gjort det lätt för mig.
Är otroligt tacksam över att ha bästa Angelica att bolla med när jag känt mig som den sämsta hästtränaren.

Moe är ju en kille med mycket egen vilja, stark personlighet, tävlingsorienterad och ranghög. Han är även lekfull, lättlärd och blir snabbt uttråkad om det inte händer något nytt. Då hittar han på egna små hyss och övningar som han tycker han vill göra. När jag då tycker att vi ska göra något annat så kan han ibland ignorera mig totalt och han fortsätter med sitt. Eller så väljer han att göra alla skolor ovan mark som han kan för att busa till det och sedan kunna fortsätta med den han själv önskar. 

Dnna typ av beteende är ju nytt för mig. Visst har Louie protesterat mot vissa saker, men han gör det på ett annat sätt. Här möts jag av kraft och energi som jag inte alltid vet hur jag ska hantera. Jag känner mig inte rädd för jag vet att Moe är en vänlig och snäll själ, men det gäller att hålla koll så han inte av misstag hamnar för nära mig när han får sina utbrott. 

Häromdagen hade vi en diskussion och då var jag mer bestämd än tidigare. Jag satte lite mer press på honom än jag brukar. Det satte verkligen fart på honom. Han blev lite arg på mig och började stegra, hoppa och verkligen visa sitt missnöje. Men även jag kan vara envis så jag fortsatte att be honom göra det jag önskade och efter en stund så var vi överens. När Moe hade fått göra sig av med sin frustration kom han till mig och ville nästan be om ursäkt för sitt beteende och efter det så har vår relation tagits till en ny nivå.
Nästan samma sak hände med Louie då han var ny hos mig. Då var det dock Anna som fick känna på hans utbrott, men samma sak då som nu - efter att bomben briserat och all frustration blåst ut så blev relationen bättre.

Vi har fortsatt att träna varje dag denna vecka. Jag är mer noga med att vara hundraprocentigt konsekvent. Checkar av så att Moes uppmärksamhet är MED mig. Vi testar lite gå långsamt, stannra, startar, bara för att se att han är tillsammans med mig och lyssnar. Om han vill ränna iväg påminner jag bara lite så är vi på samma våglängd igen. Jag märker att det är vikitgt för Moe att ha en ram att förhålla sig till och det är just den ramen vi arbetar med. 

Vi har börjat arbeta mer vid hand och det är riktigt kul. Vi har fortfarande mycket att lära inom GroundWork, men då Moe blir lite taggad av att ha mig framför sig så bestämde jag att vi ska variera dessa positioner mer. Stämde även av det med Angelica så där är vi på rätt spår. Vi har jobbat lite med mer "ridövningar" även om vi gör dem till fots. Flytta in och ut ur volten och även lite svag öppna på rakt spår. Korta upp steget i skritt och sedan länga ut. Jag gör många korta repetitioner med vila och möjlighet till påskjut däremellan då jag märker att han snabbt blir trött i sina bakknän när han går in och belastar och ber jag om mer då då flyger han i luften. Vi försöker undvika det.
Även lite longering står på programmet och det är jättekul att få se honom trava på lite avstånd. Han har blivit betydligt starkare i sin kropp och kan både skritta och trava lite långsamt några steg och inte bara "flygande trav". 

Min känsla är att vi litar mer på varandra och att det finns ett ömsesidigt förtroende oss emellan efter vår diskussion. Kommunikationen har lyfts till en ny nivå. 

Läs hela inlägget »
Etiketter: träning, reflektioner

Vädrets makter har tydligen svårt att bestämma sig för om vi ska ha vår eller vinter. Jag måste erkänna att jag blir så trött på detta växlande väder. Jag vill ha snö eller barmark inte detta velande fram och tillbaka.  Det går ju inte att göra någonting i träningsväg om man inte är modig eller dumdristig? Jag är ju personligen rätt feg och jag vill inte att mina hästar ska råka gå omkull så jag väljer det säkra och går med dem. Det blir många och långa promenader med killarna så de får i allafall röra på sig, men det byggs upp en väldans mycket energi i dessa hästkroppar.

Vissa dagar har jag longerat Moe ute i hagen där det är lite bättre underlag så han får blåsa ur sig lite energi. Det blir många hopp och skutt , värsta vilda western, men han är verkligen superduktig på att lyssna. När jag ber honom att stanna så gör han det utan vidare.

Louie är ju till naturen väldigt försiktig så han blir nästan lite kaxig när han tycker att han kan minsann göra hopp och skutt på blanka isen för det fäster så himla bra. Inte sådär jättebra tycker jag , men okej han har säkert koll. Moe är ju mer livlig och även om han har bra koll på sin kropp så länge han rör sig framåt så tappar han ibland kontrollen på bakdelen. Då är jag glad över att jag inte sitter på hans rygg och stör hans balans, där gör borddarna verkligen sitt jobb kan jag lova! Jag är otroligt tacksam över att båda gossarna har broddat på alla hovarna. Det gör mitt liv lite enklare och mindre oroande.

Jag pratade med vår tränare Birgitta för någon månad sedan och det var så himla skönt. Hon har stor erfarenhet av kallblod så jag fick många bra tips från henne. Känns såklart extra bra då hon känner mig så väl och hon vet hur jag fungerar. Nu har hon inte hunnit träffa Moe än, men jag har tagit med mig mycket från vårt samtal. Det viktigaste är att det tar tid och att det måste få ta tid. Det tycker jag känns skönt faktiskt.

Någon ridträning blir det alltså inte med denna isgata. Istället har jag och Moe lagt ner ganska mycket tid på att lära känna varandra bättre. Medvetet har jag valt att backa lite på träningen och istället valt att umgås med honom. Jag märker att Moe har mycket egen vilja och ibland vill han göra saker enligt eget tycke. Han har stort behov av att ha kontroll, men behöver en ram att förhålla sig till annars blir han lätt stressad och vet inte vad som förväntas. Det gäller för mig att vara lugn och tala om hur vi ska göra och vad vi ska göra. Vi sätter ett gemensamt språk och lite "code of conduct" - uppförandekod hur vi ska samverka ur ett etiskt och socialt sätt.

När vi är ute på promenader så blir det en slags träning ändå för vi övar på att gå långsamt , på att stanna, vänta, starta och att inte ha för bråttom. Jag ser ju på Moe att han blivit mycket starkare i sin kropp, även om det inte blivit mycket ridträning. Han har bättre kontrollpå kroppen och han kan faktiskt stå stilla, även om han fortfarande tycker det är ganska jobbigt så går det. Jag upplever också att han inte blir stressad lika lätt som förut.

 Vissa dagar kan jag känna att vi kanske inte kommit så långt i vår utbildning, men vi har ju tiden framför oss. Sedan känns det som att  det vi gör nu är att sätta grunderna och det är viktigt. Det kommer vi ha med oss resten av vår tid tillsammans så gör vi ett gediget jobb nu så kommer det att betala sig längre fram. Underbara framtid!

Läs hela inlägget »
Etiketter: träning, småprat

I December förra året fick Louie på sig skor med brodd efter ha varit barfota året runt i nästan tio år.  Då valde jag att sätta på honom skor eftersom hans kompis i hagen var skodd.  Från början var jag väl inte helt tillfreds med att behöva sko, men jag måste erkänna - det var som en befrielse!  

Inte förrän då insåg jag att de senaste årens milda vintrar då vi inte haft mycket snö utan mest bara is verkligen tärt på mig. Jag har varit konstant orolig över hur Louie ska klara sig, även om jag vet att han är en klok häst som tar det lugnt om fästet inte finns. Jag vet inte hur många sömnlösa nätter jag haft då jag funderat över hur han ska fixa att gå ut på morgonen eller klara sig i hagen. Oro om man hunnit sanda eller inte. Sedan har jag även oroat mig över att han mest står stilla när det är isigt i hagen.

Nu är vi inne på andra veckan i November och vi har ett ganska tjockt lager snö som ligger fint på marken. Egentligen perfekta förutsättningar för att ha hästarna barfota!  Om jag haft hästarna på egen gård där jag kunnat styra mer själv kanske jag skulle ha fortsatt att ha killarna barfota. Men nu är både Louie och Moe skodda med sulor och broddar. Det känns faktiskt jätteskönt!  

Vi har tur då vi hittat en hovslagare som vi trivs med. Hon vet och förstår hur jag tänker kring mina hästar och vi har en bra dialog om hur vi ska göra. Min ambition är fortfarande att hästarna ska få behålla en så naturlig hovform som möjligt  och det ställer hon upp på. 

Sedan skorna åkte på i slutet av veckan har Louie endast fått vara ute på promenader. Jag har valt att inte rida honom utan vill att han ska känna sig för och hitta ett passande rörelsemönster som fungerar nu när det sitter broddar på hoven. Då passar det bra att vara ute på längre turer utan någon människa på ryggen. Han är nog den mest tydliga häst som finns. Jag har aldrig varit med om maken som han hoppar och skuttar när vi är ute. Det är som att han vågar och vet att när han hoppar upp har han grymt fäste under bakhovarna och när han landar är det fäste på alla fyra hovar. Han gör skolgaloppsprång, hittar härliga travuppgångar och är lite småvild. Jag får verkligen jobba för att hänga med i hans friska tempo. Helt underbart! 

