Vår Blogg

2016 > 08

Ridlektion i ladan med Angelica Hesselius. Foto: Anna Karström Ridlektion i ladan med Angelica Hesselius. Foto: Anna Karström

Tänk att det blev så rätt. Ibland måste jag nypa mig i armen för att känna så det är "på riktigt". Det känns så självklart att det är just här som Moe hör hemma. Tillsammans med Sir Louie och mig. 

Nu börjar vi känna varandra lite bättre. Jag har snabbt förstått att Moe med sin känsliga, sensitiva natur är i stort behov av rutiner. Förändringar är inte hans grej. När något ändras blir det jobbigt, vilket visar sig i stresspåslag. Då är det bara Louie som duger, med honom känner Moe sig trygg. 

Moe är en mycket social kille. Han kommer ofta springande i hagen då han ser mig eller någon annan människa komma. Han tycker om att bli ompysslad. Han njuter av att bli borstad och då händer det  att han slumrar till en stund. Ambitiös och arbetsvillig är en del av hans natur.
Men det finns en sida till av honom, en mer sorgsen sida. Jag känner när jag tittar på honom att det finns något i hans ögon, något han bär med sig i sin själ. Mycket kärlek och tillit känns viktigt i hans värld. Det försöker jag ge honom.

Fysiskt så har han vuxit på sig nu under sommaren. Mer muskler och en del gräs har fyllt ut kavajen. Han har fått en fin överlinje och känns inte längre som en liten ponny utan mer som en blivande riddarhäst. Bakdelen är ett område vi måste arbeta mer med. Precis som Louie har han ett bakben som inte är lika starkt som det andra. Det märks när jag ber honom att lägga mer vikt just på bakdelen. Jag känner när han blir trött och då sladdar han ut med sin bakdel. Men det handlar mest om att bygga styrka och gymnastisera.
Det händer mycket med hans hovar nu när han är barfota. Bakhovarna känns rätt bra, men framhovarna är i förändring. Det dyker upp många gamla blåmärken och en del konstiga hål som kan vara gamla hovbölder. Där har vi en hel del jobb att göra innan de är i balans, men han har bra kvalitet på hovarna, starkt och hårt horn. Med den typ av träning vi gör i kombination med hovvården så sliter han enormt mycket på just framhovarna. Jag har inte behövt dra många drag med raspen sedan i Maj. Även om han verkar relativt oberörd av att gå på hårda grusvägen så har jag ändå köpt ett par boots till honom. Min förhoppning är att vi snart ska kunna komma ut på lite längre promenader för att hålla kroppen i bra trim. Snart kanske vi även kan rida ut längs vägen och då känns det bättre för mig att han har skydd på sina hovar.

Träningsmässigt så varvar vi arbete vid hand med uppsutten träning. Även lite promenader i grimma så han får lära känna omgivningen lite bättre. I GW arbetar vi med att flytta framdel och flytta bakdel. Det har han lärt sig snabbt och den signalen känns befäst. Han har svårare att förstå signalen att stanna när jag befinner mig i GW position, alltså baklänges. Tillsammans med Angelica har jag försökt hitta ett sätt för att få honom lika mjuk och lätt som när jag går bredvid honom. Då räcker det med rösten för att han mjukt och fint ska göra halt. När jag går baklänges trycker han sig mot mig och hamnar nästan på mig. Det råder ju inga tvivel om att han kan stanna det är bara så att han inte förstår min signal då jag befinner mig framför honom. 

Efter vår senaste lektion med Angelica så har jag testat en ny angreppsvinkel på detta. Nu har jag plockat fram stopptecknet med handen som bland annat Hanna Engström använde under vår utbildning. Det tillsammans med rösten tycks vara enklare. Jag kan då ha en större distans till honom och han svarar betydligt snabbare och lättare på den signalen än den gamla med spö och röst. Nu ska jag dock lägga träningen med halten åt sidan några dagar. Idag fungerade den nämligen nästan lite för bra. Jag vill ju behålla framåtbjudningen för det finns mycket energi och driv i denna gosse.

Ridmässigt så har det mestadels varit att "åka häst". Nu har jag fått lite mer instruktioner så planen är att kunna plocka med mig arbetet vi gör vid handen upp på hästryggen. Det fungerar bäst inne i ladan där utrymmet är begränsat. Moe kan inte sätta fart lika mycket där som han gör på ridbanan. Det ligger mycket ansvar på mig när vi tränar uppsuttet. Han behöver hjälp av sin ryttare för att hamna rätt i sin kropp. Jag känner att jag måste lita på Moe, lita på att han inte gör något av sina krumbuktsprång även om det i min värld känns som att han formligen springer likt Usain Bolt när han skrittar. Han rör sig otroligt mycket och jag måste försöka följa hans kropp så vi rör oss tillsammans och ifrån sitsen sedan kunna korta upp hans steglängd. Utmanande och svårt, men jag tror att det största hindret sitter i mitt huvud. Moe är så otroligt ambitiös och han vill så mycket. När jag tycker att vi tränat klart frågar han nästan alltid, Kan vi göra en gång till? Han vill vara säker på att han förstått. Han vill göra rätt.

