Vår Blogg

Louie har nu ätit sin medicin sedan i november. Nu har vi kommit upp på full dos då vi behövt ta det väldigt långsamt. För två veckor sedan var veterinären här för återbesök och vi tog nya blodprover. Nu har vi fått provsvaren och vi kan glatt konstatera att läget är betydligt bättre.

När vi började medicinera gick det kanske tre dagar sedan kraschade Louies mage totalt. Om det bara berodde på medicinen eller kombinationen av att han tidigare fått Metacam vet jag inte, men jag har aldrig varit med om att han varit så dålig. Vi fick avbryta medicineringen och han blev bättre, men inte helt bra. Jag satte in lite hjälp för magen med goda bakterier, dubbel dos och sedan har vi sakta, sakta fasat in medicinen.

När jag tyckte att läget var stabilt ökade vi dosen en aning. Då kom nästa biverkning - självsvält. Han vägrade äta sitt hö, men gröten med lusern och protein gick fortfarande ner. Efter samråd där jag fick lära mig att just dessa vanliga biverkningar ofta försvinner efter tio dagar så valde jag att härda ut. Väldigt svårt men jag ökade hans gröt så han fick tre gånger under dagen och mer under natten. Efter en dryg vecka märkte jag att Louie så smått började intressera sig för mat. Han började peta i sitt hö - han fick hö varje natt men jag tror inte många strån åkte ner. Efter nästan exakt tio dagar åt han med god aptit igen och jag kunde andas ut.
Efter denna pärs så bestämde jag att låta honom ligga kvar på den dosen under en längre tid innan vi ökade igen. De två sista gångerna jag ökat dosen har han klarat sig bra och nu äter han som vanligt igen. Men jag tror att medicinen påverkar hans smak. Saker han brukar tycka om att äta ratar han. 
Under hela tiden och även nu är Louie en stjärna på att ta sin medicin. Det är jätteskönt att slippa krångla med det. Jag löser upp tabletten i vatten, blandar med lite betforvatten. Min känsla är att medicinen är besk så lite godare smak är att föredra sedan ger jag honom med spruta direkt i munnen. Louie vet exakt vad som ska hända. Han väntar på sin medicin för efteråt får han såklart en smarrig belöning. Jag ställer fram hans blå mugg med sprutan och banan, öppnar boxdörren och han går direkt och ställer sig på sin plats. Jag frågar, ska vi ta sprutan? han svarar genom att vända huvudet mot mig: JA, vänder han huvudet bort från mig : NEJ, då är han inte helt klar. När han är redo så ber jag honom bara öppna munnen lite och swish så är det klart. Sedan får han sina bananbitar eller morotsbitar och han är nöjd.

Provsvaren visade en stor förbättring i hans värden, från att ha legat på ett värde runt 300 ligger han nu på 11. Normalt ska läget vara under 10, så det är inte helt under kontroll. Eventuellt gör vi en glukosbelastning på honom i samband med tandvårdsbesöket. Det känns inte helt okej för mig då jag då måste svälta honom i 10 timmar och sedan ge honom glukos för att därefter ta ett blodprov. Anledningen till detta prov är att se hur han reagerar och klarar av att bryta ner socker i sin kropp. Vi går ju mot en vår och sommar med gräs och om han inte fixar sockerbelastningen är risken stor för fång och annat elände. Men jag velar hur jag ska göra.
 

När veterinären ändå var här passade jag på att ta ett vävnadsprov från Moes konstiga sår som jag tycker blivit större. Han är inte alls besvärad av såret, men han har haft det i fem år och det blir ömsom bättre och ömsom sämre. Provtagningen gick så himla bra, jag är så stolt över Moe som stod stilla som ett litet ljus när proverna togs. Veterinären ville att jag skulle sätta på honom en brems, men jag förklarade för henne att det kommer inte att fungera. Bättre att låta Moe ha koll och kontroll på situationen och han löste det med bravur.
Tyvärr visade resultatet ingenting. Fast bra ändå att veta att det inte är något allvarligt, men jag vill gärna veta vad det kan vara. Framförallt hur jag ska behandla det. Under sommaren är det inte optimalt med ett sår som går sönder så fort han rullar sig.  Efter samråd bestämde vi att när vi ska ha tandvård om en dryg månad, då han ändå kommer få lugnande, ska vi ta en biopsi och skicka in. Så vi får göra vårt bästa och göra rent och smörja med honungssalva tills dess.

Pogge har inte behövt träffa någon veterinär, som tur är. Han fick istället en träff med massör Helena. Det blev så himla bra på alla sätt. Jättekul att återse Helena igen som jag träffade för evigheter sedan på Sundsvalls ridklubb. Det som är roligt med Helena är att hon har ett belöningsbaserat tänk i sitt arbete och att hon ger handfasta råd i hur man kan kombinera rehabilitering/friskvård i träningen. Det passar oss väldigt bra och jag är så peppad och taggad! För mig var det väldigt skönt att få bekräftat att saker jag själv känt och upplevt med Pogge visade sig vara helt korrekt.

Pogge var jätteduktig under hela behandlingen, han är verkligen en stjärna. Trots stormvindar kunde vi gå ut på stallplanen och visa skritt och trav så Helena kunde se hur han rör sig på både rakt och böjt spår. Under undersökningen inomhus visade han tydligt vad han tyckte var jobbigt och vad som var skönt. Han kunde slappna av njuta, även vara lite krokodil då det var jobbiga ställen och det blev många, långa gäspningar när spänningarna släppte. 
Jag slås av att han på många sätt reagerar likadant som Louie gjorde förr innan vi fick ordning på hans kropp. Min känsla är att vissa reaktioner kommer från muskelminnen, det gör inte ont nu men har gjort det förut så det är bäst att reagera just in case. Precis såhär gjorde Louie också och faktiskt på samma ställen. Jag slås också av det faktum att JAG har besvär på samma ställen som Pogge.

Nu har Pogge och jag fått några olika övningar som vi ska göra samt att vi ska lägga till lite behandlingar/underhåll som jag kan utföra själv. Målet är att få igång cirkulation och rörlighet. Redan efter behandlingen flög Pogge fram som en gasell i trav och galopp ute i hagen och även idag tycker jag att han känns mjukare i kroppen. Jag känner mig så inspirerad och full av energi att ta tag i träning/friskvård i en skön mix. Det var längesedan jag kände mig så peppad faktiskt. Det ska bli superkul att få jobba med Pogge med dessa stärkande och lösgörande övningar. Sedan är planen att även Moe och kanske Louie också ska få en egen träff med Helena, men tills dess får nog även dessa två gossar testa samma övningar och handpåläggning som Pogge får. Taggad till tusen -  friskvård är sjukt kul i kombo med belöningsbaserad ridkonst!!

Läs hela inlägget »

Under de senaste veckorna har det hänt så himla mycket i träningen med Pogge. Det är verkligen en ynnest att få arbeta tillsammans med denna ljuvliga gosse. Han lär sig snabbt, anstränger sig och gör sitt bästa i alla lägen. En riktig arbetsmyra. Jag har känt ett tag att det är dags att ta nästa steg i vår utbildning.  Det är dags att gå på date med Birgittaboken!