Innan skorna åkte på tränade jag Moe barfota, det var som att hantera en bil där bakänden sladdade från ena sidan till den andra. Jag var rädd att han skulle gå omkull så de sista dagarna fick han låna Louies boots och även om de var för stora så hade han grepp så vi kunde känna oss säkra.
Nu efter skoningen har Moe fått träna på ridbanan i longering och även vid hand. Han är som en formel 1 bil. Högsta hastighet och snäva kruvor, dock utan sladd.  Även han hoppar, skuttar och piper. Han travar och gör fina små hopp testar lite galopp och flyger i luften. Han är så himla härlig och vacker. 
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: småprat

Såhär i Halloweentider bjuder jag & Sir Louie på lite bus OCH godis. 

Jag och Louie har jobbat en del med belöningsbaserad träning. Vi började med det då han helt plötsligt en dag tyckte att det inte var nödvändigt att lyfta på sina ben, bakbenen speciellt. Anledningen till att han inte ville lyfta på bakbenen var att han hade lite spänningar i magen och då kom han på att om jag inte lyfter på hoven så behöver jag inte "knyckla ihopp" magen som då gör lite ont. Smart häst!!
Efter det så började vi så smått att öva med belöningsbaserad träning.  I korthet betyder det att jag belönar det beteende jag önskar oftast med någon form av godis (morot eller banan).

Vi har haft mycket fokus på att lyfta benen, men vi jobbar även med en "target" som han ska följa och nosa på, han har lärt sig att stoppa in huvudet i grimman och jag kan hämta honom i hagen och gå till stallet helt lös utan grimma. Det jag har märkt med denna slags träning är att det ger mycket energi. Louie tycker det är jättekul, han blir snabbt lite exalterad och han blir full av energi. Då han är en häst som ofta behöver skapa energi så är det ett jättebra sätt för oss att trigga igång honom och energin i hans sinne. Ofta blir han lite busig och vill hoppa och skutta och då bli belönad för det såklart!

Jag har även märkt en annan bra sak med denna träning. Det är att han öppnar sitt sinne mer och är mer mottaglig för nya saker plus att vår kommunikation tagits till en ny nivå. Så för oss är det ett vinnande koncept. Ofta gör vi lite trick innan vi rider iväg och då har jag en häst som är vaken, uppmärksam och som har energi. Ibland övar vi bara på stallgången då tiden är knapp och vi har även med med denna tanke när vi är ute på promenad. Ett annat bra område för träningen är då vi haft veterinärbesök. Då använde vi våra triggers så att Louie kan undersökas i lugn och ro och stå stilla sedan belönas han.

Det som är kul med den här typen av träning är att hästen snabbt fattar vad det handlar om. Louie har själv kommit på flera olika trick som han självmant bjudit på och som jag i min tur belönat. På bilden visas ett av dem. Det är Louies eget trick som han själv kommit på - såklart efter vårt arbete med att lyfta på hovarna. Nu kan han lyfta sina framben ganska högt och hålla balansen och stå kvar ganska länge. Jättebra träning faktiskt! Louie har blivit mycket mer rörlig i sina bogar sedan han plockade upp denna övning. Plus att jag nu försöker få honom att flytta sin tyngdpunkt mer mot bakbenen och låta dem bära vikten - ett steg i vår Akademiska träning. Så detta är inte en skolhalt utan ett trick som Louie själv kommit på, men i framtiden kanske det kan bli en skolhalt av det, men det är inget som jag strävar efter.
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: småprat

Ridning & träning i all ära. Visst är det grymt häftigt att få galoppera över ängarna, få de där så efterlängtade stegen mot piaff eller ett skolgaloppsanslag. Men det som hände idag överträffar allt, och då menar jag precis ALLT!

Jag tror dagens händelser är det häftigaste och starkaste jag varit med om någonsin. Otroligt känslosamt och ärofullt. Kan bara känna stolthet och ödmjukhet inför mina två hästar som tar med mig in i deras värld och att jag får dela deras resa.

Planen idag var att Moe skulle tränas på ridbanan och Louie skulle få lite klickträning. Nu blev det inte alls så utan något helt annat.

Nu när jag har två hästar att träna och sköta om har vi bestämt att varannan dag börjar Louie med sin träning och varannan dag börjar Moe. Ett bra upplägg för oss alla tre och killarna tycks veta vilken som ska tränas först för när det, som idag, är Moes dag så äter han först sin mat i krubban sedan stoppar han ut sitt huvud och säger KLAR! Louie, som då vet att idag är han inte först,  äter sin mat i krubban och ställer sig direkt och mumsar hö, totalt  ointresserad av vad vi gör. 

Jag började borsta av Moe och kände igenom hans kropp för att kolla så allt står rätt till. Som alltid berättade jag för honom vad jag hade tänkt att vi skulle göra idag. Att vi ska gå till ridbanan och arbeta lite med våra övningar. Efter en stund märker jag att det är nog inte alls det vi ska göra. Bara en känsla av att han vill något annat som är mycket viktigare för hans välmående här och nu.
Jag måste lägga händerna på honom. Händerna är healing, helande av kroppen och själen

Det dröjer inte länge förrän Moe hamnar i djup sömn. Huvudet hänger långt ner och han andas djupt. Hela tiden hör jag Louies mumsande i boxen bredvid och det är så rofullt. Det är som tiden står helt stilla. Vi bara ÄR här och nu. Saker poppar upp i mitt huvud, om det är mina tankar eller hans vet jag inte helt säkert. Händerna blir varma. Moe sover djupt, hans medvetande liksom bara försvinner iväg och jag får följa med honom på resan.

Vi går igenom minnen, jobbar med olika chakran i kroppen, det händer massor med saker. Under tiden vi står där får jag en känsla av att jag ska flytta mig, flytta händerna till andra ställen på hans kropp. Det är bara att följa den här ingivelsen. Om det är min tanke eller hans spelar egentligen ingen roll.

Plötsligt läggs ett huvud på min axel. Bakom mig står Louie och han ska också vara med i den här stunden. Han lägger huvudet på min axel och andas med sin varma andedräkt . Känslorna bara stormar in som en tornado. Min äskade Louie, som alltid finns vid min sida såklart han ska vara delaktig.

Hans kloka blick ser på mig och jag förstår att den här stunden är viktig för oss alla tre. 
Jag får flytta en av mina händer och lägga den i hans panna. Louie andas djupt och han stänger nästan sina ögon. Även han försvinner iväg och hoppar på resan. Det är ju helt självklart att även han ska vara med. Det är ju vi tre tillsammans.

Där står vi, alla tre.
En hand på Moe, en hand på Louie. Hos mig flödar tårarna av alla känslor som dyker upp. Det är så starkt, känslan att vi tre hör ihop. Vi tre öppnar våra hjärtan och våra sinnen för varandra. För det är precis så det är. Jag får följa med till deras innersta och dela stunden med dem. Båda befinner sig i en annan värld, de delar saker med mig som ingen annan får se. Det är den absolut starkaste känsla som jag någonsin fått uppleva. Att vi alla tre är en del av varandra, var och en för sig och alla tillsammans. Så nära själen som man någonsin kan få komma.

I mitt medvetande tänker jag snabbt, tänk om någon skulle komma in genom dörren just exakt nu. De skulle kanske tro att jag drogat hästarna eller håller på med någon häxkonst.. Typiskt mänskligt att tänka så.
Tunga andetag. Louie smaskar med tungan. Moe vilar sina bakben så jag undrar om han verkligen kan hålla balansen och stå kvar. 
Jag har ingen aning om hur länge vi står såhär. Louie som är van vid dessa stunder väljer när det är hans tur att kliva av och komma tillbaka till verkligheten. Älskade lilla Moe, han bara tar emot och vill inte lämna bubblan. Det här är hans stund så jag låter honom bestämma. Vi är klara när du är redo att komma tillbaka. Louie håller ett vakande öga. Till  slut vaknar även Moe till. Han sträcker på halsen och ser nyvaken ut. Nästan som han inte riktigt förstår vad som hänt eller hur lång tid han varit "borta". 

En stund av kärlek, tillit och förtroende. Finns inget som slår det här.  
Tack Sir Louie & Moe Kringsjå.

Läs hela inlägget »
Etiketter: småprat, friskvård

Vilken fantastisk härlig höst vi har! Hästarna och jag njuter verkligen av dessa sköna dagar. Eftersom det fortfarande är så torrt och fint i marken har vi öppet ut till stora beteshagen. Känns skönt att killarna har mycket yta att röra sig på. 

Båda gossarna har börjat klä på sig en tjockare kostym, Louie har redan rejält med extra värmande lager på kroppen. Moe har fått ny höstfärg och är numera mer svart än mörkbrun. 

För två veckor sedan var Anna hos oss och behandlade båda killarna. Jätteskönt för båda att få lite lyxbehandling av ett proffs! Jag hade en känsla av att Moe behövde hjälp med bakdelen och Louie med framdelen - jag hade rätt!  Moe har varit lite överambitiös i träningen så han hade några muskler som var lite överansträngda. Han har en fantastisk inställning till arbete, men ibland blir det lite för mycket av det goda. Han gör lite mer än han förmår och har styrka till. Därför har jag nu valt att backa av lite i träningen och vi kör lite kortare pass så kroppen hinner med att ta emot. 
Louie hade lite spänningar i halsmuskulaturen, så nu har vi fått många bra stretchövningar som vi jobbar med. Som alltid när Anna är på besök valde Louie att visa nya spännande saker, han är verkligen en läromästare på så många sätt. 
Nu jobbar vi vidare med friskvården och de övningar och ställen som behöver lite extra kärlek.

