Vår Blogg

När jag var liten slukade jag böckerna om den svarta hingsten och tittade på TVserien om Black Beauty. Det är verkligen något speciellt med dessa mörka skönheter, något magiskt, majestätiskt.  Nu har jag en alldeles egen svart skönhet i Pogge.


Pogge har nu bott hos oss i nästan tre månader, men på något konstigt sätt känns det som att han alltid varit här, han liksom hör hemma här. Svårt att förklara känslan, men det känns så självklart. 

Pogge är en riktig myskille, otroligt social och vänlig. Han gör alltid sitt bästa i alla situationer. När Louie och Moe säger - Nej det där gör jag inte!  säger Pogge Okej, det där har jag aldrig gjort förut, men jag kan testa. En fantastisk inställning, älskade häst.

Under dessa tre månader har Pogge och jag mest haft fokus på att lära känna varandra. Allt är ju nytt för honom med ny människa, nytt stall, miljön, hagar, två "bröder", träningsmetoder, rutiner, utrustning och gud vet vad. Vi har tagit det i lugn och ro, det viktigaste är att han känner sig trygg i sitt nya hem och med mig såklart.

Så även om vi inte gjort så jättemycket så har det hänt mycket med honom under dessa tre månader. Vi har spenderat mycket tid med att vara ute och gå, på vägen, i skogen, uppför, nedför över stock och sten. Det har hjälpt honom mycket och han har blivit starkare i sin kropp plus att han har bättre kontroll på sina ben. Han kunde vara lite "snubblig" i början, men nu är han säker på hovarna. Han orkar stå stilla och kan aktivera sina muskler att hålla ihop kroppen vilket var jättesvårt för tre månader sedan. Nu har även det mesta av vinterpälsen bytts ut till en mjuk, blank, svart, sammetslen päls. Han är så himla vacker!

Träningsmässigt har jag mest arbetat honom vid hand. Vi har börjat med enkla grunder inom AR och framförallt Ground Work. Vi har jobbat med Ledövningen, där jag ska kunna gå och få honom att sakta farten, öka farten och stanna i fyra olika positioner. Mina positioner är vid hans öga, vid bogen, sadelläge och vid hans bakben. I denna övning kan även jag se vilken position han föredrar och vilken som kan kännas svår. För att göra det ännu mer intressant och krävande - mest för mig - har vi även lagt till att vi ska gå synkroniserat i samma takt. När han startar sitt steg med höger ben ska även jag gå med mitt högra ben. Sådant nörderi håller vi på med när vi är ute och går i omgivningarna!  
Vi har börjat lite smått med det stillastående arbetet, men det tycker Pogge är svårt och lite konstigt. Även arbete i GW när jag ska gå baklänges är svårt. Pogge tar stora steg och han kan inte förstå varför jag står i vägen för honom. Louie hade också jättejobbigt med denna position tidigare, det är en vanesak plus i Pogges fall handlar det även om styrka då han måste gå lite långsammare och med kortare steg för att inte gå in i mig. Nu smyger vi in korta sekvenser när jag går baklänges så han vänjer sig och förstår att det inte är något konstigt med att ha mig framför näsan.  När vi arbetar vid hand så använder vi oss mest av longeringspositionen där jag går bredvid honom, det går mycket bättre. 

Två bra övningar som jag plockat fram ur arkivet är Birgittas "unghästövning". Den fungerar både vid hand och uppsuttet. Den handlar om att öka och minska storleken på volten. Uppsuttet använder jag vikthjälperna och styr med foten, följ med mig in eller följ mig ut ur volten. Klurigt tycker P.
Vår andra övning såg jag när jag var på Fair to the Horse förra året när Christofer Dahlgren undervisade. Där jobbar vi också på en cirkel och övningen går ut på att lära hästen mönstret cirkeln. Jag ställer ut konor och vi varierar att gå innanför, utanför, gå slalom mellan konorna. Efterhand kan man lägga in en tanke om öppna/sluta mellan konorna. Plus alla gångarter, fast vi är inte riktigt där än. 

Lite ridning har vi också hunnit med. Vi har testat oss fram med olika bett, vanligt tränsbett/ bridong, tvådelat, rakt anatomiskt, Nova bett. Nästa gång tror jag vi ska testa Cavemore, bettlöst med kapson och hackamoreskänklar. Vi har även testat olika sadlar och just nu får Pogge ha Moes grå sadel. När jag rider handlar det mest om att vi ska ha ett gemensamt språk. Det är lite omskolning från vanliga ridhjälper till akademiskt, samma resa som Louie och jag gjort. Pogge har dock en stor fördel då han är väldigt lyhörd och lättare följer viktjälperna än vad Louie hade för sisådär 10 år sedan.

Just nu är våra träningsmöjligheter en aning begränsade då byvägen är den plats där vi får förlägga all vår träning. Vår "ridbana" är blöt och geggig så där kan vi inte vara och stallplanen är inte heller i skick för träning. Lite synd då det är svårare att göra ett "bra" pass längs vägen, men det är vad vi har att använda oss av just nu så det är bara att gilla läget. Nu hoppas jag på bättre väder så det hinner torka upp så vi kan fortsätta vår gemensamma resa, jag och min Black Beauty.