Birgittaboken är för mig en mycket kär ägodel. En källa av kunskap och visdom som jag vårdar ömt. Den ligger alltid framme i sadelkammaren, redo att tas i bruk. Denna lätt magiska bok innehåller allt jag och Louie gjort under den tiden då vi aktivt tränade för Birgitta Järnåker. Den är fullproppad med olika ridövningar, alla har jag och Louie övat på samt en massa matnyttigt. Nu har även Pogge fått träffa denna bok och får ta del av dessa övningar. Det känns lite speciellt och högtidligt då den innehåller så mycket historia.

 Då jag tycker att Pogge påmminner mycket om Louie i träningen har jag börjat plocka ut några gamla favoriter som vi har startat med. Vi har fokuserat på övningar som i huvudsak består av Raka linjer och Böjda spår. Däremellan är det början till öppnor, slutor och vändningar. Helt enkelt övningar där han få använda sin kropp på ett gymnastiserande sätt. Övningar där han sakta men säkert kan bygga styrka, han får länga och korta sina muskler i rörelse. Sådant gillar jag!
Personligen tycker jag att det är väldigt kul att arbeta med olika övningar. Det gör det lättare för mig att skapa ett roligt och varierande träningspass. Annars blir det lätt att vi bara irrar runt lite planlöst på ridplanen. Plus att om vi följer övningarna skolar vi Pogges muskler på ett bra sätt. Höger bakben, vänster bakben, höger framben, vänster framben och så vidare. Alla delar får sig en genomkörare.
Det handlar även om att lära sig mönstret, hur ridövningen ser ut. Birgitta sa alltid att varje övning görs tre gånger i vardera varv. Ekipaget måste lära sig mönstret, hitta hjälpgivningen för de olika delarna för att tredje gången utföra den som det är tänkt. Pogge lär sig övningens mönster hur snabbt som helst. Det är en styrka hos honom, men också något som kräver en del av mig. Han är snabb att lära sig EXAKT hur övningen är och han kan göra den helt själv utan min inblandning. Så det gäller att jag ser till att han även förstår och lär sig hjälpgivningen.

Just nu gör vi mestadels övningarna vid hand. Jag skulle gärna ha övat mer i GW position då jag går baklänges, men underlaget är lurigt och det känns onödigt att halka omkull. När våren kommer och stallplanen tinat av då får vi nöta i GW. Jag brukar i varje pass lägga in en stund då vi också gör övningarna helt lös. Det är så himla nyttigt och svårt!! Men det ger bra kvitton och i löst tillstånd har Pogge och jag lättare att hålla bra avstånd till varandra

Det ska bli kul att testa övningarna uppsuttet också. Bara underlaget blir lite bättre är min plan att vi ska kunna rida våra övningar. Nästa vecka ska Pogge få träffa ett proffs som ska gå igenom hans kropp ordentligt. Han känns väldigt fin, följsam, mjuk och betydligt starkare än tidigare så jag tror och hoppas att han mår bra. Men jag har valt att avvakta med ridningen tills efter hans behandling. Det känns tryggast. 

Denna vecka har Pogge och jag övat på samma övningar som jag och Louie fick med oss från en kurs i september 2008. På bilderna här nedanför visas Pogge idag och två bilder på Sir Louie från just den kursen. Historiska vingslag. 

Läs hela inlägget »
Etiketter: träning småprat

Livet tillsammans med Moe har inte alltid varit så lätt.  Vid flertalet tillfällen har jag undrat och funderat om han hör hemma hos mig. Skulle han få det bättre hos någon annan? Kommer jag klara av att ge honom det han behöver? Varje gång jag ställt dessa frågor har jag fått svaret att han är på rätt plats så vi har kämpat vidare. Känslan har inte alltid varit så bra. Ibland har jag tränat honom för att jag MÅSTE inte för att jag vill. Det har inte alltid varit så roligt, utan något som jag fått kämpa mig igenom. Men något har hänt.

Saker förändras. Flytten hem till vår egen gård var startskottet till den uppgraderade versionen av Sara & Moe. Förutsättningarna blev annorlunda och här kan vi göra saker helt efter eget huvud utan att behöva ta hänsyn till andra människor, andra hästar och andra synsätt. Hemma har vi kunnat skapa den miljö som passar både Moe och mig. 

Sakta men säkert har vi hittat vårt förhållningssätt, hur vi ska vara mot varandra, skapat en bra kommunikation och kontakt. Vi har satsat helhjärtat på den träningsform som passar bäst för oss, belöningsbaserad Akademisk Ridkonst. Det mesta jag gör med Moe sker på hans villkor. Jag tränar honom helt lös utan utrustning då det är vad som passar honom bäst. Han har blivit en riktig skolhäst och det är så vansinnigt roligt att träna med honom och nu längtar jag till varje träningspass. Just den känslan. Känslan och längtan att få hämta honom och ta ett träningspass eller bara vara tillsammans. Nu finns inga måsten utan allt gör vi för att vi vill och önskar. Det är häftigt. Vi har fortfarande mycket att ta oss igenom, men förutsättningarna känns betydligt lättare nu än tidigare. 

 .

Läs hela inlägget »

Nu under senhösten fick Louie en ögonskada. Inget ovanligt när det gäller honom för just skador på ögonen är lite av hans grej. Nu är det flera år sedan det hände sist men jag såg direkt att nu måste vi tillkalla veterinär och få ögat undersökt. När det gäller ögon så är veterinärbesök ett måste, enligt mig. En skada på ögat kan snabbt förvärras och medföra komplikationer som inte går att reparera. 

Det konstaterades att Louie fått ett litet sår på hornhinnan så det blev ögondroppar, salva och smärtstillande. På bara några dagar blev ögat bättre och vid återbesök tre dagar senare såg allt bra ut. Men efter ytterliggare några dagar försämrades läget. Louie öppnade inte ens sitt öga. Han höll det stängt och visade att han hade väldigt ont. Hela området runt ögat var rejält svullet och det rann tårvätska hela tiden. Jag ringde veterinär direkt. På plats kunde man konstatera att han hade en större skada på hornhinnan men också att hornhinnan hade börjat lossna.
Ett mycket akut läge.

En aggresiv behandling sattes in för att rädda hans öga. I detta läge är rekommendationen att uppsöka klinik och även låta hästen vara kvar eftersom den behöver medicin så ofta. Men för oss skulle det betyda mer stress då Louie har svårt att lastas och transporteras. Jag fick iträda mig rollen som sjuksyster Florence Nightingale. De första dygnen skulle han ha antibiotika sex gånger per dygn, vidgande ögondroppar fyra gånger per dygn och smärtlindring/anti-imflammatoriskt. Varje medicin måste ges separat och med minst 15 minuters mellanrum då kroppen måste få tid att ta till sig de aktiva substanserna. Till detta tillkom att flera av medicinerna lätt ger kolik så han behövde röra på sig och jag behövde ha uppsikt över honom mer eller mindre hela tiden. Eftersom hans öga var extremt ljuskänsligt fick han ha flugluva på sig. Även på natten eller då han stod i boxen för medicinering fick han ha luvan på sig då jag inte ville att han skulle komma åt och klia sig eller få in spån i ögat när han låg ner. Jag började kalla honom Sir Luvi då jag endast såg honom utan luvan när vi skulle ge medicin.