Killarnas lyxhö har också kommit hem. Jag hade egentligen bokat hö från gården, men då sommaren varit så torr blev även hösilaget extremt torrt så tyvärr kunde Louie inte äta det. Han är extremt dammkänslig och han visade direkt att det där inte skulle fungera. Så det fick bli ett noga utvalt lyxhö istället.

Min plan var att inte öppna det nya balarna förrän de gamla var slut, men jag var så spänd på att se hur det var. Jag tjuvöppnade en bal och läta båda killarna provsmaka. Det var längesedan jag såg Louie äta med sådan frenesi. Han glömde bort havren och godsakerna i krubban, nosade på sitt hö och formligen kastade sig in i högen med hö. Det var som att han hamnade i en helt annan värld och bara mumsade. Moe tyckte också om denna delikatess, men han hade inget emot att äta sitt andra hö. Han är extremt matglad och jag tror han kan äta nästan allt.

Jag bestämde mig då för att låta Louie äta av det nya höt på nätterna i boxen. Han har varit lite dålig på att äta, är kräsen med vad han stoppar i sig och nu äter han med glatt humör och mycket mer än tidigare. Det känns extra viktigt att han äter bra och jag tror att detta hösilage passar honom bättre än fjolårets, även om det är fina värden på det med. Ute får de båda av fjolårshöt tills det är slut. Moe får lite smakprov av det nya han med, då hinner han även ställa in magen tills det gamla är slut.  
Det blev ett större hål i plånboken än planerat, men hästarnas hälsa och välmående går före allt!

Läs hela inlägget »
Etiketter: småprat

Under sommaren har det inte blivit så mycket ridning för min del. Jag har istället lagt tid på att lära känna Moe, pyssla och mysa med Louie och arbetat dem båda vid hand.

Jag har även känt att dessa två gossar har behövt tid med varandra så för första gången på länge så har faktiskt Louie fått lite mer ledigt. Jag tror han har behövt det. Det har ju hänt så mycket det senaste halvåret och alla förändringar tar på krafterna.

Jag har inte heller varit riktigt säker på hur Louie faktiskt vill att vår framtid ska se ut. Ibland har han känts helt nöjd med att bara bli borstad, kliad och mumsa gräs - inget mer. Men han har tydligt talat om för mig att just nu är pensionärsliv inget han längtar efter. Han vill fortsätta vara aktiv, men att vi kanske får anpassa oss lite mer utifrån hans vilja och känsla för dagen. 

För några veckor sedan var både Anna & Angelica hos mig, en riktig energikick! Louie fick lite akuthjälp av Anna med en högerbog som låst sig och Angelica gav oss en kort lektion som JAG verkligen behövde!! Jag har under så många år jobbat med min egen sits och balans och utan att skryta så tycker jag nog att jag förbättrat mig ganska mycket, men efter en lång sommar utan ridning så kändes det som att jag tappat precis allt. Jag kände inte sittbenen, kunde inte låta min kropp följa med i hästarnas rörelser.  Så bra att Angelica tog mig i kragen och sa åt mig att nu får du allt skärpa till dig - fast med helt andra ord såklart hon är så diplomatisk, men jag hörde och kände andemeningen!
Så jag bestämde mig för att nu får det allt bli sitsträning för hela slanten! 

Att det är Louie som ska göra detta arbete med mig känns självklart. Vi känner varandra utan och innan och med honom känner jag mig trygg. Tillsammans med Louie vågar jag göra saker som jag inte törs göra med Moe, i allafall inte än. 

Under alla våra år tillsammans så har Louie inte tillåtit mig att sitta och belasta hans rygg. Jag har fått vara lite lätt i stigbyglarna hela tiden vilket varit helt rätt för honom, men väldigt svårt för mig. Tendensen är att jag hamnar i framåtläge och inte orkar sitta rakt upp. Det är inte heller så lätt att få en bra och följsam sits då jag inte haft någon kontakt med hans rygg, jag känner ju inte alltid vad som händer varken med honom eller med mig själv. Jag har även testat rida barbacka på Louie och det går hyfsat, men han är inte helt tillfreds med det så nu bestämde jag mig för att vi har sadel, men inga stigbyglar. Har jag inget att stå i så måste jag ju sitta på baken helt enkelt!

Våra första ridpass gjorde vi endast i skritt. Vi red på ridbanan,  på vägen i skogen, uppför och nedför all möjlig terräng. Jag upprepar ljudligt hela tiden mitt mantra, både för mig och för Louie så han är med på noterna. Bakbenen driver rörelsen framåt, känn hur bröstkorgen svingar till höger, till vänster, känn hur höfterna följer rörelsen, känn att ryggen är med, jag känner sittbenen och jag är bara ett paket som sitter på din rygg som följer med i dina rörelser.

På vårt andra eller tredje ridpass fick jag en sådan fantastisk känsla, jag kände sittbenen och jag kände att jag satt på dem, jag satt nästan i hästkroppen. Halleluja moment!! Den dagen provade vi även att göra några korta uppgångar till trav och med nogranna förberedelser så gick även det! Väl hemma vid stallet kunde jag knappt ta mig ur sadeln för jag satt så himla långt ner i Louies kropp. När vi kom in i stallet och jag plockade av sadeln ville Louie ha rejäl ryggmassage för jag tror det hände en väldans massa saker även i hans kropp. Så häftigt!

Vi har fortsatt med detta arbete jag och Louie. Vissa dagar tar vi mysturer i det vackra sensommarvädret och andra dagar har vi mer fokus på nyttiga ridövningar. Vi jobbar mycket med skolorna i skritt. Perfekt för Louie att väcka upp kroppens alla muskler och leder, att korta och länga, sträcka i rörelse. Även här märker jag en stor skillnad nu för han följer mitt säte och min kropp betydligt lättare och snabbare än tidigare. Han har blivit otroligt känslig för vikthjälperna, vem kunde tro det!?
Traven som är vår svåraste gångart ligger lite i malpåse. Louie behöver ofta traven för att komma igång i kroppen men framförallt för sin andning. Istället för att jag ska skumpa runt och störa honom uppe på ryggen så försöker vi ta lite trav vid hand innan jag sitter upp. Uppsuttet gör vi endast lite trav och då är fokus på kvalitet inte kvantitet. Då vi båda är ordentligt förberedda, jag med sitsen och Louie med energi så kan vi göra en till tre övergångar upp till trav. Vi kan förbereda oss ett helt varv för jag har bestämt mig för att inte starta traven om vi inte ligger rätt i våra kroppar. När vi lyckas så travar vi endast några få steg för att sedan bryta av till skritt igen. Precision och förberedelse.

Galoppen är en av Louies paradgrenar. Han har en jättefin galopp som är helt ljuvlig att få åka med i. Jag har dock varit lite feg och har inte tordats galoppera utan stigbyglar - fram till nu! Det gick jättebra och så lätt att sitta med i hans rörelser. Än så länge tar vi bara galopp på ridbanan. Jag måste bli varm i kläderna innan jag törs be om galopp när vi är ute i skogen, det går liksom lite fortare där. Men snart så ska vi nog fixa det också!

Läs hela inlägget »
Etiketter: träning, småprat
Ridlektion i ladan med Angelica Hesselius. Foto: Anna Karström Ridlektion i ladan med Angelica Hesselius. Foto: Anna Karström

Tänk att det blev så rätt. Ibland måste jag nypa mig i armen för att känna så det är "på riktigt". Det känns så självklart att det är just här som Moe hör hemma. Tillsammans med Sir Louie och mig. 

Nu börjar vi känna varandra lite bättre. Jag har snabbt förstått att Moe med sin känsliga, sensitiva natur är i stort behov av rutiner. Förändringar är inte hans grej. När något ändras blir det jobbigt, vilket visar sig i stresspåslag. Då är det bara Louie som duger, med honom känner Moe sig trygg. 

Moe är en mycket social kille. Han kommer ofta springande i hagen då han ser mig eller någon annan människa komma. Han tycker om att bli ompysslad. Han njuter av att bli borstad och då händer det  att han slumrar till en stund. Ambitiös och arbetsvillig är en del av hans natur.
Men det finns en sida till av honom, en mer sorgsen sida. Jag känner när jag tittar på honom att det finns något i hans ögon, något han bär med sig i sin själ. Mycket kärlek och tillit känns viktigt i hans värld. Det försöker jag ge honom.

Fysiskt så har han vuxit på sig nu under sommaren. Mer muskler och en del gräs har fyllt ut kavajen. Han har fått en fin överlinje och känns inte längre som en liten ponny utan mer som en blivande riddarhäst. Bakdelen är ett område vi måste arbeta mer med. Precis som Louie har han ett bakben som inte är lika starkt som det andra. Det märks när jag ber honom att lägga mer vikt just på bakdelen. Jag känner när han blir trött och då sladdar han ut med sin bakdel. Men det handlar mest om att bygga styrka och gymnastisera.
Det händer mycket med hans hovar nu när han är barfota. Bakhovarna känns rätt bra, men framhovarna är i förändring. Det dyker upp många gamla blåmärken och en del konstiga hål som kan vara gamla hovbölder. Där har vi en hel del jobb att göra innan de är i balans, men han har bra kvalitet på hovarna, starkt och hårt horn. Med den typ av träning vi gör i kombination med hovvården så sliter han enormt mycket på just framhovarna. Jag har inte behövt dra många drag med raspen sedan i Maj. Även om han verkar relativt oberörd av att gå på hårda grusvägen så har jag ändå köpt ett par boots till honom. Min förhoppning är att vi snart ska kunna komma ut på lite längre promenader för att hålla kroppen i bra trim. Snart kanske vi även kan rida ut längs vägen och då känns det bättre för mig att han har skydd på sina hovar.