Stretching med Anna Karström. Foto: Angelica Hesselius
Stretching med Anna Karström. Foto: Angelica Hesselius
Läs hela inlägget »

Tiden formligen bara rinner iväg. Vi är redan inne på halva augusti. Sommaren har verkligen gått i raketfart!

Mycket har hänt den senaste tiden. Jag och Moe har haft vår första lektion för instruktör! Bästa Angelica kom förbi och coachade oss inne i ladan där vi jobbar i groundWork. Otroligt nyttigt att få extra ögon som kritiskt granskar det vi gör. Det gillar jag!!  Signalerna för att flytta framdel och bakdel sitter ganska bra från marken. Betydligt svårare att kunna göra halt och stå stilla, men vi kämpar på!

Jag inser mer och mer vilken högvinst jag fått i denna lilla gosse. Han är så olik det jag är van vid. Han är känslig och svarar på minsta vink, men kan även gå upp i stress när det blir för många intryck. Det kräver disciplin från min sida. Alltid vara konsekvent annars blir det förvirring. Kanske är det därför jag ibland verkligen tvivlar på att jag ska klara av att utbilda honom. Fast samtidigt är det nog bra att vara självkritisk.

Jag har även ridit Moe några gånger. Det är som att köra en sportbil som sladdar i kurvorna och snabbt kan byta riktning. Jättekul, utmanande och där har jag snabbt lärt mig att "less is more". Här behövs inga rejäla tramp i stigbyglar utan bättre att bara tänka vad vi ska göra, vilket håll vi ska röra oss åt och fästa blicken dit.

Mesta träningen med Moe har jag gjort inne i ladan. Där känns han trygg, inte så mycket intryck från det som händer runt om utan en perfekt plats att lära sig nya saker. Lättare att hålla fokus där än ute på ridbanan där han måste ha koll på folk som klipper gräsmattan, en fågel i ett träd, en bil på vägen, en människa som är ute med hunden. Alla dessa saker uppmärksammar han och då försvinner hans fokus under en tid. Men vi övar på det och jag känner inte att vi har någon brådska precis så det tar den tid det tar helt enkelt. 
Vi har haft ett riktigt fint pass på ridbanan då vi båda lyckades hålla fokus. Då kunde vi även smyga in lite halvlongering och trav samt lite glädjsekutt med tillhörande pip från Moes sida. Han är en stor källa till glädje och positiv energi denna gosse. 

Louie då? Det har varit lite upp och ned för hans del. Motivationen har varit lite fram och tillbaka och jag har inte varit helt säker på hur han vill att vår tid ska se ut.   
Under sommaren har han även varit en liten otursgosse. Det började med ögat, men det läkte ju fint på bara en vecka. Sedan fick han en allergisk reaktion av något slag. Jag tror att han reagerade på en salva " mot svårläkta sår och insektsbett". Nja det blev inte helt enligt plan. Istället svullnade han upp rejält och blev helt skinnflådd under magen. Det kändes nästan som en brännskada. De första dagarna fick jag inte ens ta på honom. Då fick man träffa hans snygga bakben. Jag kunde inte hjälpa honom med att försöka kyla eller tvätta bort eländet. Efter några dagar tillät han handpåläggning så då kunde vi tvätta och jobba med sårläkning. Tur han har god läkförmåga!  Själv hade jag mycket dåligt samvete, men vi hade använt salvan förut utan någon som helst reaktion så jag kunde ju inte veta att det skulle bli sådär dramatiskt.
Inte nog med det, Louies gamla ärr som han har på sina bakben började krångla. Det resulterade i att Louie helt resolut bet av halva vävnaden så blodet forsade i boxen, människan nära svimningsattack, själv var han helt oberörd. Nåja, ärret är betydligt snyggare nu än innan. Det har alltid varit en liten knöl men nu är det bara ett littet område utan päls. Även det har läkt fint.

Nu känns det som att hans motivation, viljan att arbeta, delaktighet i arbete och nyfikenhet börjar komma tillbaka. Det är lite som att jag varje dag får frågan Vad ska vi göra nu?Jag börjat lägga in lite olika typer av träning med honom. Han behöver rörelse och träning för att hålla kroppen i trim. Min ambition är att vi ska göra saker han trivs med så jag har försökt plocka fram saker som han tycker om. Bland annat jobbar vi med belöning för olka rörelser och moment. Det är något han själv kommit på och nu använder vi det som en trigger till energi och motivation. Mycket arbete vid hand i Groundwork, men vi har även skaffat oss ponnytömmar så vi ska testa oss på lite långtygelträning. Häromdagen fick jag även sitta upp och rida en sväng. Det var ovant och helt fantastiskt! När vi kom upp på gårdsplanen valde han att visa upp sig lite extra för de yngre hingstarna, en utsökt samlad trav á la Sir Louie. 

Läs hela inlägget »
Etiketter: småprat

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar

Etiketter