Jag hade daglig kontakt med vår veterinär och vid första återbesöket kunde hon konstatera att hornhinnan nu satt fast och att läkningen såg bra ut. Sköna besked för oss. Efter en vecka kunde vi trappa ner på medicineringen till fyra gånger per dygn och Louie kändes betydligt piggare. Svullnaden hade gått ner ganska så mycket och han hade ögat öppet även om det fortfarande rann en massa tårvätska och ögonlocken var rödsprängda på insidan.

Dock märkte vi ganska snart att läkningen tog tid. Vid varje kontroll hade såret blivit mindre, men det var fortfarande kvar. Ofta ser skador på ögonen värre ut än vad det är och med rätt medicinering så blir de helt återställda. På bara två/tre dagar brukar ett hornhinnesår läka ihop men inte för oss. Vi bestämde att fortsätta med antibiotikan som har ett brett spektrum och tar död på de flesta typer av bakterier. Även om den är svårare att ge så valde jag att behålla den i detta läge. För att skona Louies mage testade vi att plocka bort smärtlindingen då den är en riktig "magdödare". Eftersom han fått den i så många veckor kände jag att vi måste testa och se om han klarar sig utan och turligt nog blev han inte sämre eller visade smärta.

Att läkningen tog så lång tid förbryllade både veterinären och mig. Kunde det bero på hans ålder? Har han dåligt immunförsvar eller kan det möjligtvis finnas en bakomliggande sjukdom som påverkar? Vi svabbade och tog odlingar direkt från ögat för att se om det fanns någon bakterie som spökade, men provsvaren var helt normala.
Vid vårt näst sista återbesök hade vår veterinär gjort lite extra research och jag deltog i en föreläsning och ögonskador på häst och därefter rådfrågade jag SLU´s ögonexpert för att få lite mer infallsvinklar. Vi bestämde att ta ett antal olika blodprover och skicka på analys för att se om svaret fanns där.  När proverna kom tillbaka visade det sig att Louie hade skyhöga värden av vissa substanser i sin kropp. Även om det kan bero på att han fortfarande stod under behandling samt inte var helt läkt i sin skada vid provtagningstillfället så tyder allt på att han är sjuk.

Om det är en godartad tumör eller något annat som orsakar obalansen i hans kropp vet vi inte, men vissa av hans organ producerar helt fel mängder med hormoner och det påverkar hela hans kropp. Det kan även vara så att det orsakar ett högre tryck på hans synnerv och därför ser han sämre och det kan variera beroende på årstiden. Något botemedel finns i dagsläget inte att tillgå men det finns medicin som hjälper kroppen att reglera nivåerna så jag bestämde direkt att det vår väg. Egentligen inget svårt val, även om det inte är helt säkert att hans höga nivåer beror på sjukdom. Om man väljer att inte behandla så förkortar man hästens liv och även om Louie är lite till åren så är han fortfarande så pigg och har både livslust och livsenergi så om medicinen kan hjälpa honom att må bra så är det helt självklart för mig att ta den vägen. 

Under dessa månader har Louie verkligen varit så tapper och duktig. Vår rutin att ge medicin har fungerat så bra även om det varit jobbigt för honom. Trots att han inte mått jättebra så har han varje dag velat göra sitt träningspass även om jag förkortat det avsevärt samt valt att jobba i långsamt tempo eller i stillastående. Både Moe och Pogge har varit extra omtänksamma och hjälpt Louie då han haft svårt att se. På kvällarna då jag tar in hästarna går Louie alltid lös och Pogge vägrar gå in i sin box innan han ser att Louie kommer i dörröppningen. Okej där är han då kan jag gå in och mumsa i krubban. Det är verkligen fantastiskt att se hur de gör allt för att hålla ihop flocken och se så allt fungerar för alla inblandade. Sådant värmer i hjärtat på en extremt trött och sliten människa. Tror aldrig jag känt mig så trött, men tidigare har jag inte haft tid att känna efter. Då har jag hela tiden haft fokus på nästa medicinering, nästa veterinärbesök. Tur också att vi bor mer eller mindre under samma tak, hade jag inte haft hästarna hemma på gården skulle det ha blivit betydligt svårare. Det har varit tuffa tider med all behandling och vi är inte helt i mål än. Vi har fortfarande ett smörjande preparat som ska ges i ögat som lägger sig som en hinna och skyddar ögat och i helgen började vi fasa in den medicinen som ska hjälpa hans hormonsystem att komma i ordning. Än så länge visar han inga tecken på biverkningar och jag hoppas det fortsätter så. Men det gäller att långsamt vänja in honom på medicinen. 

Som alltid när något händer så finns det alltid något gott i det hela. Om inte denna ögonhistoria inträffat hade jag aldrig vetat om att han var sjuk och behöver medicin. 
Jag har också blivit stammis på apoteket, sist sa receptarien, Men är du här nu igen? Ja.
Men nu får du be den där Sir Louie att skärpa sig! Jag har också blivit jätteduktig på att fylla i skadeanmälan till försäkringsbolaget, men framförallt har jag lärt mig massor om hästens öga och ögonskador. Kunskap ska man inte förakta så även om sättet jag fått lära mig just detta känns lite onödigt och extremt så är min kunskapsbank väl påfylld.

Mitt råd till alla hästvänner - Ögonskador är ALLTID akut. Det är något som måste undersökas av veterinär. Medicinering måste sättas in omgående annars finns det risk för permanenta skador på ögat och nedsatt syn. 

Läs hela inlägget »
Etiketter: friskvård

Den kurs vi deltagit i under sommaren är avslutad och i skrivande stund har vi redan påbörjat steg 2 i samma utbildning. Det som återstår för vår del från sommarens kurs är en längre individuell lektion samt att jag ska försöka sammanställa mina anteckningar  och den återkoppling jag fått kring allt vi övat på. Det har verkligen varit tre intensiva, utmanande, lärorika och helt underbart roliga månader. Utvecklingskurvan har gått spikrakt uppåt, med något enstaka undantag. Hästarna har tagit stormsteg i sin utbildning och även jag har lärt mig ett och annat.

Men vad händer när man tränar med positiv förstärkning? Får man en överviktig, tiggande häst som nafsar och letar godis i alla fickor? Lär sig hästarna något vettigt och användbart av att följa pinnar med plastlock eller stå på plufsiga mattor?

Jag skulle säga att den träningen vi utfört under sommaren har byggt styrka, kroppsmedvetenhet och balans hos mina hästar. På den mentala sidan ser jag uttryck för större självförtroende, nyfikenhet och att vi fått en djupare förståelse för varandra. För min egen del så har jag blivit mycket mer observant, jag kan se de små nyanserna i hästarnas reaktioner och beteenden, men det bästa av allt är att jag står så nära mina underbara hästar. Vi är liksom en fyrklöver, en enhet, vi är VI.