Läs hela inlägget »
Etiketter: träning småprat

Årets hälsokontroll för Louie och Moe är avklarad. Den blev lite senare än normalt, vi brukar ha hälsokoll i början av året och nu hann det bli april.

Anledningarna till att jag valt att senarelägga veterinärbesöket är bland annat att jag verkligen ville att båda hästarna ska känna sig lugna och trygga i stallet - de flyttade ju in den 30 december så januari var inte lämpligt som jag ser det. Sedan florerade diverse sjukdomar i hästvärlden så då valde jag att avvakta tills kulmen lagt sig, ville inte chansa på att få någon smitta av vare sig kvarka eller virus när hälsoläget inte känts akut på något sätt.

Jag är ofta lite nervös inför dessa kontroller. Jag tycker jag har rätt bra koll på hur hästarna mår, men det finns ju vissa saker jag inte kan checka av i vardagen. Som tänder, hjärta och lungor. Louie är ju lite äldre så det är ju naturligt att hans tänder är slitna och han har haft kronisk bronkit med ganska svåra besvär så det är en anspänning för mig. 

Veterinär Gunnar tyckte det var kul och intressant att få titta i Louies mun. Det är inte ofta jag får titta i munnen på en sådan gammal häst sa G.Louie behövde inte få något gjort i munnen alls. Allt såg fint ut även om det finns några tänder som är lösa och slitna. Han äter bra, har fint hull och som G sa, han är helt perfekt! Han har fin käkmuskulatur och inga foderinpackningar och inte heller tendens till tandlossning med blödande tandkött. Jag brukar spola munnen på hästarna som en veckorutin och det tyckte G var bra. Fortsätt med det för det gör att eventuella foderrester spolas bort och då minskar risken för tandtroll (karies).  Ett annat bra sätt att "spara" på Louies tänder är att blöta hans kraftfoder så det blir mer som gröt så nu får han lucerngröt till kvällen och han älskar att slafsa och slurpa med det. Dock blir boxväggen vid krubban geggig, men det tar jag alla dagar i veckan. 

Moe fick också en grundlig kontroll och G sa till Moe, du grabben du har hamnat i paradiset!
Moes tandstatus var fin. Även han har bra käkmuskulatur och inga bettproblem. Moe hade lite vassa kanter på vänster sida. Jag fick själv titta och se att han hade lite sår längs kinden. Därför fick han hjälp att runda av det vassa samt en tand som hade en vass spets som stack upp mot överkäken.

Vi tittade på det sår som Moe har på höften och som han haft sedan vår första sommar. Jag har frågat ett flertal veterinärer om vad det är och fått lika många svar. Ingen har egentligen vetat vad det är utan det har mest varit spekulationer. Jag har även frågat hur jag ska göra för att få det att läka ihop. Såret sitter på ett utsatt läge och varje gång Moe rullar sig går det sönder. Även där har svaren varit tvedtydiga, låt det vara har varit den mest gångbara lösningen. Även om Moe inte har haft ont av såret så vill jag veta vad det är och hur jag ska hjälpa honom att få det att läka. Så det fick bli en biopsi som skickats på analys och jag fick äran att berätta att det är en hudtumör. Det hade G inte en aning om så nu fick han lära sig något av mig. Nu kan det låta hemskt med en tumör, men det är inte så farligt som det låter. Det är ett sår som blivit infekterat av ett virus som sprids via flugor, själva såret kallas hudtumör och är besläktat med inkar. Ni har vi behandlat det i några månader och den krymper hela tiden. Nu hoppas jag att vi kan få bort den helt och att den inte återkommer.

Pogge fick nöja sig med att snusa på veterinär G s jacka och vara sällskap. Han är både vaccinerad och har haft tandkontroll innan han kom till oss. En bra första introduktion till veterinären blev det med lite mys och klapp på halsen. 

Ett bra besök med många fina kvitton på att vi har en bra status! Som min pappa brukade säga, One apple a day keeps the doctor away fast i detta fall veterinären och äpplet byter vi ut mot morot. 

Läs hela inlägget »
Etiketter: småprat

Sedan vi flyttade hem till Veda har det hänt så otroligt mycket med Moe. Han har verkligen utvecklats på alla plan, både fysiskt och mentalt.

Jag upplever att han mår bättre nu, han känns mer harmonisk och betydligt tryggare än tidigare. Tryggheten tror jag själv kommer mycket av att han nu hanteras på samma sätt varje dag. Han vet vad som förväntas, hur vi förhåller oss till varandra och vilka rutiner vi har. Samma rutiner  och förhållningssätt gäller för alla hästarna så det råder inga tveksamheter överhuvudtaget. Att det bara är vi i familjen tror jag också spelar roll för det gör att vi alla kan vara mer avslappnade kring de situationer som kan uppstå. Det finns ingen utomstående som vi måste ta hänsyn till utan vi gör det på vårt sätt, som passar oss.