Träningsmässigt så varvar vi arbete vid hand med uppsutten träning. Även lite promenader i grimma så han får lära känna omgivningen lite bättre. I GW arbetar vi med att flytta framdel och flytta bakdel. Det har han lärt sig snabbt och den signalen känns befäst. Han har svårare att förstå signalen att stanna när jag befinner mig i GW position, alltså baklänges. Tillsammans med Angelica har jag försökt hitta ett sätt för att få honom lika mjuk och lätt som när jag går bredvid honom. Då räcker det med rösten för att han mjukt och fint ska göra halt. När jag går baklänges trycker han sig mot mig och hamnar nästan på mig. Det råder ju inga tvivel om att han kan stanna det är bara så att han inte förstår min signal då jag befinner mig framför honom. 

Efter vår senaste lektion med Angelica så har jag testat en ny angreppsvinkel på detta. Nu har jag plockat fram stopptecknet med handen som bland annat Hanna Engström använde under vår utbildning. Det tillsammans med rösten tycks vara enklare. Jag kan då ha en större distans till honom och han svarar betydligt snabbare och lättare på den signalen än den gamla med spö och röst. Nu ska jag dock lägga träningen med halten åt sidan några dagar. Idag fungerade den nämligen nästan lite för bra. Jag vill ju behålla framåtbjudningen för det finns mycket energi och driv i denna gosse.

Ridmässigt så har det mestadels varit att "åka häst". Nu har jag fått lite mer instruktioner så planen är att kunna plocka med mig arbetet vi gör vid handen upp på hästryggen. Det fungerar bäst inne i ladan där utrymmet är begränsat. Moe kan inte sätta fart lika mycket där som han gör på ridbanan. Det ligger mycket ansvar på mig när vi tränar uppsuttet. Han behöver hjälp av sin ryttare för att hamna rätt i sin kropp. Jag känner att jag måste lita på Moe, lita på att han inte gör något av sina krumbuktsprång även om det i min värld känns som att han formligen springer likt Usain Bolt när han skrittar. Han rör sig otroligt mycket och jag måste försöka följa hans kropp så vi rör oss tillsammans och ifrån sitsen sedan kunna korta upp hans steglängd. Utmanande och svårt, men jag tror att det största hindret sitter i mitt huvud. Moe är så otroligt ambitiös och han vill så mycket. När jag tycker att vi tränat klart frågar han nästan alltid, Kan vi göra en gång till? Han vill vara säker på att han förstått. Han vill göra rätt.

Stretching med Anna Karström. Foto: Angelica Hesselius
Stretching med Anna Karström. Foto: Angelica Hesselius
Läs hela inlägget »

Tiden formligen bara rinner iväg. Vi är redan inne på halva augusti. Sommaren har verkligen gått i raketfart!

Mycket har hänt den senaste tiden. Jag och Moe har haft vår första lektion för instruktör! Bästa Angelica kom förbi och coachade oss inne i ladan där vi jobbar i groundWork. Otroligt nyttigt att få extra ögon som kritiskt granskar det vi gör. Det gillar jag!!  Signalerna för att flytta framdel och bakdel sitter ganska bra från marken. Betydligt svårare att kunna göra halt och stå stilla, men vi kämpar på!

Jag inser mer och mer vilken högvinst jag fått i denna lilla gosse. Han är så olik det jag är van vid. Han är känslig och svarar på minsta vink, men kan även gå upp i stress när det blir för många intryck. Det kräver disciplin från min sida. Alltid vara konsekvent annars blir det förvirring. Kanske är det därför jag ibland verkligen tvivlar på att jag ska klara av att utbilda honom. Fast samtidigt är det nog bra att vara självkritisk.

Jag har även ridit Moe några gånger. Det är som att köra en sportbil som sladdar i kurvorna och snabbt kan byta riktning. Jättekul, utmanande och där har jag snabbt lärt mig att "less is more". Här behövs inga rejäla tramp i stigbyglar utan bättre att bara tänka vad vi ska göra, vilket håll vi ska röra oss åt och fästa blicken dit.

Mesta träningen med Moe har jag gjort inne i ladan. Där känns han trygg, inte så mycket intryck från det som händer runt om utan en perfekt plats att lära sig nya saker. Lättare att hålla fokus där än ute på ridbanan där han måste ha koll på folk som klipper gräsmattan, en fågel i ett träd, en bil på vägen, en människa som är ute med hunden. Alla dessa saker uppmärksammar han och då försvinner hans fokus under en tid. Men vi övar på det och jag känner inte att vi har någon brådska precis så det tar den tid det tar helt enkelt. 
Vi har haft ett riktigt fint pass på ridbanan då vi båda lyckades hålla fokus. Då kunde vi även smyga in lite halvlongering och trav samt lite glädjsekutt med tillhörande pip från Moes sida. Han är en stor källa till glädje och positiv energi denna gosse. 

Louie då? Det har varit lite upp och ned för hans del. Motivationen har varit lite fram och tillbaka och jag har inte varit helt säker på hur han vill att vår tid ska se ut.   
Under sommaren har han även varit en liten otursgosse. Det började med ögat, men det läkte ju fint på bara en vecka. Sedan fick han en allergisk reaktion av något slag. Jag tror att han reagerade på en salva " mot svårläkta sår och insektsbett". Nja det blev inte helt enligt plan. Istället svullnade han upp rejält och blev helt skinnflådd under magen. Det kändes nästan som en brännskada. De första dagarna fick jag inte ens ta på honom. Då fick man träffa hans snygga bakben. Jag kunde inte hjälpa honom med att försöka kyla eller tvätta bort eländet. Efter några dagar tillät han handpåläggning så då kunde vi tvätta och jobba med sårläkning. Tur han har god läkförmåga!  Själv hade jag mycket dåligt samvete, men vi hade använt salvan förut utan någon som helst reaktion så jag kunde ju inte veta att det skulle bli sådär dramatiskt.
Inte nog med det, Louies gamla ärr som han har på sina bakben började krångla. Det resulterade i att Louie helt resolut bet av halva vävnaden så blodet forsade i boxen, människan nära svimningsattack, själv var han helt oberörd. Nåja, ärret är betydligt snyggare nu än innan. Det har alltid varit en liten knöl men nu är det bara ett littet område utan päls. Även det har läkt fint.

Nu känns det som att hans motivation, viljan att arbeta, delaktighet i arbete och nyfikenhet börjar komma tillbaka. Det är lite som att jag varje dag får frågan Vad ska vi göra nu?Jag börjat lägga in lite olika typer av träning med honom. Han behöver rörelse och träning för att hålla kroppen i trim. Min ambition är att vi ska göra saker han trivs med så jag har försökt plocka fram saker som han tycker om. Bland annat jobbar vi med belöning för olka rörelser och moment. Det är något han själv kommit på och nu använder vi det som en trigger till energi och motivation. Mycket arbete vid hand i Groundwork, men vi har även skaffat oss ponnytömmar så vi ska testa oss på lite långtygelträning. Häromdagen fick jag även sitta upp och rida en sväng. Det var ovant och helt fantastiskt! När vi kom upp på gårdsplanen valde han att visa upp sig lite extra för de yngre hingstarna, en utsökt samlad trav á la Sir Louie. 

Läs hela inlägget »
Etiketter: småprat

Louie är nu helt återställd efter sin skada som han ådrog sig på midsommarafton. Vi fick mycket bra hjälp av en av länets distriktsveterinärer.  
Denna gång klarade sig ögat, men ögonlocket var skadat och hade börjat bli infekterat. Hur det hela uppkommit vet bara Louie, men antingen något skräp som fastnat och skaft eller någon slags infektion. Jag tror själv att hans allergi spelat in i det hela. Han hade rejält ont och valde att ha sitt öga helt stängt, men med hjälp av all träning inför svåra situationer med belöning så kunde han undersökas utan lugnande. Han stod helt stilla och lät oss spola, färga och greja med ögat. Vilken fantastisk kille han är. Jag är så stolt över honom!
Sedan känns det såklart extra bra för mig när han fick så mycket beröm av behandlande veterinär. Både för att han uppförde sig som den gentleman han är men även att hon aldrig sett en sådan fin och välmusklad häst i hans ålder. Det känns extra bra i mitt hjärta!

Jag har faktiskt varit lite orolig för Louie. Den veckan Louie var ensam innan Moe flyttade hem åt han väldigt dåligt. Utomhus i hagen åt han säkert bara ett eller två kilo hö och inne inte mer än fem. Det är alldeles för lite för en häst i hans storlek! Sedan när Moe kom hade han fullt sjå att bossa över sin lillebror och det tog också på krafterna. Så självklart har jag varit lite oroad över att han blivit lite tunnare. Det tar även på hans depåer att tappa vinterpäls och sätta ny sommarkostym. Nu märker jag dock att han lagt på sig några extra bra kilon igen. Tänk, det är nog första gången jag blir glad över att hästen har blivit lite rundare om magen! Nu känns han jättebra i hullet. Varken tjock eller smal utan helt perfekt!