Alla tre hästarna har utvecklats jättemycket rent träningsmässigt men träningen ger också stora effekter på vårt vardagliga umgänge vilket känns jättebra. Det finns flertalet exempel på saker som blivit så mycket bättre; som att lyfta hovar, kunna stå lös vid hovvård, sårvård, ta på och av täcken lösa i hagen. Det är bara en bråkdel av saker som liksom löst sig av sig själv genom träningen.

Jag har under denna period valt att mestadels träna alla tre hästarna helt lösa och utan utrustning.  Det har gjort att vi fått en betydligt bättre relation. Vi "sitter ihop" mycket bättre och vi gör verkligen träningen tillsammans. Att träna helt lös ger även hästarna en annan frihet. De kan själva välja att delta, ta paus eller helt enkelt säga, Nää Sara jag vill inte vara med idag. Det har gett mina hästar ett större självförtroende. De vet att de har ett alternativ som de kan utnyttja.

Moe är ett lysande exempel på det. Han är inte alls förtjust i att bli borstad eller att man tar så mycket på honom. Med den träning vi gjort nu så kan han tala om för mig om jag får borsta honom eller inte. Det har också gjort att han känner ett större förtroende för mig. Han vet att säger han nej så kommer jag inte att tvinga honom. Han tycker heller inte om att sitta fast så att kunna fixa med hans hovar, borsta, göra sårvård eller sätta på utrustning i löst tillstånd ger både mig och honom en bättre upplevelse.

Moe är den som mentalt utvecklats mest, eller där jag märker störst skillnad. Han känns nuförtiden så lugn, cool. Han reagerar inte alls lika kraftigt på saker nu utan väljer istället att titta och utvärdera innan han reagerar. Nu möts nya saker och händelser med en nyfikenhet istället för stress. Han har också blivit mer sällskaplig. På kvällarna när han kommer in ber han ofta mig att komma in i hans box och då vill han bli kliad, mysa och bara "vara". Men det som för mig känns bäst med Moe är att jag nu längtar efter att få träna och umgås med honom. Nu känns det så mycket lättare och jag känner att han är MED mig. Tidigare var det många gånger en "kamp" då vi liksom inte alls drog jämnt, det var lite som att om jag sa JA så sa han NEJ. Nu har vi ett samarbete på en helt annan nivå. 

Med Pogge märker jag att han blivit mer nyfiken och modig. Han tar egna initiativ och törs undersöka saker som han tidigare tyckte var läskigt. Även med Pogge har detta med att lyfta hovar och göra rent sår och annat blivit en helt annan grej. Tidigare var han väldigt skeptisk och kunde vara lite utav en "drama Queen",  hans bakben kunde lätt komma farandes som ett försvar. Nu hinner jag knappt be honom lyfta bakhovarna då han väljer att själv lyfta upp och hålla upp dem. Smidigt! 

Träningen vi gjort under sommaren har också hjälpt Pogge mycket med hans balans och han har fått en helt annan styrka och kontroll över sin kropp. Just att jag arbetat honom mycket lös där han måste ta större ansvar för sin egen kropp har varit väldigt nyttigt för honom. Tidigare kunde han vara lite snubblig och yvig i sina rörelser, han hade svårt att hålla avstånd till mig och hamnade ofta i mitt knä. Nu rör han sig mer taktfast och med kontrollerade steg.
Han har fått muskulatur som hjälper honom att kunna stå stilla och stå i balans, inte en hov i varje hörn av sin kropp som tidigare. 
Han visar också mer vad han tycker och vad han vill, det blir en ny sida av honom som jag får lära känna och det tycker jag är jättekul. 

Louie hade ju en tuff start på sommaren med lös tand och viktras. Han nu är nu i fin form och har lyckats bygga upp sina muskler igen. Ganska imponerande med tanke på hans ålder. Allt arbete på mattan har gjort att han fått tillbaka sin goda balans. Nu kan han återigen stretcha med morot under bakbenen och att stå på tre ben under hovvård går betydligt bättre. 

En annan sak som märks tydligt med Louie är att han rör sig med stabila och kontrollerade steg. Han bär sig själv väldigt fint och har ett flyt i sin kropp som är helt fantastiskt. Vissa stunder tycker jag att han har ett bättre rörelsemönster nu än när vi ridtränade som mest. Jag tycker också att Louie fått ett större självförtroende, han är mer nyfiken och vågar prova nya saker.

Karamellkungen, Godisprinsen och Konfektmonarken. Tre starka, träningsvilliga gossar som fullkomligt ÄLSKAR sin träning. 

Läs hela inlägget »

Coronapandemin fortsätter. Många sitter i karantän pågrund av infektionsrisken. Vardagen är inte alls som vanligt. Fast jag börjar vänja mig vid att mest ha kontakt med vänner och familj via telefon eller andra sociala medier. 
Evenemang och kurser blir inställda då det råder restriktioner för folksamlingar och resande. Det skulle ju kunna vara väldigt trist, men nya tider kräver nya grepp. Sedan i Juni deltar jag en ridutbildning på tre månader online och DET mina vänner, det är ta mig sjutton den bästa, roligaste och mest inspirerande kurs jag någonsin varit med på! 

Nu har vi kommit halvvägs i kursen BELÖNINGSBASERAD RIDKONST. Vi startade upp i juni och vi håller på till och med augusti. All undervisning sker via nätet och det fungerar alldeles ypperligt. Kursen är uppdelad i tre delar, den första delen som vi gjort klar handlar om grundfärdigheter för AR, den del vi jobbar med just nu handlar om hjälpgivning och i sista delen då ska vi sätta ihop våra färdigheter till längre pass, till exempel arbeta med delar i GW provet eller olika ridövningar. Allt arbete sker med positiv förstärkning, under ledning av Angelica Hesselius.

Varje del startas upp med en föreläsning via nätet där månadens tema och månadens olika övningar gås igenom samt en frågestund. Varje vecka får vi en övning som vi jobbar med tillsammans med våra hästar. I slutet av veckan lägger vi upp ett filmklipp på hur träningen går som vi får återkoppling på. Att varje vecka få feedback på sitt arbete är GULD! Här finns chansen att hela tiden förbättra och behålla det som redan är bra. Det ger verkligen jättemycket. Sedan får vi även en längre individuell privatlektion via nätet.