Moe är en mycket sensitiv häst. Han känner av minsta lilla osäkerhet och framförallt snappar han genast upp gällande känsloläge. Känner han att jag till exempel är trött och lätt irriterad då blir han precis likadan, är jag lugn och i balans är han likadan. Jag brukar "tona in mig" i hans energi, andas tillsammans, så vi är i samma energi och i harmoni med varandra innan vi börjar umgås. På så sätt tycker jag själv också att jag får en bättre bild över hur han mår för dagen. Om han är trött, pigg, lugn och så vidare. Det roar jag mig även med när jag mockar boxarna. Det är väldigt spännande och känna vad som dyker upp när man öppnar en boxdörr, vilken känsla som råder. Jag har en tid känt att så fort jag kliver in i Moes box blir jag irriterad, plus att han haft det stökigt och rörigt - ett tecken på att han inte är helt nöjd. Efter moget övervägande bestämde jag att han och Louie skulle få testa att byta boxar några nätter. Vilken skillnad! 
 
Moe själv har också väldigt lätt att ändra sitt känsloläge. Det gör att han stundtals är väldigt svår att läsa av. Ibland känns det som att "här kommer alla känslorna på en och samma gång". 
Han kan i början av ett träningspass vara fokuserad på sin uppgift och nästa sekund kan det knyta sig totalt och han blir stressad och vet inte alls hur han ska bete sig. Den som är allra bäst på att läsa av och tolka Moe är Louie. Med sin visdom och erfarenhet så har han en magisk förmåga att snabbt känna vad som gäller. Han tycks ha en inbyggd radar som gör att han vet exakt hur nära han kan vara Moe utan att störa sig med honom. Det märks väldigt väl att Pogge inte har samma fingertoppskänsla för han förstår inte att nu är det okej att vara nära och nästa sekund är den en fly förbannad Moe som skriker åt honom flytta dig! 

Jag tror också att den träning vi gör med positiv förstärkning hjälper honom att hantera omvärlden. Istället för att bli rädd och fly sin väg kan han nu finna en nyfikenhet i nya saker. Jag har märkt det vid flera tillfällen att han nu har fler valmöjligheter i sitt beteende. När han ser något kan han välja att gå och kolla vad det är istället för att springa därifrån. Häromdagen då snön åkte av stalltaket och det dånade som en lavin valde han att stanna med mig. Visst han tycker det är otäckt men hans spontana reaktion är att stå stilla vid mig istället för att springa iväg. Han är mer öppen och nyfiken och han agerar med en större trygghet än tidigare. Visst vi har fortfarande mycket kvar att arbeta med men det går sannerligen åt rätt håll.

Rent fysiskt känns Moe stark och stabil. En spännande sak som hänt är att han har bytt sida på all sin man. Kloka hästgubbar och gummor brukar säga att hästens man representerar hela hästkroppen och om någon del av manen ligger på motsatt sida så beror det på en obalans. Moe har alltid haft delar av manen på båda sidor om men under senhösten så bara vips bytte all man till en sida. Förbryllande och spännande. Nackdelen är att jag har jättesvårt att fläta hans man för den ligger liksom på fel sida för mig. Men det tar jag alla dagar i veckan om han mår bra.

Det har tagit tid och mycket tålamod att komma dit vi befinner oss idag  och vi har fortfarande mycket jobb framför oss. Moe har många stenar som ligger i hans ryggsäck och visst, vissa dagar och stunder har jag känt att det kanske är för mycket för mig att jag kanske inte kan hjälpa honom att minska på bördan. Men jag får dagligen bevis på att vissa stenar numera bara är gruskorn i ryggan och en del har vi kunnat lägga utanför ryggsäcken helt och hållet. 

Jag är otroligt stolt över honom, över den resa vi gör tillsammans. Idag är jag lite extra stolt då vi kunnat ta ett ridpass på stallplanen i lugn och harmoni. Även om snickarna spikade panel på huset, använde spikpistol, sågade brädor och klättrade på byggnadsställningen. Han har verkligen mognat min vackra vän, min älskade Moe.

Läs hela inlägget »

Jaha, vad sjutton ska det här inlägget handla om?
Tre hästar, tre olika personligheter och tre olika raser. Varmblodet Pogge, kallblodet Moe och Louie som är halvblod; lipizzaner/ fullblod. Då blir det en varm, en kall och en halvfull. 

Att stallet nu inhyser tre härliga gossar känns jättebra.Det har stundtals varit lite stökigt då de inte hittat sina positioner men det går bättre och bättre. Nu är det mest vid fodringen som det blir lite jagis och gruffande, men de bråkar inte utan markerar, visar med sitt kroppsspråk vad som gäller. De vilar alla tre tillsammans, då är det inget stök alls.
Jag tycker det känns skönt att de både kan vara ihop och även ha möjlighet att gå iväg och vara för sig själv en stund. Det känns som att alla tre accepterar varandra och jag tror själv att det kommer bli anorlunda när vi närmar oss vår och försommar då hagen blir större och det finns mer att göra på dagarna, till exempel leta grässtrån. 

