Vår Blogg

2017 > 03

Nu är den ÄNTLIGEN på plats!
Efter att ha skickats, försvunnit, hittats och sedan skickats vidare så kom den äntligen fram. Moes nya ( lätt begagnade), egna och otroligt snygga sadel är på plats!
Känns otroligt skönt.

Det blev en Jeanne D´arc sadel från Deuber & Partner med inställbar bomvidd och ett mindre säte än i den sadel som jag har till Sir Louie. Det är inte helt ny, men den har inte använts många gånger av den förra ägaren.

Vi har kunnat rida i den nya sadeln i några gånger. Då har vi mest känt oss för, testat med lite olika inställningar på bommen, olika paddar och varierat längden på stigbyglarna. Nu tror jag att vi hittat rätt. Min plan var att fortsätta rida Moe några dagar i veckan och jobba med våra läxor vi fått, men något har stört honom och han har varit lite stressig. Han har känts orolig och osäker. Han har inte kunnat stå stilla, sprungit över pallen som vi använder vid uppsittning, inte riktigt lik sig själv. Jag kan se på honom att han kämpar med sig själv, han vill så mycket men det går liksom inte. Jag har valt att umgås mycket med honom dessa dagar. Försökt lugna honom, berömt honom och försökt övertyga honom om att han faktiskt hör ihop med mig och Louie. Att jag är med honom hela tiden och att jag inte kommer lämna honom. Just känslan att bli lämnad om han inte presterar på topp hela tiden känns väldigt påtaglig.

Vi har varit ute på lite promenader, helt utan tidspress. Moe får gå i den takt han önskar, stanna när han vill och titta på saker, undersöka saker. Allt i lugn och ro. När han upplever saker som lite läskiga pratar jag med honom, stryker lite på hans hals och talar om att jag är här med dig hela tiden. Att få gå fram och titta på soptunnor och brevlådor tycks stärka hans självkänsla. För även om han är en tuff häst så finns det en liten osäker liten kille därinne.

Min känsla är att vi kommit till en liten kulle som vi måste ta oss över för att kunna komma vidare. Jag tror själv att det har med vår relation att göra. Vi båda måste våga öppna på dörren lite till, inte bara ha den på glänt utan öppna och släppa in den som står där i dörrspringan. Tycker det verkar vara nästan exakt samma läge mellan Moe och Louie också. Jag vet ju att Louie och jag är så lika varandra. Vi släpper inte vem som helst nära inpå oss utan håller ofta nya bekantskaper på armlängdsavstånd. Tills vi bestämt oss för om det är någon vi kan lita på. Då kan vi gå "all in". Jag ser ofta att Moe gärna vill vara nära Louie och snusa på honom, men Louie är bestämd och har stor intrigitet så han tycker inte alltid det är okej. Men häromdagen så såg jag för första gången att de stod och sov tillsammans och jag tycker att de är mer nära varandra nu även om de inte sitter ihop som två siameser.

För att det inte bara ska bli "ledigt" har jag sakta smugit in lite arbete vid hand med Moe. Mycket ledövning som vi även använder när vi är ute och går tillsammans. Jag varierar min position bredvid honom men han ska ändå ha sitt fokus på mig och lyssna när jag ber om något. Vi tar bara kortare pass så det ska kännas kul och så vi kan behålla vårt fokus. Här har vi lagt till en ny hjälpgivning så vi även kan starta upp i trav. Vi finslipar på "kommandot" men Moe tycks tycka det är kul med lite nytt och lite fart. När han lyckas starta upp traven med bärighet har han en ljuvligt fin trav och hela hans silhuett blir så vacker. Då längtar jag till ridpassen!

För några dagar sedan fick jag en ingivelse att testa att arbeta Moe helt lös. När jag släppt honom lös tidigare har det ofta blivit alla skolor ovan mark,  bakben som flyger åt alla håll och full fart. Det känns inte alltid helt säkert.  Moe är en mycket påhittig gosse så han brukar försöka ta sig ut ur paddocken genom att lägga sig och försöka rulla sig ut, även i hagen har han testat detta. Det är ju inget jag vill uppmuntra precis så jag testade första gången inne i ladan. Det blev så otroligt bra. Jag måste verkligen tacka för att den idén kom in i mitt huvud. Vi går, stannar, backar, travar går i serpentiner, flyttar lite framdel. Ibland blir Moe lite hetsig och "på".  Att han reagerar så beror på att jag berömmer och belönar med lämpligt ätbart och det blir en trigger för honom. Det här har jag upplevt med Louie också så det gäller att vara på sin vakt och konsekvent för att det inte ska bli farligt, men det går lättare och lättare att få tillbaka honom till lugnet.
 
Vi har även testat denna fria träning på ridbanan. Jag hade hjärtat i halsgropen för jag visste inte alls hur han skulle reagera, men han var så lugn och fin. Följde med mig och lyssnade. 
Även idag arbetade jag honom helt fri och han har blivit så duktig . Nu kan han starta sin trav i bättre balans i båda varven även om jag måste hjälpa honom lite med att påminna om hur bogar och ben ska placeras. Verkligen jättekul! 

För att stärka "VI" känslan ytterliggare har jag tagit med mig båda gossarna på promenad i byn. Louie inger trygghet men är också en källa till påhitt och han kan lätt trigga igång stämningen när han tycker det är för tråkigt att bara gå.  Ibland ser det nog väldigt lustigt ut med mig mitt emellan två hästar. Louie som väljer galoppskutt bredvid mig och Moe i trav. Älskade gossar så duktiga och härligt busiga, men ändå vet de att vi gör detta tillsammans alla tre och säger jag stanna så är det exakt det som gäller. 

Även filtsadeln till Sir Louie är beställd och jag har fått bekräftelse på att den är under tillverkning. Det blev en grön såklart och jag hoppas den kommer snart!! Det ska bli så otroligt spännande att få rida i den. Bara Louie håller sig lite cool kommer det säkert gå bra.

Läs hela inlägget »
Etiketter: träning, reflektioner

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar

Etiketter