Jag deltar med alla tre hästarna. Att jobba så intensivt som vi gör är verkligen utvecklande. Varje vecka kommer en ny övning så det gäller att hålla igång. Vi tycker det är jättekul och både hästarna och jag är mycket engagerade. När jag tränade för Birgitta Järnåker, pratade hon ofta om AR som en träningsform där man strävar efter att få hästen att delta i sin egen träning. Det märks väldigt väl med Louie, Moe och Pogge. De är alla tre så fokuserade under våra träningspass. Utbildningsmässigt ligger hästarna på lite olika nivå. Pogge är nybörjare , Louie kan mycket men nu gör vi återigen samma saker fast på ett nytt sätt och Moe är den som jag tränat mest på detta sätt så han är i vissa fall den som kommit längst. Att jobba med samma övning med alla tre fast med olika förutsättningar ger mig jättemycket. Jag märker själv att jag lär mig mer och mer, hinner se nyanser och uppfattar saker snabbare och kan då lättare hjälpa hästarna att hamna rätt i övningen. Fast ibland virrar jag bort mig och gör saker som är för svåra, då får vi backa tillbaka till basic igen. Det är verkligen jättekul och utvecklingen hos hästarna är enormt stor. Jag är superstolt över dem alla tre!

Att få göra denna resa med Pogge, som är nybörjare är jättekul! Han är så himla ambitiös och kämpar hela tiden. Han vill verkligen jättemycket så det gäller att jag lägger våra övningar på rätt nivå. Det ska kännas lätt och lustfyllt och vi ska känna glädje och motivation under hela träningspasset.
Vissa dagar märker jag att han är trött i sitt huvud. Allt är nytt och han måste tänka och fundera mest hela tiden. Jag har med Pogge valt att lägga in dagar då vi gör enkla saker, tar en promenad i skogen, lite kroppsvård eller saker som han kan bra och är säker på. Det som också är väldigt spännande med Pogge är att jag hittills valt att arbeta honom helt lös utan utrustning. Det är svårare då han måste förstå mina signaler, men det känns bra. Han är så lyhörd och går mycket på mitt kroppsspråk så det är nytt och nyttigt för mig med en sådan sensitiv häst. Under dessa första veckor har han utvecklats enormt mycket. Han har lärt sig så många saker som han inte kunde innan vi började kursen. Jag märker också att vår relation stärks av detta arbete och han börjar förstå att det finns ett val i varje situation vi ställs inför. Man kan säga Ja eller Nej. Det blir väldigt tydligt i daglig hantering.
Till exempel vid sårvård, använda flugspray eller lyfta hovar.

Louie hänger också med i denna utbildning. Med honom försöker jag lägga upp övningarna så allt vi gör blir stärkande och uppbyggande. Han har fått sitt egna gympingpass där fler övningar ingår. Vi arbetar med balans, smidighet och styrka. Till skillnad från de andra två hästarna så har jag med Louie valt att använda klickern som signal tillsammans med rösten. Det har gjort stor skillnad i hans förståelse och han blir mer säker på vad som förväntas. Jag tror att klickern hjälper honom då hans syn är lite sämre och just klickerljudet är distinkt och precist. När vi jobbar med att följa en target har jag gjort en större target till honom vilket också har hjälpt väldigt mycket. Louie är så entusiastisk och träningsvillig, helt fantastiskt. Vissa träningspass pratar han hela tiden och det är så härligt att se honom in action. På den korta tiden vi kunnat träna mer ordenltigt så har hans balans och styrka blivit bättre. Nu kan han återigen stretcha med morot under bakbenen och lyfta sina bakben riktigt högt samt stå kvar i denna knepiga position medans han tuggar sin belöning. Verkligen jättekul!
Idag var han taggad till tusen och jag hade planerat en promenad. Louie såg mattan på träningsbanan och han gick från grästuvorna till mattan och ställde sig där och väntade på mig. Kommer du? Jag ska träna! Underbart!!

Moe är den som jag tränat mest på detta sätt så han kan och förstår redan ganska mycket. Det som brukar vara svårt med honom är att hålla ett bra känslomässigt läge under hela träningspasset, men det börjar arta sig även där.
Moe jobbar jag med helt lös utan utrustning då han föredrar att ha det så. Jag visar saker med mina olika handsignaler och röst för att få honom att gå, stanna, stå stilla, forma och följa. Idag har vi också arbetat lite med travsignalen då den legat i malpåse ett tag, men han tog själv initiativ till detta så då hänger jag på. Mest slipar vi på öppnan och böjning. Det är klurigt men jag tror vi är på rätt väg.

Moe tycker ju inte alls om nya saker. Han trivs bäst med klara rutiner och där allt händer och sker på samma sätt hela tiden, men jag tycker han blir mer och mer mottaglig till nya övningar och nya förhållningssätt. Det gäller bara att presentera dem på ett för honom lämpligt sätt.
En sak som jag lagt till under kursen även om det inte ingår som en övning är att Moe själv ska säga JA eller NEJ när det gäller att bli borstad. Vi har kommit en bra bit på väg i detta arbete. Nu kan han säga JA till att bli borstad på framdelen och ryggen så halva hästen blir borstad och andra halvan får vänta tills han är redo. Idag fick vi ett härligt genombrott och kvitto på att övning ger färdighet då jag fick lyfta och kratsa alla hovarna helt lös och han var lugn och helt okej med det. Just detta vardagliga har blivit så mycket bättre med Moe. Han kan ibland upplevas som lite "stökig", vill inte stå stilla och ofta går han iväg om han inte vill eller törs. Denna sommar kan jag enkelt gå ut i hagen och lägga på honom flugtäcket, smörja på salva mot flugor eller på insektsbett utan att han går iväg. 

För alla tre hästarna märker jag en stor utveckling. Både mentalt och kroppsligt. Vi tränar inte speceillt hårt, mest skritt eller stillastående. Ganska korta pass på 15-20 minuter, men det händer grejer hela tiden. Kroppsuppfattning, styrka, mental balans samt att vår relation blir så mycket bättre. V lämnar varje träningspass med ett leende på läpparna, helst vill vi fortsätta träna lite, lite till, men även i detta hör jag Birgittas ord, sluta när det är som bäst. Att som häst få lämna träningspasset och känns sig som en superstar det gör gott!

Läs hela inlägget »

En lite jobbig vecka som både har innehållit glädje, hopp och förtvivlan. Dock avslutas den i positiv anda och jag hoppas att det fortsätter så. Men även i de mörkaste stunder finns ljusglimtar. Inget ont som har något gott med sig.

Att kunna sitta ute på altanen nu på kvällen och titta ut på Louie, Moe och Pogge där de går och mumsar i godan ro känns helt underbart. Extra skönt då jag i början av veckan inte alls var säker på att jag skulle se dessa tre tillsammans.

Det var i söndags, för en vecka sedan, jag upptäckte att Louie hade svårt att äta. Allt han stoppade i sig ramlade ut och läget försämrades ganska snabbt. Jag tänkte först att kanske något fastnat i munnen så jag spolade och grejade men inget kom ut. Det förstår alla att en häst som inte kan äta det går liksom inte. 
Att få tag i en veterinär som kunde komma ut och hjälpa oss visade sig inte heller vara så enkelt. Men det finns räddande änglar. 

Distriktveterinären kunde komma och göra en bedömning. De hade ingen tandspecialist på plats, men en första kontroll kunde göras.Jag kände att för mig var det viktigt att få någon slags status så jag visste vad jag skulle förhålla mig till. Louie var så tapper under undersökningen och veterinären kunde se att han hade en tand som var riktigt lös. Med sina kontakter ringde hon en specialist som snabbt sa, det här måste vi åtgärda, läget är akut. Jag kommer på fredag då har jag en lucka, sätt genast in smärtstillande då kommer hästen kunna äta lite fram tills dess.