För vår träning är det också mycket lättare nu när de är tre. Louie och Moe kunde inte vara ifrån varandra utan att bli stressade, ingen av dem klarar av att bli lämnad ensam. Men nu fungerar det jättebra och jag kan få viktig egentid med dem var och en för sig. Känns helt fantastiskt skönt att kunna gå ut på promenad, ta en tur i skogen eller gå till träningsbanan med vetskapen att de andra två har det bra tillsammans. 

Moe är den som tagit kommandot och är den som styr upp flocken. Han bestämmer vem som ska äta i vilken hög, vem som får komma fram till grinden och i vilken ordning man går in och ut. En ny roll för honom och han tar den på stort allvar. Jag märker på honom att det tar på krafterna, vissa dagar är han riktigt trött. Det är inte alltid så lätt att hålla ordning på de andra två. När Moe tycker att Pogge stökar med Louie då rycker han in och säger ifrån. Han vet att man måste vara varsam om sin röda vän. Det märks även på Moes beteende att när han vill flytta på Louie så gör han det på ett mjukare sätt, med Pogge är det mer FLYTTA DIG NU!! 

Louie och Pogge kommer fint överens, men ibland vill Louie vara ifred och Pogge vill leka. Louie har ofrivilligt blivit lekfarbror, men han fixar det jättebra. Lite bus och lek en stund sedan säger Louie, kom vi rullar oss i snön och sedan kan vi äta. När Louie vill vara ifred går han ofta och ställer sig nära Moe. På förmiddagarna brukar Louie och Moe vila tillsammans när Pogge städar undan allt hö som finns kvar från morgonen. Det känns som att dessa tre individer kompletterar varandra på ett bra sätt. Det finns både lugn, energi, lekfullhet, nyfikenhet och trygghet. 

Nu är det nästan en månad sedan Pogge flyttade till oss. Fast det känns som om han varit här mycket längre. Jag tycker att han snabbt funnit sig tillrätta i sitt nya hem. Pogge är otroligt lättsam, har god ordning i boxen,lätt i all hantering och mycket social i sitt sätt. Han trivs med att vara aktiv och när vi tränar gör han sitt bästa hela tiden. Jättekul att arbeta tillsammans med och jag tycker han gör stora framsteg hela tiden. Nu i början tränar vi mest vid hand och vissa dagar går vi ut på promenader i byn. Inget tycks bekomma honom utan han följer snällt med och tittar nyfiket på det mesta. Det ska bli otroligt spännande att börja ridträna honom, men just nu är underlaget inte det bästa så vi fortsätter med handarbetet.

Läs hela inlägget »

Stall Weda har äran att välkomna och presentera - Ris di Poggio!
Pogge som han kallas till vardags är ett italienskt varmblod på 8 år. Nu har han bott hos oss i en vecka och han är verkligen en vänlig själ, mysig, social och otroligt snäll. Vacker och ståtlig är han också.

Att det skulle vara tre hästar i stallet har hela tiden varit min plan. Två hästar är i många situationer lite sårbart, jag minns själv min ångest när Louie hastigt blev lämnad ensam då hans dåvarande kompis blev sjuk. Den känslan vill jag inte uppleva igen - även om allt brukar lösa sig på bästa sätt.
Att vi skulle bli tre redan nu var väl inte helt planerat, men ibland griper ödet eller universum in och styr upp det hela så nu är han här!

Flocken börjar så sakteliga hitta sina former. Även om det gruffas och flyttas en del så fungerar alla tre bra tillsammans. För varje dag som går blir de lugnare och mer sammansvetsade som en trio. Idag stod de alla tre och sov tillsammans så det känns fint för mig. Louie och Pogge är väl de två som funnit varandra bäst, de är lite lika i sitt sätt att vara.

 Tidigare i sitt liv har han hunnit med att tävla på travbanorna, han har testat hoppning, men trivs bäst med att träna dressyr. Han är otroligt sensitiv och man behöver bara tänka vad man vill göra så uppfattar han det. Väldigt känslig för vikthjälper och han älskar att träna! Han vill verkligen ha en uppgift och att bara gå och skrota i en hage det är inte hans grej.
Vi har redan hunnit med att börja lite lätt med GroundWork vid hand. Vi gör lite lätta korta pass nu i början så hans kropp och huvud hinner med att ta emot allt som händer och sker. Han lär sig fort och är verkligen en fröjd att arbeta tillsammans med. Jag känner stor tacksamhet över att jag får ta hand om och förvalta denna ljuvliga gosse.


Pappa jag vill ha en italienare uppfödd på pizza och pasta - kan inte låta bli att referera till denna låttext av Galenskaparna /After Shave, speciellt då min härliga vän Åsa sjöng den för oss som ett extra välkomnande till vår Italienare.
Välkommen vackra gosse!

Läs hela inlägget »
Etiketter: nyhet

Nu har vi gått in i ett år och killarna har ÄNTLIGEN få flyttat in i stallet! Det är en så skön känsla och samtidigt känns det lite overkligt.

