Vår Blogg

2017 > 05

Äntligen har det blivit lite värme i luften. Det växer så det knakar, häggen blommar och doftar ljuvligt och maskrossäsongen är ÄNTLIGEN här. Både Louie och Moe är just nu helt galna i gräset. Det går inte att samtala mycket med dem för så fort de får syn på gräs eller maskros då är det som att öronen stängs av och de vill bara mumsa allt gott som finns. 

Vi ligger lite efter i jämförselse med ifjol. Då hade jag hunnit få upp beteshagen och inbetningen var i full gång. Men det är inte förrän nu som vi fått lite värme och det börjat växa.  Än så länge får de hålla tillgodo med det gräs som växer i hagen plus att jag handbetar dem kortare stunder 15-20 minuter för att vänja magarna. Förra året delade jag upp beteshagen och utökade ytan allt eftersom och det fungerade jättebra så jag satsar på det vinnande konceptet även detta år. 

Moe har fått bli barfotagosse sedan någon vecka tillbaka och det fungerar väldigt bra. Han tycks inte vara besvärad alls av att skorna åkte av utan han traskar på lika friskt som alltid. Enligt vår hovslagare har han en mycket bra hovkvalitet, friska och hårda hovar som nu även börjat växa i rasande fart. Därför hoppas jag att han ska kunna gå barfota under hela sommaren och fram på hösten. 
Det är inte bara Moes hovar som tycks må bra. Min känsla är att hela hans kropp och system nu börjar hamna i en bättre balans. Han har ju en bakgrund med stress och problem med sin mage, men det är inget som märks just nu. Hans päls är så blank och fin - så blank att täcket gled av när jag skulle lägga på dem regntäcken! Inte illa och då är det inte så att jag tokborstar dem heller.  Även hans mentala status är betydligt bättre. Det känns som saker håller på att falla på sin plats och vi arbetar med samma rutiner så han ska känna sig trygg i dem. Han har verkligen lagt på sig muskler men också lite trivselvikt. Min stora fasa är att han ska bli tjock som en köttbulle så nu försöker vi ha minst två träningspass i veckan där han får trava och röra sig lite mer för att inte bli rundare. 

Det enda som fortfarande stör lite är ett gräsligt sår han har uppe på höften. Han har haft det sedan han kom till mig och det har inte velat bli bra. Även ett svårt ställe då det blir mycket rörelse precis där plus att han rullar sig och då går det sönder hela tiden. Jag tror att det är något som kommer inifrån hans kropp, något som är på väg ut. Vår veterinär har undersökt såret och rådet blev att jag inte skulle göra något åt det utan låta det vara. Men jag har varit olydig och följer inte det rådet. Istället behandlar jag det med örter och liknande. De senaste dagarna har det börjat se bättre ut så jag håller tummarna för att det fortsätter så.

Något jag länge velat göra, men inte kommit till skott med - förrän nu - är att skapa en egen örtblandning till hästarna. Jag har plockat ihop individuella örter, valt utifrån dess helande och läkande egenskaper som jag tror passar respektive häst och gjort Moes Mix & Louies Lyx. Båda killarna äter det med godaste aptiten och det doftar ljuvligt! På bilderna här ovanför ser ni Moes Mix & Louies Lyx, innehåller bara goda grejer.

När jag gjorde hästarnas örtblandningar hittade jag äntligen en ört jag länge sökt efter, men inte hittat. Den magiska Ögontröst. Jag har läst så mycket om denna Ögontröst och att den ska vara så bra. Som namnet avslöjar så är den bra för hästar med problem med sina ögon. Ögon som kliar, rinner, blir irriterade. Nu har Louie fått äta denna magiska växt i någon månad. Han får 1,5 dl med maten och det är verkligen över all förväntan! Jag brukar behöva sätta på Louie flugluva i April för att hans ögon ska hålla, de ligger fortfarande kvar i sin låda. Så har ni hästar med ögonproblem så rekommenderar jag verkligen att köpa och testa. 

Louie har även han fått bli barfota, men än så länge bara bak. Jag har så svårt att bestämma mig för hur jag ska göra med hans framhovar. På ett sätt vill jag gärna att han ska få vara barfota, men jag måste göra det som är bäst för honom, det är bara det som är svårt att klura ut. Även Louie har fin kvalitet på sina hovar så det oroar jag mig inte för. Men hur hans leder och resten av kroppen klarar av omställningen är det jag känner mig tveksam till. Just nu känns han nämligen så himla fin så jag vill inte "förstöra" det. Nåja jag har lite tid på mig att fundera och bestämma mig för hur vi ska göra. 

Under vintern och tidig vår har Louie haft lite jobbigt med sin mage så när jag tog träckprover på hästarna bestämde jag mig för att göra en "extra allt" på Louie. Det enda jag valde bort ur analysen var fölmask för det borde han inte ha. Nu väntar jag på de sista provsvaren från diverse odlingar, men mitt beslut att kontrollera allt var riktigt för han hade förekomst av någon parasit i kroppen så han kommer bli avmaskad, det är nästan tio år sedan sist. Jag har haft en jättebra dialog med labbet och det är otroligt skönt att få ställa sina frågor och funderingar till dessa proffs, så nu har jag en plan för hur jag ska gå tillväga till höst och vår. Jag tror själv att han plockat upp denna parasit under perioden då han fick byta hagkompis i omgångar från det att Stjärnan flyttade. Då bytte vi även till en större hage där han inte gått på flera år. Att det beror på hans ålder tror jag inte. Nu gör vi vårt bästa för att boosta hans kropp ordentligt så han klarar avmaskningen utan problem. Känns ju inte jättekul att behöva ge dessa giftiga preparat för de tar ju även kål på goda bakterier, men jag tror det kommer gå bra.