Till skillnad från andra veterinärer som jag ringde medans jag väntade på distriktet så var det inga diskussioner alls. Inget snack om att hästen är ju så gammal, låt han vandra vidare eller boka en tid på kliniken så får vi se. Så från att ha tänkt att nu måste jag ställa för Louies sista resa, jag hade till och med valt ut hans viloplats, så tändes hoppet. Hold on help is on the way!

Så i några dagar fick Louie leva på gröt,smärtlindring och pilla lite på det gräs han lyckade få i sig. Tror han tappade minst 10 kilo på dessa dagar, men magen klarade sig och på torsdagskvällen då åt han med god aptit. 

På fredagen kom då vår efterlängtade hjälpare. En helt fantastisk veterinär som i vanliga fall arbetar i Sollefteå. Han gjorde en grundlig undersökning av Louie. Lyssnade på hjärta, lungor, mage. Tittade på hans ögon, kände igenom hans kropp  och ställde massor av frågor - för att samla in information och bilda sig en uppfattning.
Hela tiden berättade han för mig vad han skulle göra och varför. Nu ska vi ge lugnande, men vi ger bara en liten dos så vi ser att det går bra, behöver vi mer då fyller vi på. Nu kommer hästen ha svårt att hålla balansen en stund, han kan få ryckningar i musklerna, men det stabiliseras efter några minuter. Nu hjälper vi Louie att stå ordentligt på alla fyra hovar. Lugnt och sansat så jag var med på noterna och kunde vara förberedd.
En trött Louie och på med munstegen. Veterinären kikade in i hans mun, kände på tanden och så var den ute. Den var så lös så det behövdes ingenting för att få den att lossna.
Sedan gjordes en grundlig undersökning av hela hans mun. Varje tand kontrollerades noga och dokumenterades. Varje tand behandlades individuellt och i vissa fall ville veterinären göra mer, men valde att avvakta då han kände att det kunde bli för mycket för Louie. Hela tiden var det Louies bästa som var i fokus, jag skulle vilja göra så här, men vi avvaktar.

Positivt att det inte fanns några tecken på tandlossning vilket är vanligt näer man är i Louies ålder. Den tand som lossnade fast på motsatt sida är lös, men ska nog sitta kvar minst ett år till.  Visst är hans tänder slitna, men vad kan man förvänta sig när Louie levt ett långt liv och hur tandvården bedrivits innan han kom till mig det veti gudarna.
Tror att undersökningen tog 2 timmar och Louie var så himla duktig hela tiden, mitt fina, fina hjärta. Pogge och Moe fanns hela tiden med och de skötte sig exemplariskt och stöttade Louie så gott de kunde. När Louie var så pass pigg och vaken så vi kunde ställa honom i boxen då gick Pogge genast fram och snusade på honom, precis som att Du, brorsan jag är här. Moe snusade också på honom och han var nog den som varit mest orolig över hur det skulle gå.

Tillsammans med veterinären har vi nu lagt upp en behandlingsplan med återbesök och kontroller. Det viktigaste nu är att Louie kommer igång och äter ordentligt. Målet är att han ska lägga på sig rejält med hull och det finns mycket gräs så det borde ordna sig. Jag fick så mycket bra tips och råd från en engagerad man. Jag fick svar på flera saker jag funderat på till exempel så kunde han snabbt konstatera att Louie ser sämre på ett öga, men det kan vara en irritation som gör att han ser sämre. Nu har vi fått ögondroppar vi ska testa och se om det kan hjälpa. En snabb koll kunde även konstatera att Louie har EOTRH en tandsjukdom som ofta drabbar fullblod. Jag har länge misstänkt det då jag sett bilder på hästar med denna sjukdom, men ingen har tidigare kunnat bekräfta det. Enda botemedlet är att dra alla tänder. I dagsläget är det ingen fara för Louie då hans tänder sitter fast, men det måste hållas koll på då det är mycket smärtsamt om/när tänderna blir lösa. Den sjukdomen drabbar endast framtänderna och dem kan man leva utan.

Nu får Louie smärtlindring några dagar. Han går på en strikt diet bestående av gräs och gröt, så han klagar inte. Jag och bästa husse har slagit gräs med lie så det finns nattmat. Då jag måste ha koll på hur mycket mat  han får i sig får de sova inne på nätterna och alla tre tycks vilja ha det så. Louie får lite extra protein så han lägger på sig de kilon han tappade. Jag märker redan nu att han känns piggare och är mer som vanligt. Idag bytte jag beteshage till en hage där gräset är lite mjukare och inte heller lika långt då jag upplever att det är svårare för Louie att äta det höga stråna. Nu håller vi alla tummar, tår och hovar för att läkningen går bra, att vikten ökar och att min vackraste guldpäls får hänga med ett tag till. Jag känner mig hoppfull och är oändligt tacksam. Både för att Louie går därute och mumsar, men också över denna underbara veterinär som har hästens bästa i fokus. 

Läs hela inlägget »
Etiketter: reflektioner

Jag tyckte själv att jag hade en bra och väl underbyggd plan inför inbetning och vilka hagar som skulle användas. Jag brukar inte vara så himla noga men denna säsong hade jag faktiskt ansträngt mig lite extra och försökt tänka till hur vi skulle kunna utnyttja varje hage på bästa sätt. Nu fick jag ändra planen, men jag tror det kommer bli jättebra ändå, kanske bättre än min ursprungliga plan. ;-)

Idag öppnade jag upp en liten del av hagen som går ner mot sjön så killarna fick komma ut och äta lite gräs och maskrosor. Egentligen hade jag tänkt att öppna den hagen som ligger precis ihop med deras vinterhage och låta dem gå där några timmar på morgonen. Nu blir det inte så. Den hagen är en av få som vi faktiskt hann med att betesputsa i höstas och jag har haft den öppen även under vintern från och till. Lätt och praktiskt tänkte jag då den redan är uppsatt med tråd och allt.
Men den är fortfarande blöt och lite mjuk plus att gräset inte tagit sig så bra där. Så planen fick ändras. Då tänkte jag att jag sätter upp lilla skogshagen som jag använde vid inbetningen förra året. Det är en mysig lagom stor plätt och där växer örter, blommor, gräs i en salig blandning. Mer som ängsbete vilket tydligen ska vara väldigt bra både för hull och att hästarna blir sysselsatta då de måste söka det de vill äta. Men den planen fick också skrotas. Där växer det rätt bra, men vägen dit då man måste gå genom skogen och korsa bäcken var mjuk, lerig och för tillfället inte användbar. Ännu ett projekt på "att göra listan"; dränera och fixa HÅRD väg till lilla betet. Men hagen som går ner mot sjön som vi sådde för två år sedan, i söderläge, sluttande ner mot sjön där är det torrt och grönt med lite höjd.