Nu är stallet inte helt klart, återstår lite hantverkarjobb som ska slutföras under veckan.
All el är inte klar, det återstår lite VVS jobb innan avloppet kan kopplas in, men hästarnas del är mer eller mindre färdig och jag har fått belysning och värmande element i " mina" utrymmen. Så lyxigt att få äta sin lunch inne och i värmen.

Dagen före nyårsafton fick Louie och Moe komma in och provsov i sina boxar. Det tog en stund innan de kunde komma till ro och börja äta mat och släppa på kontrollen. Jag satt hos dem i mörkret och vid flera tillfällen kom Louie eller Moe fram och kollade så att jag fakstiskt var kvar. När båda slappnande av och åt då kunde jag lämna dem.

Innan första riktiga natten inne har vi övat på att vara i stallet. Stå i boxen, stå på stallgången och sista dagarna innen premiärsovningen fick de äta sin lunch inne. Louie har varit mycket skeptisk till att vara i sin box. Stallet har han glatt knatat in i och undersökt, men att vara inne i boxen har han förknippat med något mindre trevligt. Första natten gick dock bra, även om det var lite ovant för dem. Sedan blev det lite mer skarpt läge med nyårsafton. 
Nyårsnatten blev orolig, mest för Moe som har det jobbigt med blixt och dunder, men det gick ändå bra. 

Efter en vecka i nya hemmet tycks båda trivas väldigt bra. Moe som är lite utav en strulkuse i boxen har nu väldigt ordningsamt. Min känsla är att han kan koppla av bättre och slappna av nu när de är mer skyddade. Båda har fungerat jättebra i uteboxarna också, men Moe som har ett kontrollbehov har nog blivit lite störd av våra nattliga besökare från skogen och bilar som passerat ute på byvägen. Nu ligger han och både vilar och sover betydligt mer än när de bodde ute.
När väl Louie förstod att boxen inne är precis samma som boxen ute - en plats för mat och vila - så har han snabbt hittat sin vanliga rutin. Han går nu även lös till och från stallet morgon och kväll. Det känns jätteskönt! 

Vi har valt att ha stallet ouppvärmt, vilket passar bra när jag har två mammuttar med björnpäls ;-) Just nu håller temperaturen sig på mellan 4 och 8 plusgrader, lite beroende på hur varmt det är ute. Men det känns svalt och fräscht när man kommer på morgonen och inegn av hästarna är svettiga så det är perfekt. När fläktsystemet kopplas in och kommer igång återstår det lite justeringar så vi får till en bra och jämn inomhustemperatur. Dagtid låter jag stalldörrarna stå öppna när vädret tillåter, mockningen blir extra njutningsfull till ljudet av fågelkvitter. Eftersom vi kommer att ha cirkulerande vatten till boxarna och till duschen finns det ingen risk för att vattnet ska frysa även om vi kör med dörren på vid gavel. Detta system är inte inkopplat än, men troligtvis blir det klart på tisdag. Det kommer finnas slangar vid boxarna så det blir lätt att fylla på vatten i hinkarna, lite samma princip som vi hade när vi bodde i Gårdtjärn. 

Nu finns det en hel del kvar att göra i stallet. Så fort hantverkarna är klara ska jag städa och fixa till de olika utrymmen, så det fungerar för stunden. Det rum som är mest färdigt just nu är sadelkammaren. Där hänger nu sadlar och huvudlag på rad, så nu kan jag äntligen ta tag i ridningen igen. Under våren och sommaren ska vi måla och tapetsera, sätta kakel på toaletten och ovanför diskbänken i foderkammaren och ordna med annan golvbeläggning än bara betong. Jag har en färdig plan i huvudet hur jag vill ha det, men nu finns det inte tid plus att vår gjutarmästare tydligt sagt att plattan måste få tid att sätta sig innan man lägger klinker eller målar. Hans ord är min lag! 

 

Läs hela inlägget »

Oj, oj oj vad tiden går fort! Idag är det på dagen fyra månader sedan killarna flyttade hem till Veda. På något konstigt sätt känns det som att de bott där längre, att de alltid varit där eller att meningen alltid varit att de ska bo just här.

Under dessa fyra månader har det hänt mycket. Det har byggts hagar, nästa års betesmarker har plöjts, harvats och såtts, det har grävts och fixats med el och vatten till hagen och vårt stora projekt med stallet tuffar på.
 
Stallprojektet har dragit ut lite på tiden av olika orsaker, men idag gjöt man det sista av golvet i människodelen ( foderkammare, selkammare & tvättstuga/torkrum) samt hästdusch och stallgång.
Nu ska innertaket sättas upp på hela ytan,ventilationen ska ordnas, lite el och VVS ska till och boxarna ska monteras. Jag säger som i filmen "Vi hade iallafall tur med vädret", eller snarare har tur med vädret! Det hade kunnat vara betydligt sämre förutsättningar, men nu dröjer det förhoppningsvis inte så länge förrän vi kan flytta inomhus.