Något annat som också är helt perfekt är hans päls. Aldrig under vår tid tillsammans har han fällt sin vinterpäls så tidigt. Hans sommarkostym är så blank och känns sådär härligt fet fastän han är nybadad och schamponerad. Vissa dagar står jag bara och känner på hans kropp, hans påls och muskulatur. Blundar och känner och sparar detta minne i min minnesbank. Det är helt fantastiskt hur mjuk och len han är. Även hans muskler känns så mjuka och slappa. Otroligt häftigt! Nu ser han verkligen ut som en ädel häst, inte som en mammut i björnpäls, men det har också sin charm.

Guldpälsen glimmar så vackert ute i hagen. Så ståtlig och vacker så jag nästan svimmar.

Läs hela inlägget »
Etiketter: småprat

Nu har Moe bott med Louie och mig i en månad. Tiden går i en rasande fart och han har verkligen fått vara med om mycket på dessa fyra veckor.

Jag tycker vi börjar känna varandra bättre och bättre plus att Moe visar mer och mer vem han egentligen är. Jag upplever honom som en mycket vänlig häst. Otroligt sensitiv och har mycket nerv. Han vill göra rätt och är nog lite rädd att "misslyckas". Arbetsvillig och ambitiös, gör hellre lite för mycket än för lite. Samt att han är uppfinningsrik och har en stor portion ungdomlig energi. 
Jag har snabbt förstått att den här killen måste arbeta för att må bra. Med Louie behövs träning och arbete för att kroppen ska må bra, med Moe behövs träningen för att knoppen ska må bra.  Därför har vi rivstartat omskolningen till Akademiker!

De första dagarna har vi jobbat med ledövningen. Bara gå bredvid varandra, kunna stanna och starta. Jag ska kunna gå bredvid honom på båda sidorna och även kunna variera min position.
Nu har jag verkligen mycket anvädning av min utbildning för Hanna där vi jobbat mest med GroundWork. Vilken tur att jag har dessa redskap i ryggsäcken!!
Vi har varierat att jobba inne i ladan och även ute på ridbanan. I ladan går det bättre och är lättare då det inte finns så mycket som distraherar. Moe har lättare att hålla fokus när vi är inne i ladan, på ridbanan är det mycket annat som händer runtomkring så där tappar han lättare koncentrationen.
Moe är ganska tydlig med att berätta för mig när han tycker han kan övningen. Jag känner att det är viktigt att lyssna på honom och inte tråka ut honom med samma övning om och om igen. Jag vill verkligen inte förlora hans intresse och han sug att få lära sig mer.
Nästa steg har varit att jag ska gå baklänges. Det tyckte han var väldigt konstigt i början, men han lär sig snabbt och inne i ladan går det riktigt bra. Fortfarande lite svårare att utföra ute, men när han lyckas hålla fokus så går det jättebra. Vi varierar att gå framåt, stanna, starta och ibland kunna minska tempot lite. Mitt huvudfokus är att han ska hitta sitt lugn. Kunna slappna av, sänka sitt huvud, pusta och frusta.

Häromdagen fick vi lite extra hjälp så nu har vi lagt på att flytta bakdelen och ha en större distans när vi jobbar. Inne i ladan jobbar vi på en åtta, där jag går baklänges och vi har lagt till att gå, följa, stanna, vila, flytta bakdel. Många moment att hålla koll på! Efter våra träningspass blir Moe ganska så trött. Det händer mycket i hans kropp, muskler som ska aktiveras och hans nervsystem som måste jobba på ett nytt och anorlunda sätt. Mentalt måste han ju vara delaktig i arbetet hela tiden och det tar på krafterna. För mig är det mer fysiskt arbete då Moe är en kille som kliver på med rejäla kliv så jag kommer få grym kondition av detta arbete! 

Jag har även hunnit med att rida två gånger, ja eller kanske mer suttit och åkt häst. Jag har testat Louies gamla sadel och den passar jättebra på Moe, än så länge! Skönt ändå att slippa sadelbekymmer nu i början. Nu har han en sadel som ligger fint - bättre än vad den någonsin gjort på Louie, så nu går det att i sinom tid kunna rida ut i skogen och aktivera honom. Svårare att hitta någon lämplig betsling på honom. I allt arbete vid hand är det endast kapson som gäller, men vid ridning har vi testat lite olika alternativ. En sak är dock säker, inget delat bett för det gillar han inte. Sist fick han låna Louies anatomiska bett och det känns bäst hittills.

Även hans kropp har fått en genomgång av Anna, det blev hans 10 års present. Det finns lite att arbeta med även där, men inga stora saker. Vi har fått ett program med saker vi ska arbeta med som vi följer. Även läkningen inifrån har påbörjats. Jag har valt att endast hjälpa hans mage i detta första skede då han haft stora problem med stress och troligen även magsår. Rom byggdes inte på en dag och att läka en del kommer påverka resten av hans kropp på ett positivt sätt.

För Moe är det en helt ny värld som öppnar sig. Allt är nytt, ett nytt språk, ett nytt sätt att vara, ny miljö med en gigantisk box,  ny människa och ny hästkompis. Skönt för honom att ha en sådan trygg ledsagare som Sir Louie vid sin sida. Louie berättar hur saker och ting sker i vår värld. Att saker som Moe är van vid inte förekommer hos oss. Men kan det verkligen vara så?, undrar Moe.  Louie och jag har förklarat för honom att han ska bo med oss i all framtid, men han är inte helt säker och vågar inte riktigt tro på det. Men jag tror att med tiden så kommer han förstå att så är fallet.
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: träning, småprat

Välkommen hem Moe Kringsjå!
Moe är en kille på snart tio år. Han är en kallblodstravare född och uppvuxen i Norge. Han har en fin travstam med Pappa HG Balder, farfar Lome Elden och farfars far är Elding. Mamma heter Moe Sigyn och hennes pappa är Elding. 

Moe har jobbat som travhäst. Han gick sitt första lopp när han var tre år och spåddes en lovande karriär som travhäst. För 1,5 år sedan flyttade han till Sverige och hamnade i Lövsätt! Ett stenkast från Gårdtjärn där han nu bor med mig & Sir Louie. 
Då han tydligt visat sin förra ägare att intresset för att springa lopp inte längre fanns fick han pensioneras från travet i Oktober förra året. Nu ska han bli akademiker tillsammans med oss, något som han har stor fallenhet för, denna träningsform kommer passa honom alldeles utmärkt.

I måndags flyttade Moe, som han kallas hem till oss. Han har snabbt landat och känns verkligen "hemma". Efter att ha nosat på varandra i sina boxar tyckte Louie och Moe att de genast skulle flytta ihop. Jag hade delat av hagen så de kunde bekanta sig med varandra på lite avstånd, men det var visst helt onödigt. Släpp in mig!! Öppna tråden! 

Ett mycket odramatiskt hopsläpp. Louie vrålade som en björn några gånger och visade sig stark och så var det klart. Efter bara någon minut gick de bredvid varandra och åt gräs. 
Louie håller koll på Moe, visar honom vad som är okej och inte. Ibland får Moe se sig jagad av en stor röd tiger, men nästa minut kan de stå och mysa tillsammans.  Jag kan knappt fatta att han bara bott hos oss i en vecka. Det känns som att han alltid varit här. Allting känns bara så självklart och han är verkligen redo för ett nytt kapitel i sitt liv. 

Vi håller på att lära känna varandra alla tre. Mycket är nytt, men inget tycks direkt bekomma denna gosse. Han är en mycket sympatisk individ som gärna vill göra rätt. Mycket arbetsvillig, nyfiken och otroligt snäll. Han gillar gräs och mat precis som Louie! Han lär sig otroligt snabbt och tittar på vad Louie gör och vill göra likadant.

Han fick direkt börja på förskolan. Varje dag övar vi en 10-15 minuter inne i ladan. Inga krav utan mest bara gå, stanna, följa och få beröm. Han är otroligt känslig och snabb i sina fötter. Mycket ambitiös och ber jag om lite får jag mycket. Det här kommer bli en utmaning för mig då jag måste lära mig att arbeta med mikroskopiskt små hjälper. Han går mycket på rösten och kroppspråket vilket passar mig bra då jag mest pratar hela tiden.
I fredags var det premiär för hans första fredagsmys med massage. Då jag inte vet om eller hur mycket massage han fått tidigare arbetade vi bara med bakdel och lite hals. Många spänningar släppte och det dröjde inte länge förrän han somnade. Jag var nästan rädd att han skulle trilla omkull. 

Även den godaste hinken som serveras efter träningen har han snabbt lärt sig att tycka om. 
Min känsla är att han tror han är på semester! Gå ut i skön skogshage på morgonen. Komma in bli borstad, få på sig en konstig "grimma" (kapson). Gå in i en lada, gå, stanna, få beröm. Bli serverad hink med godsaker, ut i hagen igen. Det där hotellet är verkligen helt okej!  Ett semesterparadis!

Jag är så tacksam över att Moe fick komma till oss. Det känns verkligen så rätt.

Läs hela inlägget »
Etiketter: nyhet, småprat

Min hjärna har fått jobba på högvarv den senaste tiden. Så många tankar har flugit runt i mitt huvud. Många beslut som ska fattas. Jag har vridit och vänt på allt för att försöka skapa någon slags ordning i mitt kaos. Kanske viktigast av allt, jag har fått se mina egna rädslor i vitögat och besegrat dem.