Även min inbetningsplan har fått ändras. Moe tillhör ju riskgruppen, för att använda ett modernt uttryck. Han är lättfödd och kan snabbt gå upp i vikt. Att vara överviktig och äta gräs ökar risken för sjukdomar. För att hans förutsättningar skulle bli så bra som möjligt hade jag tänkt att hästarna skulle få gå i inbetningshagen på morgonen och vara i jordhagen resten av dagen. På morgonen är gräset som snällast mot hästarna, sockerhalterna är lägre och vid den tiden på dygnet då ligger den hagen i skugga, möjligen lite lätt morgonsol. Helt perfekt! 
Men då Louie snabbt tappat alla sina depåer nu vid pälsfällningen känner jag att hans behov av att äta gräs är stort. Det är ju lite som att välja mellan pest och kolera. Men jag resonerar som så att kan jag bara hålla igång träningen med Moe så kan vi nog hålla vikten i skack. Tappar Louie ännu mer i vikt då ser det inte så ljust ut. Nu har jag stödfodrat Louie med lusern, extra hö och alla möjliga grejer för att få upp vikten på honom, men det är inte så lätt. Speciellt då han mer eller mindre vägrar äta hö ute i hagen. Han bara går till varje hög, kollar och tittar på mig och bara säger Tycker du att JAG ska äta det där??!! Han lever verkligen upp till sitt namn Sir Louie.

Så nu, efter att ha handbetat hästarna i tre veckor där vi börjat med 20 minuter, ökat till 30 ända upp mot drygt 1,5 timme, kommer jag att stripbeta dem istället.Stripbetning innebär att man öppnar en del av beteshagen, så pass stor så alla hästarna får plats utan att trängas och sedan utökar man betet allt eftersom. Det har jag gjort de senaste fem åren och jag upplever att det blir lugnare för hästarna än när de förstår att gräset alltid finns tillgängligt.
Självklart finns det även hö att tillgå om de vill ha.

Igår satte jag upp tråden till hagen, hela tiden övervakad av Moe, Louie och Pogge. De kretsade som tre hajar vid grinden och bara väntade på sitt offer. Den rutan jag öppnat är full av maskrosor och det finns även gräs. När jag släppte ut dem tog de två steg innanför grinden sedan började de äta. Jag tror att Louie knappt lämnade gräsrutan på hela dagen. Moe och Pogge gick och vilade och gjorde annat, men Louie han åt.

Den första tiden nu gäller det att hålla koll på att hästarna inte blir för tjocka, att de rör på sig och håller igång så de mår bra. Jag kommer inte släppa dem på större gräsytor förrän efter midsommar utan nu får de långsamt beta sig ner mot sjön, en liten bit i taget. Visst det tar lite mer tid att flytta stolpar och tråd för avgränsningen, men hellre arbete än sjukdom. Fördelen med detta sätt att beta in en del i taget är ju också att hela hagen används och utnyttjas.
Blir lite betesputs by ponnies :-)
 

Läs hela inlägget »

Det känns som våren trots allt är på väg men det går lite segt tycker jag.  Vi hade några riktigt fina dagar med sol, mindre blåst och behaglig temperatur. Nu är det typiskt aprilväder, fast det är maj, med kall vind, regn och mycket växlande väder. Jag hoppas att resten av Maj kommer med den riktiga våren för jag längtar efter skön temperatur.

Jag har tusentals saker som jag vill göra, i stallet, i hagarna, i skogen, ja listan är lång och de flesta av dem kräver lite värme och torrt väder. Blir det bara torrt då ska jag kratta bort gammalt hö som ligger i hagen, jag har redan börjat, men det finns en hel del kvar. När grävmaskinen väckts upp ur sin vinterdvala så ska vi lägga nytt slitlager på vägen ner till hagarna samt innanför grinden. Nu har det komit upp mycket stora stenar och det vill jag inte ha. Vi ska även gräva upp en gammal dränering och ersätta med en ny som går tvärs genom hagen ner till bäcken. Det hann vi inte med i höstas.
Jag vill fixa till inne i ligghallen och fylla på med torv så det blir fint underlag därinne. Jag skulle också behöva måla klart ligghallen och sätta dit knutbrädorna.
Vi ska testa att köra med slaghacken efter traktorn och slå ner allt fjolårsgräs i de hagar vi inte använde ifjol. Skulle också behöva plocka sten i hagarna ner mot sjön och ja sätta upp stolp till den delen av betet som vi inte använde ifjol. Planen är att sätta upp all hagtråd till beteshagarna innan det hunnit växa upp för mycket. Lite plaststolpar ska bytas ut som inte hanns med innan vintern.
Jag ska även mocka ur den hage som jag bestämt mig för att använda som inbetningshage. Den är fortfarande lite för blöt än.

I skogen som är närmast hästhagarna har jag tänkt göra en promenadslinga. Tänker mig att kunna använda den skogsväg som redan finns där, röja bort lite sly och annat bara men också sätta vita plaststolp med tråd - utan el - så jag kan gå där och ha hästarna lösa. Framförallt för Moe som har svårt att lämna sin flock och det blir bara värre om han ska "sitta fast" i grimskaft. Jag tror det skulle vara bättre för honom och mig om vi lugnt kan gå där, han lös med sin frihet och jag med tryggheten att han inte kan springa ut på byvägen eller försvinna någonstans. Han kan själv bestämma om han vill vända och gå tillbaka ut i vanliga hagen och vi kan ta det i lugn takt helt efter hans önskemål. Även för Louie och Pogge kan denna slinga bli jättemysig både för promenader, vistas inne bland träden i skogen och som ridväg.

Inne i stallet ska det målas, spacklas och vi ska lägga klinker på golven i våra uppvärmda utrymmen. Toaletten ska få kakel och även ovanför diskbänken i foderkammaren ska det upp kakel. På utsidan ska gavlarna målas och en port till höförrådet ska köpas och monteras. Det finns en del att göra, hoppas tiden räcker till.

Hästarna har vårkänslor på flera sätt.
De fäller enorma mängder päls, känns som jag har fjunig päls överallt.  Moe har nästan bytt till sommarkostym och han är blank som sjutton. All träning som vi gjort och en mer strikt diet gör att han är lite slankare än tidigare. Det är som min härliga vän Åsa brukar säga, revben ska kännas, men inte synas och precis så är det nu.
Pogge har väl kommit halvvägs i pälsbytet. Han börjar bli blank och slät men på bakdelen och magen är det fortfarande lite lurvigt. Louie är den som fäller mest och har mest kvar vinterkostymen.
Han ser väldigt blank ut på hals och bogar där sommarpälsen är framme, det glädjer mig för ifjol fick han aldrig någon riktigt slät sommarpäls. Förutom pälsfällande så är alla tre är smutsiga och dammiga. De rullar sig i leran och vissa dagar ser de helt bedrövliga ut. Men jag antar att det är skönt att rulla sig när den gamla pälsen kliar och vill bort. Blir det bara lite varmare så planerar jag att ställa dem i duschen och spola av dem. Bara så man får bort all denna lera som sitter inne i pälsen. Detr spelar liksom ingen roll hur mycket jag borstar de ser lite halvdammiga ut ändå.