Det går dock ingen nöd på Louie och Moe. De tycks trivas jättebra i sina stora uteboxar, svalt och skönt och frisk luft, passar perfekt för dessa påpälsade gossar. Men jag längtar tills vi kan flytta in i Stall Weda. Min vardag kommer bli bra mycket smidigare när allt är samlat på samma ställe och jag slipper släpa på det mesta mellan hagar och maskinhall. Jag saknar att inte ha varmvatten och ett varmt rum att gå in i när det är sämre väder och att kunna spola av mina otroligt smutsiga hästar!

 Alla våra odlingsbara marker har varit sjöbötten tidigare, väldigt rik på mineraler och annat bra, det är säkert därför det växer så bra här också. Men leran på Veda inte är som vanlig lera.
Jag har aldrig varit med om något liknande, den är kletig, blank och fastnar otroligt bra på både skor och hästpäls. Mina skor får liksom en extra sula under sulan bestående av denna lera som sedan sitter som berget. Att kratsa ur hovarna eller försöka borsta ur pälsarna på två rulltokiga hästar är mer eller mindre ett heltidsjobb. Plus att när jag borstat dem rena och piffat till manar och svansar då går det inte många minuter innan de båda lyckats hitta den bästa rullplatsen igen. Men hästarna mår bra och vad gör det om de är leriga? När vi väl flyttat in i stallet då ska hästarna få sig en SPA-dag. Duscha, shamponeras och piffas till inför vintern och en ordentlig genomgång av deras kroppar med massage!

Men förutom mer byggtekniska saker så händer det även mycket med hästarna. Att få ha dem hemma och kunna sköta dem på "mitt" sätt är rena drömmen. Moe har utvecklats massor i träningen och han känns mycket lugnare och harmonisk, bättre balans i kropp och själ. Det är så roligt att få arbeta tillsammans med Moe, han har en sådan glädje, nyfikenhet, energi och lite bus. Sedan vi flyttade hem har han har även slutat med flera av sina "ticks" som han haft tidigare.  Jag tror att det passar honom bättre med samma människa som talar samma språk hela tiden. Det blir lättare för honom på alla sätt och vis det gäller även för Louie. Även Louie utvecklas i träningen, han slutar aldrig att förvåna! Han har liksom kommit in i en ny fas i sitt liv och det är helt magiskt vad det finns saker i denna gosse. 

Jag själv tycker det är superskönt att ha hästarna själv, att få vara den som släpper ut dem på morgonen och tar in dem på kvällen. Jag har betydligt mer koll på hur de mår och allt sådant än tidigare. Även om det vissa dagar kan kännas tungt att kliva upp tidigt eller åka iväg sent på kvällen så är det definitivt värt det. Plus att det är bara nu under byggtiden som jag måste åka mellan hela tiden. När huset väl är på plats och vi kan flytta in då blir det helt makalöst bra!

Läs hela inlägget »
Sir Louie & Moe hemma på Veda Sir Louie & Moe hemma på Veda

Så kom vi iväg till vår gård på Veda. Lite tidigare än beräknat men ibland måste man ändra lite i planen. Min ursprungliga plan var att hästarna skulle flytta hem när stallet var färdigt. Nu blev det inte så utan vi flyttade tidigare än beräknat.  

Det finns flera anledningar till att flyttlasset gick men de två skäl som avgjorde var att hästarna skulle få komma ut på bete och att jag inte orkade åka fram och tillbaka mellan hem, Veda och hästarna.
 

När jag väl bestämt mig blev det många långa dagar med hårt jobb för att få allting klart så hästarna kunde flytta in. Vissa dagar var jag helt galet trött. Vid ett tillfälle åkte jag till och med fel väg när jag skulle åka hem på kvällen.Eftersom stallet inte var klart köpte vi en ligghall som sedan byggdes om till två uteboxar, hästarnas sommarstuga. Hagarna skulle sättas upp, stolpar, tråd och sedan el och vatten till hagen.


Att killarna skulle åka i hästbuss hade jag bestämt tidigt. Båda är ovana att resa och oftast åker de bättre i buss än i vanligt släp. Jag hade först tänkt att hyra en lastbil och köra dem själv, men sedan kände jag att jag helt enkelt inte orkade. Så för att underlätta för mig själv bokade jag hästtaxi med Camilla Wrangfalk. Ett mycket bra beslut. Kan verkligen rekommendera det! Enkelt och smidigt plus ett proffs som kör. Lastningen gick jättebra, bättre än förväntat! Moe fick gå på först. Han nosade och kollade lite. Hmm ska jag verkligen åka i den där. Jo men Moe vi ska ju åka hem nu. Okej, så var han på plats. Louie hade lite jobbigt då Moe försvann ut ur stallet, så han hade bråttom att komma ut till bussen. Han nosade på Moes rygg för att försäkra sig om att han verkligen stod där. Nu åker vi hemåt, till gräset! 
Resan gick bra även om det blev jobbigt både med värmen och stress. Två genomsvettiga gossar anlände till Veda. Camilla som körde hästbussen gjorde ett suveränt jobb och anpassade resan efter hästarnas önskemål.  