Läs hela inlägget »
Etiketter: friskvård, småprat

Jag känner sådan stolthet över denna gosses utveckling, både mentalt och träningsmässigt. Idag har vi haft en jättefin dag tillsammans och det är svårt att tro att jag bara för några veckor sedan betvivlade att jag är rätt människa för Moe.

Vi har haft en period då nästan inget har fungerat. Moe har varit rädd eller snarare skräckslagen för precis allt. Ljud, rörelser fullkomlig panik och hans sätt att lösa det har varit FLY! 

Jag har funderat mycket över vad som triggat igång detta. Beror det på mig, miljön, trivs han inte med mig, med Louie eller med träningsformen? Tränar vi för mycket, för lite? Många funderingar har snurrat i mitt huvud då jag försökt hitta möjliga orsaker till varför han plötsligt blivit så ängslig.  

Jag har känt mig väldigt otillräcklig och verkligen betvivlat att jag ska klara av att hjälpa honom. Men då han är mig så kär så ger jag inte upp så lätt. För att få lite uppslag till hur jag skulle kunna hjälpa honom plockade fram alla mina hästböcker med hästars beteende och hur man kan lösa olika saker på ett positivt sätt.
Det fick även mig att rannsaka mig själv och mitt agerande. Så handen på hjärtat, det finns saker som jag gjort, ganska omedvetet som med all säkerhet har förstärkt Moes beteende. Eftersom jag själv känner att jag inte är helt frisk i ryggen så har jag, för att skydda min skada, skickat ut signaler till honom att jag är spänd. När han börjat stressa upp sig har jag därför tagit lite hårdare i grimskaftet, hållit lite hårdare och visat honom att jag är spänd och ibland lätt stressad. För jag vill ju verkligen inte att han ska slita sig och springa iväg och kanske skada sig själv eller någon annan eller att jag ska gå sönder igen. It takes two to tango och vi har nog förstärkt varandras stress, rädslor och varit allt annat än lugna. Inte konstigt att han har haft det svårt att lita på mig. Jag ska ju vara hans trygghet och vad utstrålar jag - stress, panik och spända muskler, flera starka signaler till fara i hans värld. Moe är en mycket sensitiv gosse med stort kontrollbehov och innerst inne rätt osäker så det blev ingen bra kombination. Även om jag känt mig som den sämsta hästägaren och tränaren någonsin så har vi kämpat på för jag tycker så mycket om denna gosse, han ger mig så mycket kärlek och han är så rolig att arbeta med. Sedan är jag ju envis som synden så jag ger inte upp så lätt.

Vi valde att lägga all vanlig träning i malpåse och istället har vi arbetat med vår relation. Vi har gjort massor av olika saker för att hitta tillbaka till lugnet och känna att vi kan lita på varandra. Jag har även tagit min läromästare Sir Louie till hjälp, då han fått hänga med som trygghet både för mig och för Moe. Moe har ju separationsångest och tycker inte om att bli lämnad så för att bryta mönstret så har vi gjort det mesta tillsammans alla tre. Mycket tid för samvaro, bara vara, mysa, pälsvård, massage och helande. Samma rutiner varje dag för att öka känslan av trygghet.  Även om det varit rätt jobbigt så känner jag att det varit väl investerad tid och med facit i hand så var det rätt beslut.

Den stora vändpunkten blev dagen då vi skulle ha lektion för Birgitta. Moe är inte förtjust när det blåser och den dagen var det nästan som stormbyar! Jag var sjukt nervös för jag tänkte att det här går inte. Hur ska jag kunna gå med båda hästarna själv ner till ridbanan i detta blåsväder? Jag funderade på om jag skulle sätta bomull i öronen på Moe för då vet jag att han är lite lugnare, men han har inte haft det sedan han flyttade till mig. Jag fyllde jackfickorna med morötter och bad Louie hjälpa mig. Boostade mig själv med positiv energi och så gick vi. Båda gossarna gick som små ljus. Alltså jag var nästan gråtfärdig. Louie gick i söndagslunk, ingen brådska alls och när Moe visade lite tveksamheter då buffade Louie på honom och sa, Nää nu håller vi oss lugna här serru. När Birgitta kom så sa jag direkt - jag behöver ingen lektion,jag är så nöjd och stolt över vår prestation så det räcker! Nu tog vi en kortare lektion ändå. Visst var Moe ganska spänd, men det var en jättestor skillnad mot tidigare. Birgitta fick också känna lite på Moe vid hand och efter lektionen samlades vi i stallet. Jag var överlycklig och Moe han var så stolt och full av förväntan. Louie var även han nöjd även om jag vet att han gärna önskat få ha lektion han med, men som den sanna gentleman han är så vet han att detta var viktigt för mig och för Moe. Dagen efter bokade vi en till lektion och då fick Birgitta rida en kort stund. Hon kände på hans kropp och hur han svarade på de olika hjälperna från ryggen.  Även om det hände en del saker utanför ridbanan som var lite läskiga så var båda killarna lugna och sansade. 

Under en veckas tid har Moe och jag arbetat med våra nya övningar och även om det stundtals är svårt för Moe att hålla sitt fokus, kan jag lätt och enkelt plocka tillbaka hans uppmärksamhet till mig. Varje dag har vi gått iväg själva så Moe lär sig att det är okej att det bara är vi två. Dagen då vi firade ettårs tillsammans blev en fantastisk dag, då kände jag verkligen att vi hör ihop. Visst har vi båda mycket kvar att arbeta med, men det känns att vi är på rätt väg.

Läs hela inlägget »

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar

Etiketter