Alla tre är väldigt sugna på gräs så de spenderar mycket tid på att leta strån. De är också lite ystra och busiga. Mycket hopp och skutt när de leker och det är så himla roligt tycker jag. 

Läs hela inlägget »
Etiketter: småprat

Just nu är alla tre hästarna så himla fina i träningen. Känner mig verkligen lyckligt lottad som får följa med dem på deras resa. Det är en fröjd att se hur de lär sig nya saker från dag till dag. Alla tre utvecklas jättemycket och det gör mig otroligt glad och stolt.

Louie är pigg och fräsch och vissa dagar när allt stämmer känns det som att han är i sitt livs form! Han bjuder på så mycket energi och det är helt ljuvligt att få träna tillsammans med honom. Han har en sådan power, visar att han är stark, ståtlig på ett sätt jag aldrig skådat. Visst har han dagar då den där extra energin och gnistan inte riktigt finns där, men även då är han otroligt fin. Han älskar att göra sina träningspass och blir besviken om han "bara" får gå i hagen. Men det kommer nog att ändras lite när det kommer gräs.
Jag rider honom inte lika ofta nuförtiden, men vi hade ett magiskt ridpass längs byvägen häromdagen och det var det absolut häftigaste jag någonsin har upplevt tillsammans med honom. Han var lätt som en fjäder och studstade fram i långsam trav, nästan som piaff och det var bekvämt!! Han förmedlade samma känsla som den gången då jag fick äran att rida ett pass med Birgitta Järnåkers häst Karamelle. Ståtlig, stark, lätt och stolt. Är så tacksam att han bjuder på sådana guldkorn.
Annars består vår träning mest av att leka fram olika övningar och rörelser i frihet. Det passar honom jättebra att vi gör saker efter hans förutsättningar och kravlöst. Just nu leker vi med den spanska skritten, lite skolning i halten där han får lägga lite mer vikt på sina bakben och övergångar till olika gångarter. Planen framöver är att vi ska försöka hitta lite mer struktur och exakta kommandon till de olika rörelserna. Jag har varit slarvig med det. Vi har fokuserat lite extra på det nu några dagar så det går framåt, men det viktigaste för mig och Louie är att vi ska ha roligt och njuta av allt vi gör - Var glad och nöjd för vet du vad...precis som björnen Balou

Träningen med Moe har senaste tiden varit helt fantastisk. Han är så motiverad och känns både trygg och helt närvarande. Vi har jobbat ganska mycket med böjning, voltarbete och öppnan. Mestadels jobbar jag honom helt lös utan utrustning. Vi har en target ( den turkosa leksaken) som han följer och visar vägen. Ett nytt moment vi tränat in, allt enligt vår ridfröken, är att vi går på böjt spår, gör halt, stannar, står stilla startar och går över i öppnan och så varierar vi dessa olika moment. Han har verkligen blivit jätteduktig på det och fördelen med att det blir flera stopp och lite väntan är att han inte hinner rinna iväg och tappa fokuseringen. Det märks på honom att han blivit mer stark och stabil av detta arbete. Han har fått en väldigt bra kroppskontroll och är mer liksidig än tidigare.
Det som också känns kul med Moe är att han också bjuder på mycket trav. Tidigare har han inte varit så intresserad av att röra sig så mycket, men nu kan vi ha trav som gångart ett helt träningspass plus att vi kan göra saker i trav inte bara travarakt fram. Vi övar på att hålla trav på voltspår, smyga in mot en öppna och även kunna variera form och tempo. Magiska Moe har en fantastisk fin trav och jag längat allt mer efter att få sitta på hans rygg och uppleva den. Dock är det fortfarande en balansgång för ber jag om för mycket, för svårt där han måste ta i och anstränga sig då kan han flyga i luften. Det gäller att ha lite koll på honom och försöka läsa av hans reaktioner och signaler i tid.

Sadelträningen har varit på paus några dagar. En liten incident då en rejäl vind tog tag i vojlocken som låg på hans rygg och blåste iväg gör att han inte varit helt okej med att ha saker på ryggen. Onödigt och lite klantigt av mig att inte ha koll på vinden den dagen, men gjort är gjort. Vi har övat efter det och han är jätteduktig, även om jag ser och känner att han inte är helt lugn och tillfreds. För att göra det lättare har vi lånat Louies filtsadel som är lätt och häromdagen kunde Moe bära den under hela träningspasset. Vi kommer behöva jobba lite till för att han ska kunna slappna av och känna förtroende för sadel igen. Efter det hoppas jag att han även ska acceptera att ha en människa där uppe också.

Min underbara Black Beauty, Pogge utvecklas i en rasande fart. Han älskar sina träningspass och gör hela tiden sitt bästa. Han är den av dessa tre pojkar som lär sig snabbast och är otroligt smart. Jag förstår mer och mer vad Christofer Dahlgren menade då han sa att jag måste dela upp alla moment med Pogge i små delar. Tro mig har han fattat att längs långsidan ska vi göra en öppna - då gör han det! Det vi måste träna på är att slappna av, ta det lugnt, ta paus. Pogge är väldigt ivrig så vi behöver en stund innan vi hittar rätt arbetstempo. Början av varje träningspass blir lite som att jag säger; nu går vi lite här och checkar av kroppen och signalerna. Pogge säger; okej nu kör vi!! Det går liksom inte ihop så vi måste landa lite innan vi kan börja träna på riktigt.
Vi har nu börjat slipa lite mer på hans öppna och den är jättefin. Vi har börjat öva in förvänd öppna då den känns lättare att få till. När böjning, ställning kommer på plats och jag gör rätt då kan han tassa fram så långsamt och korrekt och han är så himla snygg!! Här känner jag att jag är begränsningen. Han vet och tycker att han kan och vissa dagar så blir han så trött på mig som tycker att han ska stanna och vänta, fippla med tygeln och annat. Vissa dagar så släpper jag tygeln och bara går med honom, då går han hur fint som helst helt själv!! Underbara gosse. 
Huvudfokus i hans träning nu är att fortsätta med halt/halvhalt som han tycker är jättesvårt, öppnan och groundwork. 

Det som känns kul är att Pogge också börjar bjuda på en önskan att trava- han anstränger sig jättemycket och hoppar in i traven för att inte det ska dra iväg i travhäst trav. När vi är ute på promenader och vi går rakt fram på obegränsade ytor då kan vi jobba mer med traven och jag känner att han verkligen behöver den. Än så länge är han inte tillräckligt stark för att hålla ihop sig med sina muskler och trava på en volt men han vill gärna och försöker. Min plan är att vi ska försöka hitta ett bra sätt att öva på just detta. Min idé är att han ska få vara helt lös och få följa en target. Jag tror det kommer att kunna hjälpa honom.
Under vår och sommar ska Pogge och jag fortsätta öva mot GroundWork provet. Om vi kommer testa att ta provet eller inte det får framtiden utvisa, men det är något att träna mot. Det känns som en rolig utmaning. 

Läs hela inlägget »

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar

Etiketter