Första dygnet blev lite jobbigt för båda killarna. Inte så konstigt med tanke på att de båda bott på samma plats under en längre tid. Jag spenderade hela dagen  med dem ute i hagen vilket var otroligt skönt för då hade jag hela tiden koll på dem. De fick komma in tidigt första kvällen och det dröjde inte länge förrän båda somnade efter denna händelserika dag. Efter bara något dygn kändes båda killarna helt hemma. Vi bodde hela semestern i husbilen som parkerats utanför deras hage. Så skönt att kunna ha dem under uppsikt hela tiden i början. Tryggt för både hästar och människa.

Första tiden på Veda hängde vi bara i hagen, för mig kändes det viktigt att killarna fick landa i sin nya miljö utan krav. Njuta av att ha stora ytor att röra sig på och mumsa ute på betet. Vi gjorde lite utflykter med kravlösa promenader i skogen och ute på byvägen så de skulle lära känna sin hemmiljö. Flera gånger när vi varit ute på vår egen mark har Louie tagit täten och det är precis som att han vet exakt vart vi ska. Jag undrar om han varit här förut eller om han "sett" platsen via mig. Moe har visat att han är en riktig skogsmulle. Han fullkomligt älskar att ströva i skogen, fast vi rör oss på platser han aldrig varit på förut känns det bara så lätt och självklart.

Att bo i uteboxar har fungerat jättebra för dem båda, speciellt under sommaren då det var så varmt. Häromdagen slog det mig att Louie som ofta har problem med sina ögon har varit helt besvärsfri sedan vi flyttade hem och jag tror det beror på den friska luften. 
Båda killarna har snabbt anpassat sig till livet på Veda, det är som att de båda känner att de är hemma. Jag hoppas och tror att de älskar platsen lika mycket som vi gör. 


Ledljus från ett fönster genom lager av dis
En doft av nybakt rågbröd spår av omtanke och liv
Sommarblekta lakan i en skön, nybäddad säng
Är det så här det känns att komma hem
Cajsa-Stina Åkerström 

Läs hela inlägget »

Så kom den där dagen. Den dagen som jag drömt om, längtat efter och så många gånger tvivlat på att den aldrig någonsin skulle komma. Dagen då jag och hästarna lämnade den plats som varit deras hem under sådan lång tid. Dagen då det var dags att säga Tack och hej Gårdtjärn.

För mig och Sir Louie blev det 13 år och 146 dagar, för Moe 2 år och 73 dagar. Jag tror inte vi skulle ha stannat så länge om vi inte trivts så bra plus att jag för länge sedan lovade Louie att han inte skulle behöva flytta förrän den dagen då vi flyttar till vårt eget ställe. Känns verkligen bra att jag kunnat hålla det löftet till honom.

När man har bott på samma plats så länge som vi gjort så har vi såklart varit med om en hel del. Vi har träffat en massa härliga människor, fått flera goda vänner, lärt känna många underbara fyrfotingar, hästar, katter och hundar. Vi har haft framgångar och bakslag och upplevt både glädje och sorg.
Det finns mycket vi kommer att sakna nu när vi flyttar. Alla trevliga människor i byn, våra långa promenader i skog och mark, Öhléns goda maskrosor, ängen där jag och Louie brukar leka och busa, gammelvägen och vår favoritplats vid tjärnen.

När vi nu ska samanfatta den här tiden så dyker många härliga minnen upp. Stallkatten Skorpan som alltid valde att göra race över spångången när man krattat och gjort fint - en klassiker! Vigseln ute i hagen vid tallen och festen i ladan, alla kurser med Birgitta. Tiden då alla i stallet tränade Akademisk Ridkonst, då vi hade gemensamma träningar och verkligen kunde följa varandras utveckling på nära håll. Mysigt julfirande i stallet med gröt och skinkmacka tillsammans med hästarna.
När man av misstag öppnade fel grind ut till betet och Louie och Pälsen rymde ut i skogen, Peacan och Caspian var uppfostrade och gick genast tillbaka in i jordhagen, men Louie ville visa Pälsen vart det fanns jättegott gräs. Tiden då alla hästarna gick i samma flock, fullt stall till bara Louie och Stjärn Jo.
När Louie skulle hjälpa Peacan med att hitta galopp och han bara drog järnet över lägdan. När jag fick vara groom och uppleva mitt första travlopp med Nina och Equine Gel på Hagmyren. Ninas sopskola, vet inte om jag klarade det testet och fått godkänt. Första gången vi skulle sätta upp alla beteshagar. Jag stod som ett stort frågetecken och fattade ingenting gällande hagar och trådars betäckningar, det visade sig att min partner var lika ovetande som jag så det gick väl sådär, men vi hade kul och skrattar än idag åt det. Jobbiga och ledsamma avsked då vänner flyttat och några av Louies kamrater som vandrat vidare över regnbågsbron. 
Det finns hur många minnen som helst.

