Vår historia, Sara & Sir Louie

Min dröm går i uppfyllelse - jag äger en livs levande och alldeles egen häst!

Allt började i Januari 2005 då jag bestämde mig för att förverkliga min dröm att ha en alldeles egen häst. På ridskolan där jag var elev fanns Sir Louie som var less på att vara ridskolehäst.

Sir Louie hade varit ute till försäljning i nästan ett helt år och efter lite grubblande bestämde jag mig för att vi skulle flytta ihop.

Eftersom jag inte tyckte att jag kunde speciellt mycket om hästar passade det perfekt att vi fick flytta in hos vår ridskolefröken Annika på hennes gård.

Den 23 februari lämnade vi ridskolans trygga värld och livet som hästägare hade börjat. Om jag vetat då hur krokig vår gemensamma väg skulle bli, ja då kanske jag skulle ha tagit det säkra före det osäkra och valt att fortsätta som ridskolelev, men tur är väl det att man inte vet i förväg vad som väntas.

 

Hjäääälp jag har fått en bulldozer!

De första månaderna som hästägare var minst sagt enkla...

Sir Louie var som en bulldozer eller stridsvagn... Som ridskolehäst var han van vid helt andra rutiner och att sätta nya regler för tillvaron tillsammans med mig var inte det lättaste.

Ny miljö, nya människor och hästar, bo i en stor box, vara ute nästan hela dagen OCH att inte få göra som han själv ville.

Att gå till och från hagen var ett företag, att lämna gården var omöjligt och han kunde inte vara ensam inne i stallet utan att mer eller mindre riva hela byggnaden.

Varje dag var som att brottas med en stor, tung och envis noshörning.

Hur i fridens dagar kunde den ganska trötta, sega varelsen från ridskolan förvandlas till ett monster på bara några dagar? Den där glädjen som jag trodde jag skulle få uppleva byttes snabbt ut mot en ständig kamp och en massa tårar. Jag funderade till och med på om jag kunde ringa till ridskolan och fråga om jag kunde få lämna tillbaka honom.

Som tur är är jag envis och vägrar ge upp. Jag fick fin hjälp av min nyfunna vän Anna och hennes häst Victor Crown som lärde oss grunderna i hästkommunikation.

Efter några rejäla duster gällande ledarskapet mellan Sir Louie och mig fick vi till slut ett språk som både han och jag förstod och då blev livet mycket lättare. Vi började känna varandra, vi hade regler som vi båda kunde leva med, vi satte rutiner för hur saker och ting skulle göras.

 

Att väcka upp kroppen och aktivera knoppen.

Efter alla år som en av ridskolans trotjänare hade Sir Louie slagit av delar av kroppen och helt enkelt slutat känna efter. Nu i efterhand förstår jag att detta var något han gjorde för att överleva som ridskolehäst. Missförstå mig inte, Sir Louie kom från en bra ridskola där han fick bra omvårdnad, men nya ryttare hela tiden som säger olika saker och med varierande utbildning. Ryttare som dunsar i ryggen och håller hårt i munnen, hur klarar man det?

Nu började han visa hur han egentligen mådde i sin kropp och själ. Sir Louies muskulatur var stum och ganska hård, hans bakben var helt raka, man såg inte hans kotor. Pälsen var sträv och när man drog med fingrarna genom pälsen fastnade man liksom. Han stresstuggade, klapprade med tänderna vid ridning och formligen kastade i sig sin mat.

Ännu en gång fick vi fantastisk hjälp av vår räddande ängel Anna som arbetar som hästmassör. Till en början var massage för jobbigt för honom, han fick istället akupressur och healing som gjorde honom gott. För att få igång cirkulationen i benen gjorde vi omslag med ricinolja, för att rensa ur slaggprodukter ur kroppen fick Sir Louie äta kurer med cellsalt. Sakta men säkert började kroppen att vakna till liv.

 

Självförtroende, att vidga sina vyer och bli en nyfiken figur.

När Sir Louie och jag började vår resa tillsammans var han en ganska bufflig och osäker kille. När saker blev jobbiga tog han till sin styrka för att komma undan - både vid ridning och hantering. Jag har vid flera tillfällen hängt i grimskaftet bakom Sir Louie och åkt med skorna i leran då han bara bestämt sig för att gå åt ett annat håll än jag tänkt mig. Om han bstämmer sig för att gå åt ett annat håll - då gör han det oavsett vad ryttaren eller den som håller i grimskaftet säger. Det är då hans "alter ego" DORIS kommer fram. Det känns ganska så avlägset idag och vi ser det mer som en ganska "komisk" händelse som vi kan berätta om och skratta åt. Tillsammans har vi arbetat bort en massa olika olater och även trauman - som att åka transport. Sir Louie råkade ut för en hemsk olycka i en hästtransport några år innan han kom till mig och det sitter fortfarande kvar sviter av den händelsen i hans minne. Men med idog träning och god hjälp har vi kunnat göra två korta resor utan några större problem. Han kan till och med lasta sig själv vilket stärkt hans eget självförtroende! Trots att han bevisligen klarar av att åka transport så har jag och Sir Louie bestämt att han inte ska behöva åka iväg på kurser och annat. Eftersom han inte gillar att lastas och åka transport vill jag inte utsätta honom för det.  

 

Ett livsavgörande beslut - allt eller inget.

Efter ett år som hästägare fttade jag ett viktigt beslut. Att ha häst, man, hus och vara chef är en svår kombination. Mina arbetsdagar började klockan åtta på morgonen och jag kom hem från stall och arbete runt tio på kvällarna. Jag kände att det var ohållbart för mig att fortsätta på det sättet. I mars 2006 lämnade jag mitt heltidsjobb som chef och ägnade istället sex månader åt att vara hästägare mer eller mindre på heltid. Jag är oerhört glad och tacksam över att jag hade möjligheten att ta detta "sabbatsår". Visst fanns det vänner och bekanta som tyckte jag blivit helt galen som sa upp mig från mitt dåvarande drömjobb, men jag ångrar mig inte! För Sir Louie och mig var den här tiden mycket viktig. Under dessa månader då jag hade full fokus på honom lade vi grunden för hur stark och speciell vår relation är idag. Det finns verkligen massor att säga om vår relation, alla människor som har ett djur oavsett ras vet att man får ett speciellt band mellan sig och det har vi verkligen. Jag kan bara glatt konstatera att det är härligt att ha en häst som kommer när jag ropar, hör när min bil kommer åkande på vägen och som gnäggar till hälsning bara till mig. Kärlek på högsta nivå!!

Sir Louie i hagen. Mars 2005
Sir Louie och jag på promenad i skogen.