Louie skulle ännu en gång bli ensam valack på gården. Jag funderade mycket över hur jag skulle göra. Klarar han av att vara ensam i hagen och ha hingstarna som sällskap runt omkring sig? Louie är ju en ganska trygg kille, men efter att ha tänkt i alla olika banor och gått igenom alla möjliga scenarion stod det klart för mig att, Louie är inte en häst som trivs med att vara själv. Han behöver en kompis han kan spendera dagen med, någon som kan hålla koll när han vilar, någon som sätter lite fart på honom. Visst klarra han av att vara ensam i hagen några dagar, någon vecka, men inte på längre sikt. Min rädsla att han snabbt ska åldras av att känna sig ensam har bränt i mitt hjärta. Ännu svårare då han för tillfället är helt underbart fin. Bättre än någonsin! Känslan var så stark att jag snabbt insåg att jag måste lösa detta och ganska så snabbt. Jag kan inte utsätta honom för en sådan situation.

Jag har länge sagt att jag inte ska ha någon fler häst än Louie. Den dagen han själv säger till mig att han inte längre vill att vi tränar, då kan jag överväga att skaffa en till häst. Tills den dagen så ska han få all min uppmärksamhet. Att ha två hästar kostar, både i tid och pengar, så det har inte varit aktuellt. Förrän nu.

Med ett stort internt motstånd bestämde jag mig för att aktivt söka en livslång kamrat till mig och Louie. 
Från djupet av mitt hjärta vill jag tacka ALLA som hört av sig till mig, som delat min "annons", bekanta som tipsat om möjliga hästar. Om ni bara visste vilka underbara människor det finns. Alla rekommendationer som kommit från människor jag inte ens känner; "Jag hörde av NN att du är en bra hästägare så då kan du få köpa min vän fast han egentligen inte är till salu". Jag blir rörd och tårögd. Tack allihopa.

På slutet hade jag tre möjliga kvar. En underbart söt  och busig ponny, en ung drömhäst, det jag alltid har önskat mig och en väluppfostrad spännande gosse. Alla tre kändes bra på olika sätt så återigen fick hjärnan och alla dessa tankar mala vidare. Efter mycket funderande hade jag valt bort en. Två kvar så jag bokade upp två resor för att åka och titta på dem. Lite tveksam till en av de två. Det kändes liksom inte helt rätt, men efter att ha träffat dem båda så skulle det blir klarare. 
Det är då det häftiga händer.

Louie, som med all säkerhet var trött och less på att spendera dagarna med en mycket ofokuserad människa,  klev in i handlingen. Han väckte mig mitt i natten med orden: Sara, varför ska du gå över ån efter vatten? Det du söker finns ju här! Jag uppfattade honom som att jag inte skulle resa iväg till andra änden av Sverige för att hitta vår nya vän. Han fanns närmare hemmet. Okej, då har vi bara en kvar.
Jag kände, nu har jag bestämt mig, det blir den här! Resan och bästa sällskapet i form av Anna var bokad.

Ännu en natt med dålig sömn. Louie väcker mig igen. Det är någon fler vi ska träffa när vi reser. 
Någon som jag inte riktigt lagt märke till.
Saker händer av en mening. Det är jag helt säker på. Resan som jag och Anna skulle göra blev hastigt avblåst, men den häst som fanns här i närheten den kunde vi ju träffa.
Tror ni fattar resten. Han är vår nya vän och om tio dagar flyttar han hem till oss. Vem han är berättar vi då. 

Läs hela inlägget »
Etiketter: småprat
François Robichon de la Guérinière, François Robichon de la Guérinière,

Äntligen, ÄNTLIGEN är ridbanan helt framtinad!! Våren kommer snabbt nu och vips så är ridbanan helt framme, utan is och utan vattenpölar. Nu kan vi verkligen komma igång och träna igen på allvar.

Visst går det bra att träna även längs vägen då den varit jättefin under en längre tid, men just att öva på skolor och andra ridövningar då är banan helt outstanding.

Så jag och Louie vi har dammat av några gamla härliga ridövningar som vi nu jobbar med. På köpet får vi även en date med en av ridkonstens mästare och det är inte vem som helst utan François Robichon de la Guérinière i egen hög person som håller oss sällskap! 

François Robichon de la Guérinière, född 1688, död 1751, var Ludvig XV:s beridare och hovstallmästare, chef för den kungliga manegen från 1730-1751. 
De la Guérinière publicerade 1733 sin bok École de Cavalerie som anses vara den ridlära som haft störst inflytande på den klassiska ridning som fortfarande praktiseras i Europa.
De la Guérinière brukar kallas "den klassiska ridkonstens fader" eftersom han förfinade och utvecklade ridkonstens principer. .


Ja, nu står ju inte han där på ridbanan precis, men vi använder just nu några av de övningar han utarbetade som ligger till grund för hans övningsprogram för att öka hästens smidighet och balans. Att få använda dessa gamla ridövningar tycker jag ger en extra krydda till våra träningspass och det märks verkligen att dessa övningar kan varieras i det oändliga. Precis så tycker jag att en bra ridövning ska vara!  Helt beroende på vår dagsform kan vi bestämma på vilken nivå vi ska jobba med övningen, basic eller högre svårighetsgrad.

Ridövningen Karré. Bilden är lånad från boken " Ridning på kandar" av Bent Branderup, illustrationen är gjord av Sara Silverberg,  Kapson hästböcker. Cadmos förlag. Ridövningen Karré. Bilden är lånad från boken " Ridning på kandar" av Bent Branderup, illustrationen är gjord av Sara Silverberg, Kapson hästböcker. Cadmos förlag.

KARRÉ
Just nu arbetar vi med övningen Karré. Det här är en gammal övning som enkelt uttryckt består av en fyrkant. Fyra raka linjer och i varje hörn infinner sig en fjärdedelspiruette.  Det här är en övning som jag tycker passar oss riktigt bra. Den innehåller flera viktiga moment och varken jag eller Louie kan slappna av och "slarva oss igenom" denna övning. Den kräver fokus på flera plan. De fördelar jag finner med övningen är att vi får kontakt med bakbenen. Den kräver fokus och koncentration från oss båda. Det är en skolande övning som bygger mycket styrka och fungerar samtidigt lösgörande. 

När vi börjar så gör vi den nästan helt enligt bilden här intill. Vi börjar i skritt på en rak linje, rakt fram. När vi börjar närma oss hörnet måste vi bromsa upp steget, jag måste sätta mig lite tillbaka i sadeln och verkligen känna att jag är rak i kroppen. När det är dags att vända så börjar vi med att Louie får vara nästintill rak i sin kropp, ingen böjning utan mer rak som en planka. Jag ber honom vända för ytterhjälperna och mjukna på innersidan samtidigt som jag måste vända mitt överliv och använda blicken och titta åt det håll vi ska vända. Efter denna lite mer raka kvartspiruette, behåller vi rakriktningen och då får Louie kliva på några steg tills vi förbereder nästa vändning. 
Beroende på gångart och vilken svårighetsgrad vi valt för dagen bestämmer storleken på fyrkanten, men ofta börjar vi med en lite större fyrkant. För att göra övningen rolig och intressant lägger vi in olika saker längs raksträckorna. Det kan vara länga/korta steget, övergångar till annan gångart, jobba med skolorna öppna/sluta eller de förvända varianterna. Efterhand kan jag börja be om lite böjning/ställning i vändningen, men då måste jag vara säker på att bakbenen är på plats.

Vanligtvis gör vi en hel Karré innan vi byter varv. Då har vi två vägar att gå antingen så lägger vi in en halv piruettevändning så vi kommer ut i nya varvet, eller så gör vi en vändning och kommer ut på en ny fyrkant åt andra hållet, det blir som att rida på en fyrkantig åtta.  

Vårt förra träningspass innehöll självklart denna magnifika övning. Louie kan den ganska bra nu så jag kände att det verkligen var dags att öka på svårighetsgraden en aning. Efter att ha gjort övningen i skritt åt båda håll började vi smyga in lite trav på vissa ställen. Efterhand gjorde vi hela övningen i trav. Det blev en intressant upplevelse och ganska jobbigt tyckte Louie. Han blev verkligen tvungen att hålla en ganska samlad och kontrollerad trav samt då dessa piruetter som kräver större samling, lite nig/sjunk i lederna och hålla igång bakbenen - PUH!

Då jag tyckte vi hade en fin känsla även om det var stundtals jobbigt så testade vi att för första gången någonsin göra övningen i galopp. WOW!! Varför i hela friden har vi inte gjort det förut? Det var verkligen en helt fantastisk upplevelse. Det kommer bli obligatoriskt att göra den i galopp hädanefter. 
Här valde vi att ha en lite större fyrkant så Louie fick bra med plats. Eftersom vi aldrig gjort det förut så känner jag att det är viktigt att göra den på ett sådant sätt så han klarar den. Det ska vara en positiv upplevelse för honom, kunna känna Jaaa jag kan!  Superkul!! Nästa gång ska vi testa att göra den lite mindre så han får komprimera kroppen lite extra och då är förhoppningen att vi ska kunna hitta lite mer samlad galopp och lite piruetter i galopp. LÄNGTAR!!
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: träning, reflektioner

Idag är det vårdagjämning och visst märks det att det finns lite vår i luften på både ett och annat sätt.