För mig har dessa år varit en bra skola och jag anser mig nu vara redo att sköta en egen gård med allt vad det innebär. När stallet drevs av gården fick jag möjligheten att ha en aktiv roll i det vardagliga arbetet vilket jag är otroligt tacksam över. Jag har lärt mig att planera och tänka ut smarta lösningar för att underlätta arbetet, ett tänk hur hagar ska se ut och användas på bästa sätt under hela året, allt i från inbetning till att hålla markerna rena från parasiter, göra självlåsande säkringar av hagtråd och mycket, mycket mer. Det gården inte lyckats lära mig är att sätta hagstolparna rakt, men nu har jag många hektar att öva på så jag ska nog bli en fena på det också till slut.

Så från mig, Sir Louie och Moe Kringsjå, Stort TACK Gårdtjärn för allt vi fått uppleva, allt vi fått vara med om, allt vi fått känna och allt vi fått vara en del av. Kram och på återseende!
 

Läs hela inlägget »

Efter min och Moes senaste lektion med Angelica fick vi uppgift att arbeta med att stärka kontakten/ relationen mellan oss - connection training.

Det jag behöver arbeta med är att få Moe att ha och behålla sitt fokus på och med mig. När han ser saker så "fryser" han fast. Kommer det till exempel en bil på vägen står han helt stilla och följer den med blicken tills han inte kan se den längre och då står han fortfarande kvar ett tag till. Tidigare då valde han att fly när något dök upp så vi har gjort framsteg från FLYKT till FRYS.
Nu är meningen att vi ska komma vidare till, Okej jag ser en bil, men jag behöver inte hålla koll på den utan jag kan faktiskt vara med dig nu. Det här är inget som går att lösa i en handvändning, det kommer att ta tid. Att bryta ett invant mönster tar tid och kan även vara svårt. Min känsla är att detta beteende/ sinnesstämning är väl inpräntat i hans sinne och kropp sedan lång tid tillbaka. Jag tror också att han förstärker sig själv och sina rädslor genom dessa reaktioner, på ett negativt sätt. Men nu har vi börjat med ett nytt positivt mönster och jag ser redan en massa framsteg på dessa fyra veckor som passerat.

Det vi gjort hittills är att jag vid träning belönat Moe när han väljer att vända sig mot mig, sitt huvud, sin uppmärksamhet. Vi har gått upp mycket i belöningsfrekvens för att inte tappa hans fokus. Våra första träningar gick vi bara tillsammans bredvid varandra. Jag bad honom stanna, starta och helt enkelt vara med mig,följa med mig. Den första träningen valde jag att behålla grimskaftet på, vilket underlättade för honom att förstå att jag ville att han skulle följa med mig när jag traskade runt i mina konstiga mönster. Efterhand har han fått vara lös. Första gångerna smattrade klickern nästan hela tiden, men även här har jag stundtals kunnat gå ner i frekvens, lite beroende på i vilken miljö vi befinner oss i. 

När vi är inne i ladan eller på gårdsplanen så går det riktigt bra. Där känner Moe sig trygg och det händer inte så mycket "oväntat" som han måste ha koll på. Kommer vi ut på byvägen så är det fortfarande svårt. Här känner Moe att han har ett behov att ha koll, titta på allt och då har jag inte lika stark dragningskraft. Meningen är ju inte att Moe ska bli avtrubbad och inte få titta på saker - tvärtom. Min önskan är att han ska våga titta och undersöka saker fast i en lugn sinnesstämning och samtidigt kunna ha kvar sitt fokus med mig.

Det jag märker väldigt tydligt är att jag själv också måste vara lugn, trygg och inte hetsa upp mig, bli rädd eller liknande när Moes stress slår på. Det gäller att inte dras med i hans sinnestämning utan jag måste behålla mitt lugn, andas och låta mina känslor smitta av sig på honom. Bara genom att vara få honom att komma tillbaka till mig. 

Häromdagen var vi ute på promenad i byn och det gick riktigt bra. I ett dike hade en massa bråte tinat fram och då Moe fick syn på detta monster då hoppade han till, fnös och blev spänd, men valde att stå kvar hos mig. Jag berömde honom, klickade och klappade honom. Jag frågade om han ville kolla på det som låg i diket. Tveksamt tog han ett steg framåt sedan hoppade han till igen, fnös men valde att stanna bredvid mig. Okej sa jag du behöver inte, du bestämmer helt själv. Ett, tu tre så var han nere i diket och kollade på detta skräckinjagande monster. Han fick den tid han behövde. Jag stod kvar på vägen, berömde, klickade och uppmuntrade honom att han var duktig. När han kom upp ur diket fick han sin belöning. Sedan fortsatte vi, han behövde få trava några steg för att få bort stressen ur musklerna, men sedan kunde vi fortsätta i mer människovänlig fart.På hemvägen passerade vi samma ställe igen - ingen reaktion från Moe alls utan det var liksom bara hur lugnt och fint som helst.
Just sådana situationer stärker oss. Moe blir tryggare i sig själv då han märker att saker inte alltid är livsfarliga och att han får möjligheten att utforska, ta egna initiativ, i sin egen takt. Det är ingen som tvingar honom utan han väljer själv. Det stärker även vår relation på ett positivt sätt. 

Läs hela inlägget »
Etiketter: träning reflektioner

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar

Etiketter