Ett typiskt vårtecken är de läskiga slukhålen som dyker upp på byvägen och på gården. På bara någon timme kan den platta och relativt hårda vägen ha förvandlats till en mjuk massa med stora hål! Det gäller att ha koll för det kan bli en rejäl krater och man vill inte att något litet hästben ska försvinna ner i de där hålen! Marken undermineras när det smälter och alla massa försvinner så när man minst anar så sjunker hela vägen ihop och istället gapar ett stort läskigt hål. Nu har ju jag varit med ett tag så jag vet nästan exakt vart dessa hål uppkommer, men lite läskigt är det allt!

I hagen tinar snön och några små strån börjar visa sig. Hästarna gräver i marken och letar rötter och anat smaskigt. Även lite gammel-gräs som tinat fram åker raskt ner i gapet . Den där känslan att få beta,muffla runt med mulen,  ta med tänderna och bita av. Den tycks vara viktig för själen för jag betvivlar att det där torra gamla gräset är speciellt gott. 

Längs skogskanten där det är söderläge är det helt tomt på snö och istället lite mjuk lerblandad jord.  Där är det skönt rulla sig och klia ryggen - om man är häst. Även beteshagarna är mer eller mindre snöfria och Louie sneglar dit och undrar om vi inte kan öppna där snart. Han ställer gärna upp som kontrollant och inspektör. Det kan ju vara viktigt att en expert har kollat av hur hagarna klarat vintervilan, säger han. 

Louie visar också prov på att det är vår i luften. Han håller på att byta vinterkostym mot en lättare vårkavaj. Överallt finns dessa röda fluffiga hårstrån. Jag får öva upp mina armmuskler och spenderar minst en timme varje dag med att skrapa, borsta, skrapa, borsta och skrapa. Det tar liksom inte slut utan det rasar massor varje dag. Men jag ska verkligen inte klaga för det är ett friskhetstecken att han släpper sin vinterpäls. All denna borstning och det eviga skrapandet ger ju hela hästkroppen en skön massage så det är liksom en vinn-vinn situation. I år har jag även förnyat min arsenal med groomingverktyg med en skrapa med trähandtag som är skönt att hålla i och lätt att arbeta med. Så mina bästa vänner Furminator, Sleek EZ, Ryktstenen & piggbortsen får rejäl motion.

Jag förbereder även Louie för våren. Hans immunförsvar måste bli riktigt starkt innan allergisäsongen är här så vi jobbar förebyggande med bland annat nässla. Det gäller att börja tidigt så vi startade redan i Januari. Vi har även betat av en kur som förhoppningsvis ska hjälpa Louies ögon. Det är alldeles nytt för oss att testa denna kur så det ska bli spännande att se resultatet. 

Läs hela inlägget »
Etiketter: småprat

Nu har jag och Louie kommit igång med träningen igen. Januari blev en vilomånad då vi la kraft och energi på att läka, hela kropp och själ och anpassa oss till allt nytt i våra liv. Sakta men säkert  har orken, energin och motivationen kommit tillbaka. 

Ytterliggare en pusselbit lades på plats förra veckan då Louie fick göra ett viktigt avslut med sin gamla hagkompis ägarinna. Hon hade en lucka i kalendern och kom upp på ett kortare besök. De spenderade tid tillsammans i hagen, på favoritplatsen. En viktig stund för dem båda då de kunde göra lite gemensamt sorgearbete. På Louie märks det stor skillnad, det här var viktigt för att kunna gå vidare och lämna det som varit. 
 

För att hitta energi, motivation och lite nya infallsvinklar har jag varit på lite inspirationsutflykter. Det är lyxen då man har så många duktiga kompisar som tränar sina hästar på ett inspirerande sätt. När jag kör fast, känner mig som världens sämsta ryttare eller bara har dålig motivation då är det bara att hopppa in i bilen och åka på inspirationsresa. Plus att det alltid är kul att träffa härliga vänner och bara prata en stund.

Först åkte jag till min underbara vän Åsa och tittade på när hon hade lektion för Eleonor. Temat för dagen var att träna tölt. Både Eleonor och Åsa tränar AR och belöningsbaserat, precis som jag, vi har lite samma tänk, så även om de övade på tölt så hittade jag en massa bra saker som jag kunde ta med mig till min egen träning med Louie. Jag har ju inte tänkt att försöka träna tölt med Louie precis, men deras förberedande övning där hästen ska gå i en samlad bra skritt, i bra position och sedan därifrån kunna komma upp i trav i samma fina balans kändes för mig som en mycket bra övning. Viktigt i övningen var att hästen skulle svara direkt på att starta traven och även då vid avsaktning. Utan att falla framåt utan allt i en god balans och hållning. Det kan ju låta superenkelt, men jag kan intyga att det är en övning som kräver mycket av hela ekipaget. Jättekul!

Mer AR träning fick jag när jag var med på Katrin Wallbergs kurs, arrangerad av Lögdö Ridakademi. Där fick jag återigen njuta av mina duktiga kompisar. Att få se Eleonor och Snjall utföra sitt hittills bästa GW pass var helt underbart! Jag är verkligen imponerad av deras arbete!
Det var flera spännande och fina träningspass och Katrin var mycket engagerad i varje ekipage. Även lite teori hanns med innan dagen var slut. Jag kände mig mycket nöjd och fyllde på mitt eget kunskapsförråd med lite nytt gällande sitsen och hur ryttaren tar en förhållning.
Vid en förhållning är det ju vanligt att man tar tygeln bakåt, men vad händer då i min egen kropp? Ofta hamnar ryttaren i svankläge och då tappar hästen sin rygg och hamnar som ett brev på posten på sin framdel. Snacka om " aha" upplevelse! Att istället testa att ta tygeln framåt och låta fingrarna spela lite uppåt och samtidigt försöka dra in sin egen svanskota lite bakåt. Det här var verkligen nyttigt och svårt kan jag tillägga, men när man testat några gånger så rörelsen liksom fastnar i kroppens mönster så kan jag meddela att detta med en förhållning blir något helt nytt och anorlunda - till det bättre.

 Nästa utflykt blev till Lottie och hennes gentleman Aslak. De tränar belöningsbaserat och det var otroligt inspirerande att se deras kommunikation och samspel. Att se denna stora kraftfulla häst gå helt lös ute på lägdan i snön. Helt fokuserad på sin människa. Häftigt!
Sedan alla dessa roliga övningar de gör med att plocka upp handskar, sätta ringar på en kon, plocka av en filt från ryggen. Helt underbart och glädjen hos hästen, stoltheten han utstrålar. Magiskt!
Från deras träning plockade jag med mig kommunikationen och att försöka belöna det beteende jag verkligen vill ha. Vi hade många spännande diskussioner om hur andra löst sina problem som rädsla att rida ut då hästen blir het eller rädd och bara drar iväg. Mycket intressant och användbart.

Sedan hade jag värsta jackpot då Lena kom förbi för att titta lite på hur jag och Louie tränar. Det var kanske den viktigaste pusselbiten för mig.

Louie har nämligen sedan vi börjat träna igen verkligen visat prov på energi, kraft och explosion.
Han levererar diverse hopp och skutt på löpande band och som den fegis jag är så har jag inte alls känt mig helt tillfreds med hans tilltag. Nu gör han dem för han kan och vill. Han har energin och kraften så egentligen är det just detta jag så länge önskat, men vi har inte helt kommit överens om hur det ska ske. Det som händer mig då jag tycker saker blir obehagliga är att refelxmässigt ta i tygeln. Det här har nog blivit ett lite dåligt mönster hos mig, då jag lite omedvetet hela tiden kortar tygeln. Bara för att vara säker och beredd om det kommer något skutt. Med peppning från Lena vågade jag istället länga ut tygeln och låta Louie trava på rejält, låta honom ta ut varje steg ordentligt. Jag kände mig väldigt modig plus att jag kunde känna när han började ladda för någon spektakulär skola ovan mark och då hinna avbryta i tid innan det blev vilda western. Jag insåg också att vi måste galoppera mera. Louie har en utsökt galopp som jag måste lära mig att använda i arbete.

Så dessa små russin har jag och Louie övat på nu på sistone. Att starta och stanna i balans och i kontroll. Vid förhållning ta tygeln lite fråmåt/uppåt och försöka att inte själv svanka utan behålla min position och låta Louies rygg vara med i avsaktningen. Belöna honom då han lyssnar och gör det jag ber honom om och allt detta utan att korta upp tygeln. Jag har till och med satt en tejpbit på tygeln  där jag vill att  handen ska vara, bara för att vara tydlig med mig själv.  Att låta Louie släppa på all sin kraft och energi, trava på rejält då vi är ute på byn och härjar. Till och med våga säga, okej rulla över i galopp och när jag ber dig att sakta av tar vi en fin förhållning i balans och du blir belönad.
Jag har plockat ut de russin ur kakan som vi behöver just nu.

Stort tack till Åsa, Eleonor, Lottie, Lena, Katrin Wallberg och alla som deltog i kursen för Katrin för inspiration och motivation!

Kraftpaketet laddar upp.
Kraftpaketet laddar upp.
Läs hela inlägget »
Etiketter: träning, småprat

"Nej det där är en Ibanez. Det där är en fender".
Ett klassiskt citat från filmen SOS sällskapsresan där rollfiguren Kajan ber sin flickvän Berit om en fender och Berit kommer dragandes med Kajans gitarr.

Kanske inte riktigt helt likadant för mig och Sir Louie, men nog tycker han att jag är bra tokig ibland. Blicken när han tittar på mig, drar en djup suck och bara säger, Vad har du nu hittat på? 

För något år sedan besökte jag och min vän Anna och hennes ögonsten Love on Earth Hälsinglands hästklinik där vi träffade veterinär och hästtandvårdare Therese Lundberg. Hon hade kommit på en mycket fiffig lösning som hon använde när hon tittade på hästarnas tänder. Många med mig vet nog hur jobbigt det kan vara när hästen är lite lagom lullig efter att ha fått lite lugnande och man måste stå och försöka hålla upp detta tunga huvud så veterinären/tandvårdaren kan titta ordentligt. tandkontroll. Ingen enkel uppgift alla gånger! Det är just detta moment som Thereses fiffiga lösning kommer in i bilden. Hon hade alltså en fender som hon fäste upp som hästen kunde vila sitt huvud på. Jättesmart!
Speciellt för oss som kanske måste ta emot och utföra tandvård hemmavid och inte på klinik då är det ju jättebra att kunna hjälpa både häst, veterinär och mig själv till en bättre ergonomi och ett mindre tungt arbete. 

Då jag & Sir Louie haft lite "ledigt" från ridträning och årets hälsokontroll väntade så kände jag att det här är ett ypperligt tillfälle att lära honom det här. En fender hade jag redan skaffat - den köpte jag i höstas och även några långa spännband så jag kunde hissa upp den i lämplig höjd. Dags att skrida till verket och min plan var att göra detta på ett pedagogiskt sätt med fokus på lugn och mycket belöning!

Första veckan hängde jag bara in fendern i Louies box. Den fick hänga i en krok så han kunde bekanta sig med den på ett enkelt sätt. Första gången tyckte han att det var lite läskigt med en stor vit grej som hängde på väggen, men sedan brydde han sig inte alls om den. 

Nästa steg var att hänga upp den i duschen där just tandkontrollen sker. Där var han mer tveksam. Ska jag verkligen gå in där när den där vita grejen hänger där längs väggen. Näää det vet jag inte om jag vill!. Okej lite övertalning där jag valde att gå närmast den väggen där fendern hängde, då gick det bättre. Vi tog några gånger då han bara fick gå in i duschen, stå där, bli belönad för sitt mod och fendern hängde bara längs väggen.

När det kändes okej började jag hissa upp den så den hamnade framför honom. Där kunde han välja att nosa på den, kolla och även gå fram och låta den nudda hans bröst.
Det här momentet gick snabbt och Louie tyckte inte det var någon match med att ha en stor vit grej hängandes framför sig. Därför kunde jag ganska snabbt hissa upp fendern i sådan höjd att han nu kunde komma fram och lägga sitt huvud på den.

Första gångerna valde jag att först sätta fast honom i duschen, hissa upp fendern till lämplig höjd sedan koppla lös honom och istället hade jag ett grimskaft så jag kunde be honom komma fram eller backa samt placera hans huvud så att han kunde vila på fendern. Louie lärde sig verkligen jättesnabbt och han verkade inte alls tycka det var läskigt på något sätt. Trots det så kände jag själv att det var skönt att kunna ha honom lös, att han inte satt fast någonstans utan han kunde lätt backa bakåt om det skulle kännas obehagligt. 
Sista dagarna innan veterinärbesöket trappade jag upp svårighetsgraden ytterliggare genom att be Louie lägga huvudet på fendern och sedan låta mig öppna hans mun, spola munnen med vatten och göra lite tandköttsmassage. Även om han kanske inte tyckte just det var så jättekul så var han ändå lugn och väntade på att få sin belöning efter varje försök.

Även om man tränat och övat vet man ju aldrig hur det går vid skarpt läge. Antingen går det bra eller så blir det något helt annat. För vår del så gick det bra. Louie skötte sig fint, det enda han inte alls gillade var när veterinären var tvungen att hålla lite i hans tunga för att komma åt. Det är något jag får öva på till nästa gång. Själva undersökningen gick jättebra och veterinären gav hans munstatus ett högt betyg. Kunde inte bli bättre!! Stolt och imponerad!

Läs hela inlägget »
Etiketter: småprat

Nu är det dags för mig & Louie att vända blad och börja på nu kula igen. 

Efter sorger och stor ovisshet gällande vår framtid så kan vi nu glädjas åt en ny spännande tid. 
Nu är det dags att lämna det som varit bakom oss och bara se framåt.

Så mycket har hänt under mycket kort tid. Många förändringar som tagit kraft och energi från oss båda. Louie och jag har varit riktigt trötta och stundtals känt oss som två urvridna disktrasor. Plus att vi knappt andats under den här tiden. 
Vi har väl inte haft någon direkt lust att göra så mycket. Ingen träning utan vi har mest bara varit och försökt hitta tillbaka till glädjen och energin igen. Mycket bus, mys och vila.

Vår bästa massör Anna har varit och behandlat Louie - vilket verkligen behövdes. Han var stel och ganska knackig i kroppen. Att få på skor med brodd blev verkligen anorlunda för honom. Han älskar fästet, att kunna få gå på värsta isen och bara känna - jag kan gå här helt avslappnad! Så viktigt för honom. Men han har även behövt ändra i sitt sätt att röra sig vilket skapat spänningar. Tur vi har Anna som kan komma och rätta till och lossa där det behövs. Efter hennes besök har det blivit betydligt bättre. Vi har gjort lite förändringar för att hans kropp ska återhämta sig och må bättre igen, vilket har gett bra resultat tycker jag.
Men även den mentala delen har satt sina spår i kroppen så det var skönt att vi kunde komma tillrätta med det också. Sakta men säkert har energin kommit tillbaka och snart är vi tillbaka i gammal god form igen. Eller kanske till och med bättre form än tidigare, vila och återhämtning kan ju ge oanade resultat!

 

Idag är officiellt första dagen då stallet "drivs" på ett nytt sätt. Stallet och gården sjuder av liv och rörelse. Hagarna är inte längre tomma, det ekar inte längre i sadelkammaren, gården är inte längre tom på hästar utan här råder aktivitet och även en stor dos av ny energi.


Stallet drivs nu av två engagerade människor, som verkligen brinner för sina hästar. Jag och Louie "kom med på köpet" kan man säga. Förra veckan flyttade de in med sina tre hingstar och Åskan, han var ju redan på plats. Verkligen roligt och skönt att allt kunde lösa sig på ett så bra sätt. Känns som att alla inblandade är nöjda!  

Louie får fortsätta dela hage med sin kompis och har nu även tre andra gossar att snacka med på dagar och nätter. Jag undrar vad de pratar om när jag inte hör på. Hoppas han berättar för mig för jag är så himla nyfiken. En ny spännande tid väntar - underbara framtid!
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: småprat

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Jag trodde och hoppades att Louie och hans nya vän skulle få en lång och härlig tid tillsammans. Men livet ville annat.

Några dagar före jul så stod det klart att killarnas tid tillsammans närmade sig sitt slut. Tuffa beslut och svårt för alla inblandade. För mig kändes det som att marken under fötterna bara försvann. Hur sjutton gör jag nu? Hur ska jag lösa detta? Hitta en annan stallplats, köpa en sällskapshäst till Louie eller ska även Louie följa med på resan? Jag var minst sagt förtvivlad.

Jag vill ju det bästa för Louie och att han skulle bli lämnad helt ensam utan hästkompisar var ingen lösning. Att lösa framtiden på några få dagar kändes tufft. Ett akut rop på hjälp och vips så kom en räddande ängel till vår räddning. Finns inte ord för den tacksamhet jag känner. Att få "låna" en gammal kompis till Louie, någon vi båda känner. Det kunde inte bli bättre.

Dagen före julafton var en dag i sorg och lättnad.
Sorg över att ännu en fin vän lämnade oss. En tuff dag för Louie som med sitt lugn och trygghet följde med sin vän nästan hela vägen till slutet. Det tog hårt på krafterna, mycket att processa och ta in i systemet.
Lättnad, att en gammal härlig kompis med "dunder & brak" energi kom in och lättade upp stämningen. Så skönt med ett välbekant ansikte i svåra stunder.

Tre dagar med vila och helande av själen.
I samma veva fick Louie skor - efter sju år barfota så gav jag upp. Även om det smärtar mig en aning, så märker jag att det här är bra för Louie. Han kan röra sig "normalt", han behöver inte vara spänd och leta fäste hela tiden. Plus att det råder lika villkor för båda hästarna i hagen och det är viktigast för mig!
Det fick jag lära mig av en annan saknad vän, lika villkor när det gäller fäste är A och O. 

Dags att flytta ihop. 
Lugnt och fint, lite snusande på varandra och OKEJ! 

Så nu bor Louie och hans gamla vapendragare Åskan tillsammans. Två härliga gossar med helt olika energi. Även om Louie ibland tycker att : Åskan kan vi inte bara stå här och äta?? Så tror jag att det faktiskt är bra för Louie att ha en kompis som håller igång honom. Att de kan få och ge energi till varandra. 

Ibland blir det inte som man tänkt sig, men ibland löser sig saker och ting fantastiskt bra ändå.

Läs hela inlägget »
Etiketter: småprat

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar

Etiketter